Bild: tv3play.se

Minimodellerna – moderskap som normteater

2012-01-20 | Paula Melkersson padlock 2

KULTUR

TV3:s dokusåpa Mammor och minimodeller har väckt tittarstorm. Paula Melkersson tycker att reaktionerna missar seriens obehagliga normerande dramaturgi.

Det är lätt att uppröras av TV3:s nya dokusåpasatsning Mammor och minimodeller. Så lätt att det ligger nära till hands att tro att de tittarstormar som rörts upp redan innan programmet visades, är något programmakarna inte bara räknat med utan rentav hoppats på.

Upplägget är enkelt: sex ambitiösa mammor och deras döttrar ska genomgå en modellskola för barn. Där ska flickorna drillas för att, med modellmammans ord, "få en så bra karriär som möjligt", och mammorna ska lära sig att coacha dem på bästa sätt.

Temat med ambitiösa mödrar som överför artistdrömmar på sina unga döttrar är knappast nytt. Monstermorsan som bekämpar bitterheten över sin egen uteblivna stjärnstatus genom att tvinga dottern förverkliga drömmen är i det närmaste en modern arketyp.

I det svenska mediala landskapet fick hon senast ta gestalt i den skräckinjagande stagemomen Gunilla Persson. Hon sågs pressa sin dotter till sammanbrottets gräns i TV3:s förra storsuccé i dokusåpagenren, Hollywoodfruar. Perssons gränslösa ambition och fullständigt osannolika brist på självdistans och moget föräldraskap väckte ramaskri bland tittarna.

TV3 anklagades för att kallsinnigt exponera ett barns utsatthet och att passivt stå bredvid medan hon for illa. Och för att låta den lilla flickan bli ytterligare ett offer på altaret som helgats åt "bra teve".

För Gunilla Persson var onekligen "bra teve". Av det slag som får en att slå händerna för ögonen men tvingar en att kika mellan fingrarna, så oemotståndligt motbjudande att vi inte kan låta bli att titta på samma sätt som vi inte kan ta ögonen från en trafikolycka.

Den cyniska tittaren frestas att anta att just detta, inklusive de protester som väcktes inför Perssons pushande, kan ha påverkat beslutet att producera Mammor och minimodeller i positiv riktning. Ämnet tycks generera automatisk uppmärksamhet. Och det är svårt att låta bli att titta på Mammor och minimodeller. Om inte annat så för att övertyga sig om att detta faktiskt är möjligt.

Jodå. Här är de: vuxna kvinnor som behandlar sina barn som dockor. Som talar om dem som "mitt livs projekt", som som rakar småflickors ben, som syns göra piruetter i matchande outfits i märkesboutiquer, som driver flickorna till tårar när de misslyckas med poserna som tränats in hemma i vardagsrummet.

Våra reaktioner sitter i ryggmärgen. Det är ju så tacksamt. Och lite skönt att få bli så där rättmätigt indignerad. Att få känna lite nä nu går det för långt! Barn måste ju få vara barn och vad är det där för jävla morsor!

Och det är här någonstans som det blir verkligt obehagligt. För Mammor och minimodeller verkliga tema är moderskap. Eller mer precist – dåligt moderskap. Den där lika lockande som skrämmande bilden av den muterade modersomsorgen, den som perverterats, blivit egennyttig och gränslös.

Det är den goda moderns antites, som genom sin blotta existens manar till besinning, behärskning, till att nogsamt se till att hålla sig inom de ramar som moderskapet uppsätter. Och därigenom de ramar som kvinnligheten uppsätter.

För ingen föreställning om kvinnlighet, om hur en kvinna är, bör och ska vara, är så kraftfull som idén om modern. Den goda modern, ständigt med det värnlösa barnet som referenspunkt. Och lika kraftfull är idén om den otillräckliga modern, den ansvarslösa, dåliga. Det är horan och madonnan i kubik.

Det är därför Mammor och minimodeller är så verkligt beklämmande. För att den exploaterar vår lockelse till spänningsfältet mellan de där två bilderna – återigen med barnen som offer på tevealtaret. Att seriens titel innehåller ordet "mammor" är signifikant.

Det upprepas i det oändliga. Deltagarna refererar oupphörligt till sig själva som mammor – "jag som mamma", "jag är en pushig mamma", "de andra mammorna.", det är uppenbart att detta är en värld där papporna inte finns. Och inte heller har något ansvar för vad barnen utsätts för.

Det är en hyperfeminin kontext, ett slags flickboksfantasi från femtiotalet där mamma och dotter är såta väninnor och lockar varandras hår och mysshoppar ihop. En sådan där feminin urbild som historien igenom konnoterats med både lockelse och avsmak från den traditionella manligheten, både behagsjuk och exkluderande, lika laddad med önskvärd lockelse som motbjudande annanhet.

I denna kontext utkristalliserar sig redan under det första avsnittet representanter för båda dessa aspekter. Gestaltade av "bra" och "dåliga" mammor. De "bra", det vill säga de som representerar en förhållandevis sansad inställning till döttrarnas modellande, råkar som av en händelse vara de blonda, helsvenska medelklassmorsorna.

De som i en förhandsvisning av avsnitt två, bekymrat uttalar sig om att de andra, de som driver för hårt, kanske lider av dålig självkänsla som de överför på sina döttrar. Och dessa andra blir också just "de andra".

För där är den ryska hyperpushiga mamman, som inte ens bryr sig om att försöka passa in. Där är den skånska morsan med invandrarbakgrund, som inte skäms över att överträda den oskrivna regeln att raka dotterns ben. Där är den lite white-trashiga förortsmorsan som passerar en annan gräns genom att låta dottern festa loss på sminklådan och posera "för vuxet."

Så blir denna på alla sätt osmakliga serie en scen där moderskapets normerande kvinnlighet också får tjäna som riktmärke för önskvärdhet utifrån etnicitet och klass. En normteater i det lilla, med barnens väl och ve som absolut moralisk referenspunkt.

Det samhälle, som omger denna teater och skriver dess dramaturgi hålls på så vis skickligt på behörigt avstånd, medan cyniska programmakare nöjt kan konstatera att vi tittare hugger på det uthängda betet. Och tryggt lämnar resten därhän. Det är riktigt, riktigt motbjudande.