Gayatri Spivak.

Spivak på Södra teatern

2011-12-09 | Patricia Lorenzoni padlock 1

FEMINISM

Då Väst görs till norm för kvinnlig frigörelse blir icke-västerländska kvinnor ohörbara. Menar man allvar med sin solidaritet bör man åka till den kvinna med vilken man vill vara solidarisk, lära sig hennes språk och hennes erfarenheter. Patricia Lorenzoni var med när Gayatri Spivak besökte Södra Teatern i Stockholm.

Vilken roll spelar det etiska i politiken? När den indisk-amerikanska kulturteoretikern Gayatri Spivak, professor vid Columbia University i New York, i veckan besökte Stockholm för att tala på Tankeverkets samtalsserie på Södra Teatern och på Södertörns Högskola, stod relationen mellan politik och etik såväl som mellan teori och praktik i centrum. Som få andra akademiker av Spivaks internationella tyngd och inflytande, har hon gjort aktivismen till del av sitt teoretiska arbete. När hon talade på Södra Teatern var det under rubriken ”Strategier på väg mot det etiska”.

En av Spivaks mest kända texter är ”Kan den subalterna tala?” som publicerades första gången 1988. Den brukar räknas som en av de grundläggande texterna inom postkolonial teoribildning, och har genomgått flera revideringar och förändringar sedan den först skrevs. I dag distanserar sig Spivak från mycket av det hon skrev på 1980-talet, men fortsätter att arbeta med samma grundläggande problem: Hur artikulerar man motstånd när man befinner sig i en ordning där ens motstånd inte ens erkänns som motstånd? Hur tala utifrån en position av dubbel underordning?

Markkontakt

Abstraktionsnivån i hennes texter är hög, och det är den också när hon föreläser i Stockholm. Dessutom levererar hon aldrig enkla slutsatser, utan prövar sig fram genom olika analytiska spår i vindlande rörelser. Bitvis är det svårtillgängligt. Men likväl förlorar det aldrig kontakten med den mark på vilken människor lever, lider och dör. I ”Kan den subalterna tala?” rörde sig Spivak i dekonstruktivistisk teori och dess förhållande till skärningspunkterna mellan klass, kön och ras i ett kolonialt system. Hennes historiska exempel var änkebränning i det koloniala Indien och hur den kvinna som begick sati inte kunde höras i meningsskapandet kring denna praktik. Hennes röst var inte möjlig i den patriarkala och koloniala ordning som stipulerade att vita män räddar bruna kvinnor från bruna män.

På samma sätt betonar Spivak nu hur kön frekvent används för att legitimera alla möjliga slags interventioner, från militära operationer till de villkor som följer med biståndspengar. Liksom globaliseringen innebär ett enda universellt system för utbyte av varor och tjänster, finns här också inrättandet av ett globalt genussystem enligt vilket de andra kan mätas som efter måttstock. Väst blir norm för kvinnlig frigörelse. Så fortsätter den ordning enligt vilken den icke-västerländska kvinnans röst måste uppfylla vissa förväntningar eller annars inte kan höras.

Under senare decennier har Spivak, vid sidan av sin akademiska verksamhet, engagerat sig djupt i uppbyggandet av landsbygdsskolor i västra Bengalen. Detta praktiska pedagogiska arbete är både en konsekvens av teoretiska ställningstaganden, och har kommit att bli allt viktigare för hennes teoretiska verksamhet. I tidigare sammanhang har hon talat om välmenande feministisk solidaritet med icke-västerländska kvinnor i termer av en oaktsamt okunnig översättningspraktik. Menar man allvar med sin solidaritet, skrev hon i ”Översättningens politik” 1993, bör man åka till den kvinna med vilken man vill vara solidarisk, lära sig det språk hon lärde sig i sin mors knä, lära sig hennes erfarenheter.

Strävan mot det etiska

I Stockholm betonade hon att denna läroprocess inte innebär att avlära sig sina privilegier. Att göra det är omöjligt. Snarare handlar det om att den privilegierade måste decentrera sig själv. En sådan decentrering är alltid politisk, precis som översättning för Spivak alltid är politiskt. Men det är också en förberedelse för det etiska. Om sitt 25 år långa arbete med skolorna i Bengalen säger denna världsberömda professor: ”Jag är dessa människors tjänare.”

Under Stockholmsbesöket anknöt Spivak tydligt till den marxistiska tradition som hon jobbat inom och brottats med. Vänsterns fall menar hon delvis har att göra med oviljan att förhålla sig till det etiska, som därmed hänvisas till religionen. Närhelst man använder ordet ”etiskt”, säger Spivak, blir man ansedd som icke-marxistisk, som bourgeoisie eller till och med som protofascistisk. Men socialism handlar om rättvisa, och rättvisa involverar strävan mot det etiska.

Men strävan mot det etiska är också en kunskapsprocess, en strävan att förändra villkoren för kunskap. Ett område där detta sker är inom den konceptuella konsten. Både på Södra Teatern och på Södertörn återkom Spivak också till dem som intagit vad hon kallar för ”bestens buk”: Wall Street. I Occupy Wall Street är det som om strävan mot det etiska på ett nytt och hoppfullt sätt skrivs in i politiken.

Kvällen på Södra Teatern avslutades med några rader ur en protestsång: ”Så lätt att glömma alla dem som lever i ett levande helvete”. Hur, var den fråga föreläsningen mynnade ut i, gör vi detta glömmande svårare? Med ett tydligt avståndstagande från varje religiöst anspråk på det etiska, använde Spivak likväl ett närmat religiöst språk när hon själv svarade: ”Vi måste be om att bli hemsökta.”