#helg: Svinaktig grishantering julbordets baksida

2011-12-23 | Helena Brors padlock

KULTUR

Helena Brors påminner om en verklighet som får julskinkan att fastna i halsen. Och vädjar om en utvidgning av den intersektionella solidariteten.

KÄLLOR

Djurens Rätt (2006). Grisarnas liv och död – en rapport om hur grisar behandlas i Sverige.

Djurrättsalliansen (2009). Ett liv som gris – En avslöjande verklighetsrapport från den svenska djurindustrin.

Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat. Continuum, 2010

Svensk jul och därmed julskinka. Julbordets måste, styckad från ett kadaver. Den ihjälåderlåtna grisen är vad litteraturveterskan och den ekofeministiska aktivisten Carol J. Abrams kallar ”den frånvarande referensen” – närvarande, men reducerad till ett ickekännande föremål, ett frånvarande något. Tack vare denna referens behöver vi inte se skinkan som en en-gång-levande varelse eftersom varelsen har mystifierats till något helt gastronomiskt.

Grisar är flockdjur i behov av gemenskap. I naturen består en grisflock av tre-fyra suggor och deras respektive kultingar. När en sugga ska föda isolerar hon sig och gör i ordning ett bo av mossa och grenar åt sin kull. De första dagarna efter födseln håller sig den nyblivna modern huvudsakligen hos sina nyfödda.

Med tiden blir hennes utflykter från boet längre och längre. Efter fyra–fem dagar börjar kultingarna följa efter henne. Ungefär två veckor efter födseln återvänder suggan till flocken med sina ungar.

Avelssuggor inom animalieindustrin tvångsbefruktas, vanligtvis genom insemination utförd på något som djurskötare kallar ”rape rack”. En galt kan finnas på gården, men bara för att kåta upp suggorna så att djurskötarna lättare kan se när de är brunstiga.

Några dagar före beräknad nedkomst placeras den gravida grishonan i en grisningsbox, även kallad ”järnjungfru”. Enligt svensk lag ska hon där ges tillgång till ”strö av halm eller annat jämförbart material”. Detta efterlevs ytterst sällan i praktiken.

Likväl gör suggan frustrerade försök att bygga ett förlossningsbo på betonggolvet. För att öka produktionen har grisindustrin avlat fram suggor som föder onaturligt stora kullar, uppemot femton kultingar per kull mot det naturliga fem.

Kombinationen hårt underlag och amning av för många ger suggan plågsamma liggsår. En till två kultingar i varje kull svälter ihjäl för att modern inte kan producera tillräckligt med mjölk.

Alla hankultingar kastreras utan bedövning vid tre dagars ålder. Grisen sätts upp och ned i en kastreringsvagga. Djurvårdaren trycker fram testiklarna, snittar upp huden, sliter av testiklarna och slänger in dem till suggan.

I det vilda diar kultingar i fyra månader och lever i nära kontakt med modern mycket längre än så. Inom animalieindustrin tas smågrisar ifrån sin mamma när de bara är en månad gamla.

Förvirrade av det plötsliga amningsstoppet börjar en del av dem gnida trynena mot sina syskons magar, vilket vållar sår och infektioner. Diarré i samband med avvänjningen är så gott som regel hos smågrisar.

När grisarna är tre månader gamla klassas de som slaktsvin, vilket ofta innebär att de säljs till en annan gård. Där grupperas de i grupper om tio i en box på högst nio kvadratmeter. Slaktsvinsstallet är trångt, lortigt och bullrigt. Grisarna får luftvägsinflammationer av ammoniak och damm. Det förekommer att trynen skrapas blodiga mot betongen i instinktiva försök att böka.

Eftersom de knappt har några svettkörtlar måste grisar kunna svalka sig i sin omgivning. I de bastuvarma stallarna nödgas de reglera sin kroppstemperatur genom att rumla runt i sitt eget bajs.

Djuren alieneras från sig själva, sina funktioner och sina ungar. De enda grisar som blir äldre än sex månader är de som brukas för avel. Avelssuggans föder och fråntas två kullar om året under en livslängd på max fyra år.

De flesta grisar transporteras två gånger under sitt liv: från uppfödningsgården till slaktsvinsgården och sedan därifrån till slakteriet. Många suggor transporteras mellan gårdarna i en så kallad suggpool flera gånger om året.

Att för första, och sista, gången under sin existens uppleva naturligt ljus får somliga grisar att falla ihop döda i chockreaktionen porcine stress symdrome. På slakteriet motas en grisskara in i en bur som åker ned i ett koldioxidschakt.

Grisarna tvingas att andas in gasen som sticker i lungorna och ger dem kvävningskänslor. Panik utbryter i den trånga buren. Efter någon minut ska alla vara medvetslösa och hängs upp i ena foten i ett rullband.

En och annan gris är fortfarande vid medvetande och skriar av fasa och smärta när halspulsådern skärs av. Efter att ha åderlåtits över rullbandet doppas kadavren i ett skållkar, vari pälsen bränns bort med eld. Några av djuren är inte helt ihjälåderlåtna och skållas därmed levande.

Köttnormativitet: Ett subjekt i överläge förtingligar ett subjekt i underläge till ett objekt utan kroppslig integritet, avsett för den överordnades konsumtion och njutning. Påminner det inte om något?