Josefin Brink och Ulla Andersson, V, konstaterar att brandkårsutryckningar inte räcker om alla Sveriges äldre ska få en värdig omsorg.

Bild: Vänsterpartiet

En värdig äldreomsorg – avgörande samhällsfråga

2011-11-18 | Ulla Andersson , Josefin Brink padlock

OPINION

En återgång till oavlönat omsorgsarbete i hemmet vore förödande för samhällsekonomin. Att komma till rätta med resursbristen i äldreomsorgen är därför en förutsättning för att alla i Sverige ska ha rätt till en egen försörjning och ett självständigt liv. Vänsterpartiets Josefin Brink och Ulla Andersson lyfter äldreomsorgen som central feministisk fråga.

Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

På 1970-talet var ”Dagis åt alla” kvinnorörelsens huvudparoll. Det var en strategisk och insiktsfull prioritering. Det gick lätt att förenas över klassgränserna kring kravet att slippa välja mellan föräldraskap och egen arbetsinkomst. Resultatet blev en historisk utbyggnad av barnomsorgen som haft en avgörande betydelse för kvinnors möjligheter till egen försörjning. Få ifrågasätter att vi också i framtiden ska ha en allmän och skattesubventionerad barnomsorg – även om kvalitet, öppettider och driftsformer är föremål för debatt.

Den fråga kampen handlar om i dag och de närmaste fem-tio åren är om vi också ska ha en allmän och skattesubventionerad äldreomsorg. Den är minst lika avgörande för kvinnors försörjningsmöjligheter som barnomsorgen, men har av någon anledning inte lyfts fram som den centrala feministiska fråga den är.

De skandaler som ständigt upprepas på äldreboenden har en gemensam nämnare: resursbrist. Att de värsta avarterna hittas i privata vårdföretag beror självklart på att ägarna utöver en redan snäv finansiering också ska pressa ut vinst. Men alldeles oavsett vinstintressenas inträde på arenan har äldreomsorgen sakta men säkert skalats ner under lång tid. Andelen av de äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har nästan halverats sedan 1980. Och bara under den senaste tioårsperioden har antalet anställda i äldreomsorgen minskat med 10 procent, trots att antalet äldre stadigt ökat.

Långsam nedmontering

Om de minskade resurserna berott på minskade behov av omsorg hade det förstås varit goda nyheter. Men så är inte fallet. Istället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen om äldre. Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga. Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som alltså betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst. Och då har den stora äldreboomen ännu inte slagit igenom.

Fram till år 2040 beräknas andelen äldre i befolkningen öka med 30 procent. Det ställer oss inför två huvudsakliga val: antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg. Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ”basutbud” och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver.

Det är vad de privata vårdföretagen förespråkar, eftersom det ger en dubbel möjlighet att tjäna pengar; dels från skattemedel för basutbudet, dels genom privatpersoners köp av tilläggstjänster. Den modellen kommer att skapa stora orättvisor mellan de äldre och dränera den gemensamma äldreomsorgen på resurser. Men det kommer också att kosta för de anhöriga till dem som inte har råd att köpa tilläggstjänster. Som de empatiska varelser de flesta av oss är, kommer vi inte att vilja se våra gamla föräldrar hamna på undantag i en marknadsstyrd äldrevård, vi vill deras bästa. Än fler medelålders kvinnor kommer därmed rimligen att få ge upp sin egen försörjning för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Förlustaffär för samhället

Internationell statistik visar på tydliga samband mellan äldreomsorgens omfattning och kvinnors förvärvsarbete. År 2006 lade Sverige ca 3,4 procent av BNP på äldreomsorg, och då jobbade nära 70 procent av kvinnorna över 55 års ålder. I Frankrike och Italien, som bara lade drygt en respektive en halv procent på äldreomsorg arbetade bara 38 respektive 22 procent av de medelålders kvinnorna. Otillräcklig äldreomsorg har alltså ett högt pris för kvinnor. Förutom den omedelbara förlusten av löneinkomster medför det oavlönade omsorgsarbetet dessutom lägre pension och alltså sämre möjligheter till en trygg ålderdom för egen del.

Men också samhällsekonomin förlorar på en återgång till oavlönat omsorgsarbete i hemmet. Ett räkneexempel i fackförbundet Kommunals aktuella rapport ”Hänger din mammas trygghet på dig” visar att om de ca 100 000 personer som i dag vårdar anhöriga istället för att jobba skulle gå upp bara 25 procent i arbetstid, skulle staten få in ytterligare 2,3 miljarder per år i skatt. Enligt OECD:s beräkningar av den kommande äldreboomens ekonomiska effekter skulle skatteintäkterna från fler arbetande 50-64-åringar bli större än kostnaderna för att erbjuda deras anhöriga äldreomsorg!

Finansiering ett gemensamt ansvar?

Vi kan inte låta reaktionerna på de dagsaktuella skandalerna i privata äldreboendena få stanna vid brandkårsutryckningar för att stävja de värsta avarterna. Vi måste ta den större debatten om vem som ska ansvara för vår omsorg och trygghet när vi blir gamla, och vem som ska betala. För Vänsterpartiet är det självklart att vi också i framtiden ska finansiera äldreomsorgen solidariskt via skatter, och fördela den efter behov, inte efter plånbok.

Men då ska skattepengarna också gå till bättre kvalitet i omsorgen, inte till vinster i privata bolag. Och det måste bli betydligt mer attraktivt än i dag att arbeta med äldre. Ökad personaltäthet, kontinuitet och bättre arbetsvillkor är a och o för en god omsorg. Därför avsätter vi i vårt budgetförslag sammanlagt 11 miljarder mer än regeringen de kommande tre åren för att öka personaltätheten, höja kompetensen och öka tillgängligheten i äldreomsorgen.

På längre sikt kommer än större satsningar att behövas om alla äldre ska erbjudas en värdig omsorg. Det är också en förutsättning för ekonomisk jämställdhet. Vi vill att kvinnor ska ha rätt till egen försörjning och självständiga liv.

Alternativet är att de kvinnor som en gång kämpade igenom dagisplatser åt sina barn får se sina döttrar förbereda sig på att avstå sin arbetsinkomst, för att ta hand om sina gamla föräldrar.