En personlig önskan om ett kollektivt stöd; så lyder devisen för Friends with benefits, ett initiativ som dess upphovskvinna Disa Krosness hoppas ska leda till att kvinnliga dansare börjar hjälpa varandra, och att det i förlängningen ska bli en plattform där alla slags konstutövare ska kunna mötas.
Disa Krosness är 26 år och är utbildad i modern dans, på Fryshusets danslinje och i Köpenhamn, nu baserad i Stockholm. Trots att hon verkar i ett kvinnodominerat yrke upplever hon att kvinnor har svårare än män att slå sig fram, då de är fler som konkurrerar om ungefär samma antal jobb.
– Ja, det är så otroligt komplext. Hur i helvete gick det till? Vi är kanske 80 procent kvinnor i den moderna dansvärlden, ändå är det männen som får mest plats. Just för att det är svårare att hitta en tekniskt duktig man, eller en man över huvud taget. Det ställs högre krav på kvinnorna. Så obalansen blir ett faktum eftersom vi är fler kvinnor och konkurrensen blir större. Jag har debatterat mycket kring det här, och jag tror att kvinnor lär sig från första början att man inte jobbar kollektivt med kvinnor, man håller sig på sin kant, ensam är stark. Det är så mycket mer prestige i att klara sig själv än att klara sig tillsammans. Jag tycker det är jättetråkigt.
Under åren har Disa Krosness upplevt att manliga dansare får mer hjälp och stöd av sin - framför allt manliga – omgivning, än vad kvinnliga dansare får, från vare sig män eller kvinnor.
– Och jag tänkte att herregud, varför pratar inte vi med varandra, varför hjälper inte vi varandra? Jag kände väldigt tydligt när jag kom tillbaka till Sverige, efter fem års dansstudier och därefter frilansjobb, och verkligen gav mig in seriöst i den här moderna dansvärlden, att jag mötte ett stort mentalt motstånd omkring mig, en kyla. För vi håller distansen, vi dansande kvinnor. Jag har större pardon med män, kanske just för att vi inte konkurrerar på samma sätt. Sen om jag bryter mig förbi den här identiteten i min yrkesroll och kan få en personlig relation till kvinnorna omkring mig, då får jag ett större utrymme att röra mig i, att våga göra misstag i. Sen undrar jag varför det inte finns några kvinnor på höga poster som hjälper upp kvinnor som de identifierar sig med. Jag kan bara se män som väljer att hjälpa yngre män som de på något sätt speglar sig i och vill hjälpa vidare. Sen säger jag inte att det är bästa sättet, men jag upplever en stor avsaknad av mentorer och folk att se upp till, man ska klara sig själv. Men hur? Och framförallt, varför ska man klara sig själv?
En viktig utgångspunkt för Disa Krosness är att dansen får lov att vara lustbetingad, även i professionella sammanhang.
– Jag har blivit indoktrinerad med att man måste blöda för konsten annars klarar man sig inte i den här branschen men jag vill inte att det ska vara på det viset. Jag vill att det ska vara lustbetingat. Jag vill klara det på mitt sätt och behålla min integritet, inte förloras i den här dansaridentiteten som jag tror att många knäcks av. Det är en gammal och förlegad roll som är så tydlig och uppenbar men samtidigt så tabubelagd, det är få som pratar öppet om den. Och den rollen kommer leva kvar, liksom sättet att arbeta på som dansare, så länge vi inte ifrågasätter och agerar emot den.
Under hösten gick Disa Krosness in för att göra just sådant hon tycker är roligt. Hon har designat kläder och smycken, spelat in en dansfilm, Knead, och framför allt startat Friends with benefits.
– Jag ringde upp alla jag visste hade en studio, och pratade med Danscentrum. De upplevde initiativet som något självklart och som redan borde finnas, och ändå kunde de inte hjälpa mig. De har fått hälften av det de brukar få i form av statligt bidrag indraget och hyr utöver det ut sina lokaler till i princip varenda verksam koreograf och dansare i Stockholm mot en avgift. Det finns ingen plats för en sådan verksamhet där, utöver det kan jag inte starta ett kollektiv baserat på att folk betalar en avgift. Men ordet spred sig, jag pratade med kvinnor omkring mig och fick en otroligt positiv respons, och redan när jag pratade med människor så hjälpte det mig jättemycket. Slutligen vände jag mig till Sensus och där fick jag snabbt respons. Så nu har vi fått tillgång till en studio på Medborgarplatsen två timmar i veckan, gratis, fram till sommaren.
– Det svåraste tror jag är att dra folk ur sina kammare och faktiskt tro på det kollektiva, för vi är så indoktrinerade med att det handlar om individen. Men speciellt som kvinnor krävs det att vi samlas för att få förändring, det finns en anledning till att det är mest män som får anslag som koreografer eller jobb som dansare. De har mindre att konkurrera om och de har lättare att nå ut till varandra och prata med varandra, för de har inte lika mycket att fajtas om. Och det är det jag verkligen vill genom det här, att vi kan nå ut och tipsa varandra om saker som händer, dela varandras kompetens, inspirera varandra och börja underifrån. För det rör sig ditåt i det här samhället att om det inte finns några jobb, då får man väl vara den här jävla entreprenören som alla måste vara nu, då får vi dra i de här trådarna som alla måste ha, och man har fler trådar tillsammans. Om det inte finns nåt kompani som vill anställa oss, då får vi väl starta ett eget kompani.
Vad ska ni göra rent praktiskt?
– Jag har skrivit ihop ett förslag på en agenda för Friends, with Benefits möten på Sensus, men jag vill inte att det här ska vara en ledarstyrd grupp. Man ska kunna komma med förslag och påverka precis så mycket som man vill och orkar. Vi kan till exempel jobba med repertoar under några veckor, att man får lära sig andra personers rörelsematerial; man lär sig oftast koreografers redan etablerade material, det är sällan man får lära sig av varandra. Så kommer det hela tiden uppdateras genom en mailinglista vi skickar ut och på facebook. Det jag tycker är det svåraste är det här med ledarrollen, men jag känner redan nu att det finns ett par personer som vill ta en stor del i det här, och jag är väldigt tacksam för det. Jag vill att det ska bli ett autonomt projekt, att rollerna får bytas ut. Jag kommer inte att kunna vara närvarande hela tiden, om jag eller någon annan får ett jobb så måste det finnas en möjlighet för det, man ska vara utan plikt och pålagt ansvar.
Disa Krosness vill gärna tillåta sig att ha stora planer för Friends with benefits, även om deras förverkligande inte är någon självklarhet.
– Jag skulle vilja att det här blev ett så pass självständigt projekt att det blev ett permanent inslag i dansvärlden. Och att det i framtiden skulle kunna bjuda in även kvinnliga konstutövare från bild, foto, ljus, ljud, teater, you name it, en praktisk plattform. Friends with benefits ska inte vara ett namn på ett kompani, men en bas utifrån vilken grupper kan träffas och skapa sina egna kompanier och verk. Men det ska inte vara en fast grupp, den ska inte vara uteslutande på något sätt. Ska det finnas någon bestämmande kraft i det här så ska den alltid vara öppen och demokratisk och utgå från de närvarandes överenskommelser. Det känns viktigt att poängtera, för det finns knappt längre. Jag försöker ha det som utgångspunkt även om det kanske inte är möjligt. Jag vill bete mig utifrån den visionen.
Följ oss
Gå till sidtoppen
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST