Efter terrorn.
Bild: nrkbeta
Breiviks sublima godhet
2011-12-09 | Edda Manga
2
KRÖNIKA/INRIKES
Det psykiatriska utlåtandet om Anders Behring Breivik för Edda Mangas tankar till Hannah Arendts analys av förintelsearkitekten Adolf Eichmann. Hon frågar sig om vissa står bättre ut med en värld där det finns galningar än med att kristendomen och vissa politiska uppfattningar förknippas med terrorism.
I samband med att en av Förintelsens arkitekter, Adolf Eichmann, genomgick en rättegång i Israel skrev filosofen Hannah Arendt tidningsreportage som senare samlades i boken Den banala ondskan. Eichmann var varken en särskilt ideologiskt motiverad nazist eller en psykiskt sjuk mördare, hävdade Arendt, utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget.
Det var hans samvete snarare än hans fanatism som hade fått honom att mot alla odds verkställa så effektivt som möjligt den slutgiltiga lösningen även efter att det blev klart att kriget var förlorat. Hans brott var inte ett "tyskt problem" utan ett europeiskt. Det handlade om ett samhällssystem som producerade icke-tänkande genom att upphäva människors etiska omdöme och individuella ansvar och istället fick dem att forma sin vilja efter lagen. Ett samhällssystem som förvandlade medborgare till kuggar i ett maskineri i den moderna rationalitetens namn.
Kan Hanna Arendts analys av Eichmanns fall på något sätt belysa fallet Breivik? Två psykiatriker har förklarat att Breivik är psykiskt sjuk. Men vad betyder det? Att han inte är "normal" och inte beter sig "normalt"? Att vissa känner sig bättre till mods med en värld där det finns ensamma galningar än i en värld där kristendomen och vissa vidspridda politiska uppfattningar kan förknippas med terrorism?
Segrarens domstol
Något som Arendt noterar under processen mot Eichmann är att grundläggande frågor som rörde hans etiska ställningstaganden konsekvent undertrycktes. Ingen ville höra att Eichmann inte var någon judehatare, ingen ville höra att han var en exemplarisk familjefar, att han i sina egna ögon hade varit en laglydig medborgare som inte endast löd order, utan även och på ett djupare plan också lagen. Ingen var kapabel att ta in Eichmanns exemplariskhet. Ty hur skulle man hantera de etiska konsekvenserna av uppfattningen att de handlingar han begått var sådana "för vilka man får tapperhetsmedalj om man vinner och förs till galgen om man förlorar"? Med vilken auktoritet kunde då segrarens domstol sägas döma annat än att den råkade vara segrarens, det vill säga att den hade våldet på sin sida?
Arendt gör ett försök. Hon tar till vara Eichmanns påstående att han fram till att han fick i uppdrag att utföra den slutgiltiga lösningen hade försökt följa Kants etik att handla så att principerna för hans handlande skulle kunna göras till allmän lag. Uppdraget innebar att han måste sluta följa denna etik, men han fann tröst i att han inte längre "var herre över sina egna handlingar" och att han "inte kunde ändra någonting".
Istället för att förskjuta Kants etik hade han förvrängt den så att den löd: "Handla som om principen för dina handlingar vore densamma som lagstiftarens eller landets lag". Problemet enligt Arendt var upphävandet av det självständiga etiska omdömet och av det individuella ansvaret - deras återtagande var lösningen. Eichmann hade gjort sig skyldig till att inte agera som ett självständigt etiskt subjekt. För detta förtjänade han sitt straff.
Vill slippa höra
Men är det Anders Behring Breivik gjorde inte just att agera som ett självständigt etiskt subjekt? Psykiatrikerna möter en välartikulerad man som "talar sammanhängande och med normal syntax". Men de finner att han från och med 2006 - då han enligt sitt manifest bestämde sig för att ägna sig åt det han uppfattade som sitt uppdrag - började uppvisa psykotiska symptom: "tillbakadragning, isolering och bristande förmåga att möta arbetslivets krav".
Eftersom han flyttade tillbaka till sin mor, lät henne ta hand om hushållet och vägrade ansöka om hjälp hos socialen menar psykiatrikerna att han led av "en omfattande funktionsnedsättning både praktiskt, socialt, ekonomiskt och arbetsmässigt" (hade de undersökt saken vidare hade de funnit att detta var en intensiv arbetsperiod då Breivik skaffade kunskaper och byggde nätverk). Moderns utsaga om att sonen blev alltmer intresserad av politik och historia och att hon hade svårt att förstå vad han menade tolkas av psykiatrikerna som att Breivik led av "psykotiska vanföreställningar".
