I en relativt anonym port, med en liten metallskylt ”Barnrättsbyrån” två trappor upp, bakom en dalablå järndörr har arbetet med barnens egen skyddade värld smygstartat. Verksamheten sköts av Jonas Söderlund, Maria Soares Lindberg och barnlediga initiativtagaren Elin Wernqvist Roberts. Entusiasmen är inte att miste på.
I dörren möts av jag av Maria Soares Lindberg, som tidigare jobbat på Fryshuset. Hon hejar glatt och säger att ”Jonas kommer strax”, och vi hinner avhandla den ännu sparsamma möbleringen. Färgglada kuddar ligger lite försiktigt arrangerade, i väntan på att flyttas runt av besökande barn. Och det skall bli mer i rummet allt efter besökarnas önskemål.
Barnrättsbyrån i Stockholm är den första av sitt slag i Sverige och startades av Elin Wernqvist Roberts, som under några år arbetade med socialt arbete i London, bland annat på den engelska förebilden Kids Company.
Möter behov
Kids Company i London arbetar med de mest utsatta barnen, barn på gatan utan någon som helst relation till vuxenvärld och samhälle. När Barnrättsbyrån började projekteras var idén densamma, att arbeta med de mest utsatta, ordna övernattning, ja i stort sett en 24-timmarsverksamhet för barn som behöver hjälp. Men vision är en sak och verklighet en annan.
– I Stockholm skall vi också arbeta med de utsatta barnen men, förklarar Jonas Söderlund, vi väljer att inte kategorisera barn utan vänder oss till alla som tycker att de behöver oss.
Samtidigt nämner han ensamkommande flyktingbarn, barn som är placerade inom eller har kontakt med socialtjänsten, gatubarn och barn i dysfunktionella familjer. Behoven kan röra allt från att ta kontakt med en myndighet, besöka socialförvaltningen, gå till doktorn, ringa invandrarverket.
Jonas Söderlund socionom, men har aldrig arbetat på ett socialkontor. Däremot har han lång erfarenhet av arbete med barn i utsatta situationer och har sett det som viktigare att möta behoven på plats, på gatan, ungdomsgården eller i andra miljöer där barn och ungdomar vistas. Så för honom är arbetet på Barnrättsbyrån är den ultimata miljön.
Ständigt fulla kylskåp
Det bärande i tanken med Barnrättsbyrån är att möta barn med respekt och kärlek, inte ett vad som i socialarbetarkåren kallas professionellt möte och utan journaler eller skrivna rapporter. Ett terapeutiskt förhållningssätt är teamets modell.
– Barn behöver ses och känna sig välkomna på sina egna villkor, säger Jonas Söderlund.
– När barn är i en situation de inte klarar av måste det finnas människor som kan finnas till hands, som snabbt kan ta tag i deras problem eller frågor.
Barnrättsbyrån har också knutit till sig extern juridisk kompetens. Många ärenden har karaktären av juridiska spörsmål och Jonas påpekar att detta är en mycket viktig del. Barn vet sällan vilka lagliga rättigheter de har.
Barnrättsbyrån har ett spirande samarbete med organisationer som Maskrosbarnen, Familjehemmens Unga Röster och hoppas att fler som har erfarenhet av barn och ungdomar kommer in i gruppen. Om allt går enligt planerna, vilket under nästa år skulle innebära 50 uppdrag, behövs många goda samverkande krafter.
På Barnrättsbyrån Finns inga övernattningsrum, vilket Kids Company i England har, men Jonas Söderlund säger att inget barn som de har kontakt med skall behöva oroa sig över att inte ha någonstans att bo.
– På något sätt skall vi lösa det, säger han.
Maria Soares Lindberg ropar från datorn, att hon skulle vilja ha två kylskåp ständigt fulla med mat och godis till barnen. Att de skall kunna gå och ta när de känner för det.
Och Jonas säger att stöd kan handla om så enkla saker som att köpa en kebab till en hungrig besökare.
Stöd utan etikett
Viktigt på Barnrättsbyrån är att barnen inte behöver ha några diagnoser eller utredningar med sig. Det ska vara självklart att barn som behöver hjälp får det utan att ha en etikett på sig. I dag styrs insatser för barn och ungdomar utifrån diagnoser vilket innebär att många barn hamnar mellan stolarna. Ytterst sällan lyssnar någon på vad barnen vill eller har för behov. På ska barnperspektivet och barns rättigheter styra.
Projekteringen har pågått i ett års tid. Drottningens Childhood Foundation bidrar med 1,4 miljoner per år under tre år och Stockholms Stad med resterande cirka 400 000 kronor. Det innebär en budget på 1,8 miljoner vilket skall räcka till hyra, löner och verksamhetspengar. Inga jättesummor, hummar jag, men Jonas Söderlund ser hela projektet som en början till något nytt och förhoppningsvis bestående. Helst en fristående ideell verksamhet, utan myndighetsanslag med sponsorer som förstår hur viktig verksamheten är och därmed stöder med finansiering.
– Vi kommer att utvärdera verksamheten löpande och knyta till oss forskare för att se om det blir de resultat vi hoppas på. Ytterst är det barnen som avgör om verksamheten lever vidare, säger Jonas Söderlund.
För det är på barnens uppdrag Barnrättsbyrån tänker arbeta.
Anne Skånér är samhällsdebattör, journalist och ordförande i organisationen Samhällets styvbarn.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Jättespännande! Stort lycka till, till Barnrättsbyrån!