Gick i Slut Walk – fick sparken

2011-12-16 | Carolina Angel Idrobo padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Carolina Angel Idrobo började sin bana som journalist på Panamás äldsta dagstidning. Under hösten bytte hon till landets största och enda ”oberoende” tidning. Tolv dagar senare avskedades hon för att ha deltagit i ”la Marcha de las putas” – ”Slut Walk”, och har tvingats korrigera sin tolkning av tidningens högtidliga utfästelser om hennes yttrandefrihet.

Den 24 januari uttalade sig den kanadensiske polisen Michael Sanguinetti på följande sätt: ”Kvinnor bör undvika att klä sig som slampor för att undvika att bli offer för sexuellt våld.”

Kanadensiskorna marscherade indignerat mot ett ställningstagande som rättfärdigar könsrelaterat våldet och utlöste en lavin som svepte över alla gränser. Världens kvinnor anslöt sig. De gick och fortsätter att gå över den amerikanska kontinenten, korsar Atlanten – klädda i högklackat, höfthållare och kortkort – i en global rörelse som söker stoppa det fysiska, symboliska och kulturella våld som utövas mot kvinnor. Denna systerliga resa inleddes i Toronto den 3 april och nådde Panamá den 25 oktober. Här protesterade hundratals människor av olika kön, etnisk tillhörighet, sexualitet, ålder och social ställning mot sexistiska och patriarkala stereotyper och fördomar. Protesterna mot det könsrelaterade våldet blev inledningen på min egen historia om diskriminering och censur.

Tystas jag tystas du

Den 20 oktober, fem dagar före marschen, började jag på La Prensa: ”Panamás oberoende tidning”. Det är landets största tidning, etablerad under militärdiktaturen som det enda mediet med självständig distribution och som nu driver en publicistisk kampanj för yttrandefriheten under parollen ”tystas jag tystas du”.

Under anställningsintervjun talade chefen om för mig, efter att ha räknat upp alla förmåner som skulle ingå, att ”här finns ingen censur”. Jag trodde henne. Jag sade upp mig från den mindre tidning där jag bedrivit undersökande journalistik om feminicidios – kvinnomord – och gränskonflikter som människohandel, flyktingar och militariseringen av Darién (gränszon mellan Panamá och Colombia) utan problem med arbetsmetoder, citatåtergivning, skrivandets estetik eller ideologi och påbörjade min korta bana på den nya tidningen.

Jag gillade tanken på att de människor som oavsett regim och förtryck konfronterat makten med yttrandefriheten som vapen gått i samma korridorer. Jag inspirerades av idén att det nu var min tur att kasta ljus på panamabornas vardagliga och osynliggjorda vardagstragedier på den oberoende tidningen. "Lyckliga jag", tänkte jag och kantade min journalistiska väg genom Panamá med metaforer i bästa Candide-stil. Men precis som huvudpersonen i Voltaires roman upptäcker att Thunder-ten-Tronckhs slott inte kommer i närheten av att vara den bästa av världar stod även jag inför en annan verklighet än den ideala om ett kreativt oberoende.

Dagen för marschen insisterade jag på att få utrymme för en komplett krönika med vittnesmål, bakgrund och en förklaring om evenemangets socialpolitiska betydelse, men redaktören sade att det skulle räcka med tre stycken. Så ser deras mediala agenda ut. Kvinnofrågan är viktig när det gäller konsekvenserna av våldet, inte hur det förebyggs. Den dagen fanns viktigare frågor för Panamás största tidning. Tre stycken betraktades som tillräckligt för att täcka ett internationellt upprop mot det könsrelaterade våldet som gett eko i Panamá. Det skulle berättas med kärnfulla och entydiga fakta i en ”snabbvariant”.

”Här finns ingen censur”

Jag antog utmaningen att skriva en kort krönika som sammanfattade essensen av Slut Walk i bästa Eduardo Galeano-stil. Jag kom till mötesplatsen, började med att iaktta och överväldigades. I ett påtagligt ögonblick, medan jag såg och hörde dessa starka kvinnor, mina systrar i livet, vänner och kolleger kräva sina rättigheter med skrik, hopp och i enighet blev jag överväldigad. Jag var där som journalist, men också som kvinna. Eller borde jag sluta att vara kvinna för att vara journalist? Den massiva uppslutningen, energin i den ljudliga kampen och kravet på att våldet ska upphöra berörde mig. Jag har upplevt våldet på många olika sätt vid upprepade tillfällen. Jag marscherade, sjöng till rytmen av Aretha Franklins Respect och La Mala Rodriguez: ”se mig i ögonen om du tänker döda mig, nanai”. Och när vi nådde samlingsplatsen gick jag till pressrummet och skickade texten.

Nästa dag fick jag en tillsägelse av redaktören, som inte gillade textens stil och berättigade kritiken med att jag sjungit och dansat vid mobiliseringen. Sedan varnade hon mig att aktivism är oförenligt med utövandet av journalistik på La Prensa och berättade om José Arcia, en miljöaktivist som enligt henne bara ville bevaka miljöfrågor. Därför flyttades han till den politiska avdelningen där han inte passade in och de blev tvungna att avskeda honom ”med stor smärta”. Den 2 november, tolv dagar efter att jag börjat arbeta på La Prensa avskedade de även mig. Utan att veta säkert varför bad jag om ursäkt och lovade att inte låta mig svepas med av känslor i någon fler arbetssituation. Inte för att jag tänkte göra samma sak i privatlivet, där har tidningen ingen jurisdiktion.

Jag antog att erfarenheten skulle bli en lärdom om vilka regler som gäller på en ny arbetsplats.   Men mina ursäkter accepterades inte. Den enda "oberoende" tidningen i landet kunde inte ta risken med mig eftersom de har regeringens ögon på sig, hävdade de. Chefen, samma kvinna som mindre än en månad tidigare sagt att ”här har vi ingen censur”, avskedade mig utan att vare sig följa arbetsrättsliga bestämmelser eller höra mina argument. ”Vilken risk, för vem?” tänkte jag. Slut Walk är ingen partipolitisk aktion och omfattar inga statliga organ. Det är en socialpolitisk rörelse för att bygga ett mer jämlikt och inkluderande samhälle. Att delta i marschen innebär ingen fara för företaget och undergräver inte tidningens opartiskhet.

Tystad och censurerad

Även om avskedsbrevet framhåller att jag hade en provanställning var avskedet obefogat och kränkte min rätt till arbete och yttrandefrihet. Med falska löften fick de mig att sluta på La Estrella, mina övertygelser censurerades, vår överenskommelse på förhand om tre skriftliga varningar efterlevdes inte och jag avskedades utan att ens ha uppfyllt en tredjedel av provanställningskontraktet, utan möjlighet till genmäle eller någon form av ersättning.

När jag sagt allt jag behövde säga försökte jag förstå orsakerna som utgjort tillräckliga skäl för avskedet – ideologisk censur och könsdiskriminering. Det här är ett bevis för hur de stora medierna upprepar internt vad de kritiserar andra härskare som missbrukar sin makt för. Yttrandefriheten kan inte vara en rättighet som medierna bara kräver utåt, den borde även garanteras journalisterna.