Micromachismo förgiftar relationer.

Micromachismo saboterar heterosexuella relationer

2011-12-23 | Jenny Rönngren padlock 1

UTRIKES

Som psykoterapeut har Luis Bonino mött de skadliga effekter micromachismo har på kvinnors självständighet. Som partner till en kvinna som aldrig låtit honom vara överordnad i förhållandet har han tvingats börja känna igen sina egna motståndsstrategier mot jämlikhet.

Luis Bonino, psykoterapeut och chef för ett centrum för forskning om manligheter i Madrid.

De mekanismer som begreppet micromachismos täcker in har även beskrivits av andra forskare, bland andra Carin Holmberg i avhandlingen Det kallas kärlek (1993).

Läs också: Floder av micromachismos

Hur den maskulina makten tar sig uttryck hos ”moderna” par skildrar Luis Bonino i en längre artikel på bloggen Mäns röster för jämställdhet. Det här är en sammanfattning av det han beskriver. Hur män som kallar sig progressiva tycker att feminister går för långt i sina krav på förändring och hur männens ställning ger dem osynliga redskap att se till att saker förblir som de varit.

”Vad tänker vi när vi ser den där mannen som säger sig vara ”jämställd” undvika eller berättiga att han duckar för sitt arbete i hemmet? Och om den där ”trevliga killen” som säger att han inte hinner göra så mycket för att han kommer hem sent och trött från arbetet, men har tid att sätta sig två timmar framför datorn? Och när vi lyssnar på den som säger att han är väldigt jämställd för att han ”hjälper” sin partner med allt? Eller vad känner vi inför den som, när partnern ber om något befogat, klagar på hur hon framför sin begäran?”

Enligt Luis Bonino är det troligt att progressiva män ser en del av de uppräknade situationerna som problematiska och manschauvinistiska. Andra, menar han, skulle ursäkta de här männen med att spåren av tidigare ojämställdhet är svåra att få bort. Den självkritiske skulle möjligen känna igen sig, men anse att alla bra saker progressiva män gör väger upp. Konservativa män skulle, tror Bonino, inte se någon anledning att reflektera över mäns agerande, redan utleda på kvinnors ifrågasättanden.


Lågintensiv maktutövning

För kvinnor, däremot, är det annorlunda hävdar Bonino. Kvinnor upplever attityderna varje dag, men vad göra? Varför klaga på en man som på det stora hela är så snäll? Och vad säger de närmaste? Att kvinnan inte har någon anledning att klaga, inte vet vilken bra man hon har vid sin sida och att andra avundas henne. Så lägger kvinnan skulden på sig själv när hon inte kan förändra situationen, blir utarbetad, drar sig undan från partnern eller blir deprimerad.

Bonino frågar retoriskt om de här kvinnorna är för känsliga, för krävande, omöjliga att tillfredsställa, oförståndiga, bortskämda, perfektionistiska, överdrivet feministiska eller otacksamma mot de goda män som de lever med. Eller om det kan vara så att det pågår något mer, som inte har med kvinnan att göra. Att männen kan ha del i det som sker?

Med utgångspunkt från Bordieu och Godeliers studier av mäns sociala dominans definierar han micromachismo som ”små” och vardagliga former av maktutövning, som ”mjuka” eller ”lågintensiva” beteenden med kvinnor. De utövas på olika sätt som förnekas med leder till att mäns egna krav i vardagslivet berättigas och ger männen stor frihet att agera. Samtidigt förhindras kvinnor från att ta hänsyn till sina egna önskningar i samma utsträckning. Det handlar om subtila och smygande beteenden som upprepas och pågår ständigt, ”kanske mer för att motsätta sig feminina förändringar än för att kuva.”

Enligt Luis Bonino grundar sig både öppen manschauvinism och micromachismo i tron på den traditionella bild av manlighet som pojkar uppfostras med. Det är en tro som förutsätter att män är mer värda en kvinnor och tar för givet att hon ska finnas till hands för mannens egna önskemål, njutningar och argument. Utifrån den positionen och för att säkerställa dess fortlevnad berättigas olika ”stora” och ”små” förfaranden som resulterar i kontroll och begränsning av kvinnors självständighet.

”Att känna sig överlägsen innebär att man upplever sig ha rätt att göra som man vill utan att ställas till svars, att ha rätt utan att behöva bevisa det, att inte behöva överskuggas av en kvinna, att erkännas i allt man gör, att det man betraktar som viktigt inte osynliggörs, att lyssnas till och bli omhändertagen, att ta för sig av den tid kvinnor lägger på hushållsarbete och att använda sin position för att nå egna mål. Kvinnors framsteg ruckar på den rätten och micromachismo är ett vanligt verktyg för att försvara könsprivilegier och kämpa emot de förändringar kvinnor som vill ha möjlighet till lika stort självbestämmande som männen söker.”

Många av de beteenden som Luis Bonino räknar upp kräver ingen avsikt, illvilja eller medveten planering. Istället sker de automatiskt i mötet med kvinnor, utan någon eftertanke alls. Men oavsett om micromachismos utövas medvetet eller ej är männen experter på dem eftersom de ingår i processen att ”bli en man”.

Osynligheten gör att micromachismos oftast utövas i total ansvarsfrihet, med olika grader av obehag och skada för kvinnor - särskilt när det gäller deras självständighet. Luis Bonino delar in dem i fyra kategorier, de praktiska, de dolda, de akuta och de tvingande. Han skiljer dem från manipulationer kvinnor använder, som ofta går ut på att bryta en underordnad position eller för att uppnå mer inflytande inom den underordnade positionen.

En micromachismo kan tyckas obetydlig och banal men får sin betydelse av att de utförs i kombination och ständig upprepning och därmed skapar ett mer eller mindre förgiftat klimat av uppoffring och frustration. Med tiden leder de till att kvinnor på ett subtilt sätt stängs in, övertygas och försätts i olika grader av obalans, såvida de inte upptäcker micromachismos i tid och saknar verktyg för att motverka dem på ett effektivt sätt. På så vis skapas de villkor som gör kvinnor tillgängliga för män, och bevarar männen på distans.

För de män som Luis Bonino jobbat med inom psykoterapin är det en stor utmaning att erkänna existensen av micromachismos och att inse de tillämpar dem så pass ofta. Många blir defensiva: "Så farligt är det väl inte! Jag är inte sådan!" För att uppnå förändring måste män stå ut med att vara självkritiska till sitt vardagliga beteende och hur könsprivilegier görs till något naturligt. Enligt Bonino får självkritikern inte gömma sig bakom att micromachismen sker omedvetet, är svår att påverka och att automatiken i dem är ett arv. Undanflykten att kvinnor också har dominanta beteenden är just en undanflykt som behöver undvikas. Motiven för män att vilja förändra kan vara många, men ett för Bonino oumbärligt argument är övertygelsen om att micromachismos är orättfärdiga och orsakar skada.

Luis Bonino har ett knep för heterosexuella män som vill identifiera micromachismos i det egna förhållandet: Att inför viktiga gemensamma situationer – där utrymme, tid, människor, resurser ska förhandlas – fråga sig om det som gäller mig, också gäller henne? Blir svaret nej är det bara att medge att beslutet som tas kommer att påverka möjligheten till en jämlik relation.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Jan. 15, 2012, 7:17 p.m. - Lena Holmlund

Så gött att läsa, särskilt som det är skrivet av en man. Undrar bara om man måste vara psykoanalytiker för att tänka snäppet längre än näsan räcker.. Lena Holmlund, Karlstad

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.