Hyllning av kvinnor som bryter stereotyper - de "hysteriska".

Floder av #micromachismos

2011-12-23 | Jenny Rönngren padlock

UTRIKES

Små saker som görs systematiskt för att bevara kvinnors tillgänglighet för män, och som män gör för att slippa förändra sitt beteende i vardagslivet. Det kallas #micromachismos i Spanien, där ett blogginlägg om saken väckt stor respons.

FAKTA/MICROMACHISMOS

Myntades på 1990-talet av Luis Bonino, psykoterapeut och chef för ett centrum för forskning om manligheter i Madrid.

Samlingsbegrepp för vad som också kallas välvillig sexism, lågintensivt eller mjukt våld, minityranni, intim terrorism, osynlig manschauvinism eller dominansknep

Exempel ur spanska twitterflödet:

#micromachismos Upp med handen den kvinna som inte upplevt något sådant. Det är bara att gratulera i så fall.

Att läsa om #micromachismos och se det stora gensvaret väcker tankar om den tystnad vi alla lever i. Påtvingat och självpåtaget.

Körskoleläraren: jag kan ge dig lektioner gratis, försöker röra #micromachismos

På jobbet: sminka dig lite imorgon, då har vi möte med en kund #micromachismos

Jag kan berätta mina tio också, utan att anstränga mig särskilt mycket #micromachismos

De små machismerna är ändå machismos #micromachismos

Farmor om svärdottern: hon är en katastrof, kan inte ens göra några köttbullar. Samtidigt vet sonen inte ens var kylskåpet står. #micromachismos

I kollektivtrafiken, de som breder ut sig för mycket i onödan förtjänar ett eget kapitel. #micromachismos

När herrarna i fråga är över 70 år är det svårt att hantera #micromachismo #micromachismos


Läs också:

Micromachismo saboterar heterosexuella relationer

En flyktig arbetskamrat från det förflutna tog kontakt med June Fernández via internet, ställde närgångna frågor och skämtade flirtsamt. June Fernández, feministisk aktivist och grundare av nätmagasinet Píkara, blev irriterad och twittrade ”Lektion om micromachismo nummer 1: att ta sig för stora friheter med kvinnor”. Dessutom gav hon några exempel på vilken sorts friheter micromachismo på nätet kan handla om.

En flod av meddelanden följde på inläggen, med igenkänning och exempel från andra kvinnor.

En kvinna skriver: ”Väldigt intressant din text och kommentarerna. Jag var 17 år när min pappa hörde ett samtal jag hade med min mamma om den här frågan (en man hade följt efter mig ända till skolan... en annan hade onanerat på bussen och alla låtsades som om de inte märkt något...) och min pappa sa något som gjorde ont i själen: ”ni kvinnor har skulden för att det här händer, det är kvinnor som provocerar fram de här situationerna”... med tiden lade jag märke till att många – idiotiska - män tänker så...”


Petitesser?

Andra kvinnor konstaterade att de är trötta på micromachismos som att bli kallade lilla gumman eller princessan, att få råd om saker de själva är experter på, förminskandet av jämställdhet till ”en kvinnofråga”, nedlåtande attityder i yrkeslivet, ovälkomna komplimanger och så vidare. En man tackade för att kvinnorna delat med sig och menar att ”vi män känner oss självtillräckliga nog för att vända oss till en kvinna med den ton vi har lust med, några gör det, andra inte, men så är det. Det finns ingen anledning att vare sig rättfärdiga det eller att korsfästa oss, men vi behöver reflektera över det”.

Andra män frågade om hon skulle bli arg om de markerade gilla vid något hon postat på Facebook. En framhöll att även män råkar ut för micromachismo, som när han kritiserade några män som ropade efter en flicka på gatan och bemöttes med homofoba förolämpningar. Någon varnade för att June Fernández skulle göra alla män paranoida genom att ta upp sådana ”petitesser”.

Men är det verkligen petitesser, de sexistiska vardagssituationer som kvinnor upplever på gatan, arbetet, med vänner och i hemmen, frågar hon sig.