De uppfattar också - antingen på grund av bristande bildning i politisk idéhistoria eller av ovilja att ta det politiska innehållet i hans handling på allvar - vissa ord han använder: "suverän", "definitionsmakt", "ansvar", "kärlek till folket", "pionjär" och "ny regent" som uttryck för "grandiosa vanföreställningar".
Deras starkaste indikation på paranoida symptom är vad de uppfattar som neologismer i Breiviks tal: "nationaldarwinist", "suicidalmarxist", "suicidalhumanism" och "riddare justitiarius". Det faktum att dessa termer inte alls tillhör en psykotisk hjärnas privata språk utan i allra högsta grad är socialt förankrade och att det räcker med att googla i två minuter för att bli varse om det tyder på att psykiatrikerna har varit beredda att gå långt för att slippa höra.
Tas inte på allvar
Ty om Breivik inte är sjuk hur ska man då förstå att han vidhåller att det var rättfärdigt att döda alla dessa människor och att han inte ångrar det? Hur ska man förhålla sig till hans påstående att han har gjort det av kärlek till det norska folket? Mest oroande av allt: vad skulle hända om man tog på allvar hans påstående att hans handling är en del av ett politiskt projekt som syftar till ett framtida maktövertagande i Europa? Det är otänkbart. Han måste vara galen.
I Eichmanns fall var straffet redan på förhand bestämt, rättegången var ett spektakel och en formsak. Inte mindre än ett halvt dussin psykiatriker intygade att han var "normal", det vill säga i juridisk mening tillräknelig. I Breiviks fall verkar det bli en stridsfråga. Efter att innehållet i psykiatrikernas hemligstämplade undersökning läckt ut har advokaterna som företräder offren talat om att begära in experter som ska granska läkarrapporten som förklarar honom otillräknelig. I onsdags avfärdade den svenske psykiatriprofessorn Johan Cullberg diagnosen i en debattartikel i DN, vilket väckte stor uppmärksamhet i Norge. Valet står mellan psykiskt sjuk och massmördare.
Vad hände med terrorist? Varför är det så omöjligt att läsa Breivik i linje med det han gång på gång i tal och i det noga förberedda "manifestet" vill göra gällande: han är en pionjär i en politisk rörelse som han hoppas och tror kommer att växa?
Jag tror att det som gör det nästan omöjligt att lyssna på Breivik och ta honom på allvar är att han stör något så grundläggande som bilden att det samhällssystem i vilket vi lever är grundläggande gott. Den självgode Breivik är en sublim spegelbild av den globala världsordningens banala ondska. Inte ens Arendts krav på personligt etiskt omdöme och individuellt ansvarstagande erbjuder en utväg.
Det som fattas är ett etiskt förhållande till den andre. Förmågan att erkänna den andres existens, att lyssna, att höra, att riskera konsekvenserna av att uppfatta vad den andre säger. I synnerhet, att uppfatta den ohygglige andre i en själv. Ty, vi kan inte rena oss genom att placera all islamofobi, antifeminism, nationalism, kristen extremism och utagerade manliga krigarfantasier hos den galne andre. Kanske kan bilden att vi och vårt samhälle är friska och normala upprätthållas genom att förklara Breivik sinnessjuk och hans idéer för vanföreställningar. Men det hejdar knappast det växande hatet mot den andre.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
När Breivik sjukförklarades med en elegant men inte egentligen tillämplig diagnos svindlade min tanke. Kanske även bovarna som orsakade finanskraschen på Wall street är sjuka på något fint sätt. Det föll mig in efter att jag sett dokumentären Inside job. Hur kan det få gå till på detta viset?
Om Breivik sjukförklaras med hänsyn till vanföreställningar borde väl en bunt andra terrorister också snarare sjukförklaras än betraktas som brottslingar. Har svårt att se att det skulle vara mer "prilligt" att tro att man är tempelriddare och ska bli regent i Norge, än att man t ex ska möta 72 jungrfrur efter sin död och komma till ett land där det finns sjöar av mjölk och honung. I båda fallen understödjs ju föreställningarna av ett eller flera kollektiv, visserligen i de flesta fall utanför mainstreamkulturen, men idéerna bejakas och bekräftas av delar av omgivningen på ett sätt som en sant psykotisk människas idéer inte gör. Breivik och andra terrorister kan ju finna stöd i t ex högerextrema eller vissa islamistiska nätforum, eller i en del fall särskilda skolor och träningsläger. Frågan är om de då ska ses som sjuka...