Hennes kollega, Ander Izagirre, skrev också ett blogginlägg om saken där han bland annat beskriver skillnaden i konsekvenser beroende på om det är män eller kvinnor som trakasseras. Han efterlyste självkritik hos män och rekommenderade läsning av June Fernández artikel. I inlägget berättar han också hur en väninna, istället för att svara direkt när han frågat om hon gillade vad Fernández skrivit, skickar en lista på tio micromachismo-situationer hon själv varit med om.

”Alla kvinnor har en sådan lista, och fortfarande kallas vi hysteriska, paranoida och överdrivna”, menar Fernández. ”Att prata om paranoia är därför mycket farligt. Det är något som används framgångsrikt för att vi kvinnor ska tvivla på oss själva. Det är sådant som får oss att inte reagera mot eller till och med förneka aggressioner. När en man trycker sin kuk mot vår bak på tunnelbanan säger vi oss att det är för att vagnen är full, att vi inte får bli paranoida.”


Motaktion i kollektivtrafiken

Kännetecknande för micromachismon är att både vanan vid den och förnekandet av den försvårar motreaktioner. Ett svenskt exempel på aktivism mot micromachismo är Macho i kollektivtrafiken.

Där postas bilder på hur män breder ut sina ben över mer än ett säte i tunnelbanan och på bussar. De som ogillar tilltaget anser att det finns viktigare saker en feminist bör kritisera och hävdar sin rätt att sitta som de vill. Som Fille och Johnny i sina kommentarer:


”Tänker sitta mer bredbent än någonsin, mer bredbent än en Moskva-akrobat! Ert enda alternativ blir att antingen sitta i mitt macho-knä eller stå upp och dreggla över mitt vackra skrev, som ni ju egentligen önskar sluka.

Nä.

Helt seriöst: ni skämmer ut er själva och bidrar med dåligt rykte till de feminister som har en verklig agenda.”


”Word. Jag känner mig även väldigt feminin när jag sitter så tight med bena. Det gör att jag mår psykiskt dåligt av all iaktagelse och får sämre självförtroende. Detta kommer skapa obalans hemma hos mig och min fru, vilket i sin tur leder till en säker skilsmässa. Nej, jag brer gott ut mig till den utsträckning jag behöver i dessa redan trånga kollektivtransporter man tvingas åka i tid och otid.”


Precis som i den spanska diskussionen vittnar de svenska kommentarerna om hur micromachismon står för något som upprätthåller särskiljandet av könen utifrån en heterosexuell norm. Här finns också föreställningen att mannen behöver ha bättre självförtroende än kvinnan. Och ett sätt att uttrycka det är just genom att ta mer plats och inte bry sig om andra människors (kvinnors) bekvämlighet (i kollektivtrafiken).


Personliga påhopp

Vad June Fernández önskar är att männen skulle vända på perspektiven och fråga sig om de skulle behandla en manlig kollega, vän eller främling på samma sätt i en liknande situation. Att män skulle försöka förstå vad det innebär att ha en kvinnokropp genom att lyssna på vad kvinnor faktiskt säger om saken. Att de skulle ta till sig det och ändra sitt beteende.

Att Ander Izagirres inlägg om micromachismo blivit dubbelt så kommenterade och delade på nätet som June Fernández texter är talande, vilket han också själv kommenterar: ”Eftersom June är en feministisk aktivist är det många som inte ens vill närma sig det hon säger - en sådan toka. När jag skriver når det personer som aldrig skulle ha läst eller tagit June på allvar.”

Själv påpekar hon att hans blog hade fler följare från början och att kommentarerna varit väldigt lika, förutom de personliga påhoppen. June Fernández har blivit kallad ful, hora, slyna och så vidare. Något liknande har inte hänt Ander Izagirre. Fernández önskar därför att de som ifrågasätter henne som person ska lyssna mer på Izagirre, även om det i sig vore en sorts micromachismo.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.