Aktivismens relation till akademin är inte okomplicerad.
Genusvetenskap och politik
2011-11-11 | Evelina Johansson
3
FEMINISM
Det påstås att genusvetenskap tappar kontakt med sina aktivistiska rötter och blir alltmer världsfrånvänd och irrelevant för gräsrotsfeminister. Men kravet på att forskningen ska vara tillämpbar och nära knuten till feministisk kamp kan leda till en försvagning av den feministiska teorin, skriver genusvetaren Evelina Johansson.
En tendens inom den feministiska debatt som förs i Sverige i dag är den misstro som riktas mot vad man menar vara en alltför teoretiserande, apolitiskt och världsfrånvänd genusvetenskap. Problemet anses ofta vara att denna avlägsnar feminismen från det politiska och revolutionära projekt det en gång var för att istället premiera ett alltför abstrakt teoretiserade utan anknytning till en materiell verklighet. Den akademiska feminismen hävdas, med andra ord, ha förlorat kontakten med sina radikala rötter.
Feminismens kris
Denna klyfta mellan en akademiskt orienterad feminism å ena sidan och en politiskt situerad sådan å andra sidan kommer tydligt till uttryck i diskussionen om den samtida feminismens kris. Medan många akademiker brottas med en problematik rörandes det splittrade, fragmentariska, subjektet, emancipationens (o)möjlighet samt dess konsekvenser för den samtida feminismens anspråk, ser många aktivister denna diskussion som helt frånkopplad den verklighet av politiskt engagemang och kamp som de själv befinner sig i.
Kritiken uttrycks ofta i följande ordalag: ”Vadå, feminismens kris? Se på den vitala queerrörelsen, se på alla kvinnor som kämpar för sina rättigheter ute i världen. Föreställningen om en feminismens kris är ett hjärnspöke skapat av en världsfrånvänd genusvetenskap, inte en politisk realitet”.
Det går givetvis inte att på ett enkelt vis reducera detta till en konflikt mellan aktivism och akademi, då många genusvetare inom akademin – som välbekant – har en aktivistisk bakgrund. I själva verket är det just dessa aktivistiskt engagerade akademiker som ofta är de främsta kritikerna av en alltför teoretisk genusvetenskap och som framhåller vikten av politiskt engagemang. Det är inte för inte som Tiina Rosenberg ger sin bok om queerteori titeln Queerfeministisk agenda, och inte heller att hon i inledningen till denna positionerar sig mot en alltför radikal dekonstruktion av politikens subjekt. Dekonstruktion i all ära, men endast till en viss punkt, tycks resonemanget lyda.
Internationell trend
Det rör sig emellertid inte om en konflikt som enbart återfinns inom svensk feminism. En känd kritiker av den apolitiska genusvetenskapen är Chandra Talpade Mohanty – inte helt oväntat hedersprofessor vid Centrum för Genusvetenskap vid Lunds universitet – som i sin bok Feminism Without Borders – Decolonizing Theory, Practicing Solidarity kritiserar tendensen hos vissa västerländska genusvetare att förstå akademins gränser som världens gränser. För Mohanty är feminismen ett politiskt projekt och teoretikerns roll är att utveckla emanciperande motståndsstrategier.
Frågan för dessa kritiker tycks emellertid inte vara att den akademiska versionen av feministiskt tänkande inte är nog politisk, utan snarare att det representerar fel form av politisk övertygelse. Detta framträder tydligt i den ofta förekommande kritiken att en dekonstruktionsfokuserad feministisk teori i själva verket bör förstås som del av en nyliberalistisk agenda, vars fragmentiserade subjekt omöjliggör någon form av politiskt motstånd eller förändringspotential.
Dekonstruktionen blir ytterligare en i raden av den fallocentriska, nyliberala, ordningens strategier. Det faktum att många teoretiker skulle argumentera för hur antihumanismen är den främsta humanismen (i etisk och inte filosofisk mening) då den frigör subjektet från upplysningens universella och kategoriserande förståelse av människan där skillnader människor emellan sopas under mattan, samt att den postmoderna teorin på intet vis växte fram i en isolerad akademisk kontext utan istället är intimt förknippad med den politiska kamp som fördes under 1970–talet, tycks förvånande nog inte vara relevant information i denna diskussion.
Fel med politisk censur
Min avsikt i denna text är emellertid inte att argumentera för hur den dekonstruktivistiska - teoretiskt orienterade - genusvetenskapen i själva verket går att inlemma i ett emancipatoriskt projekt, även om detta skulle kunna argumenteras för på ett övertygande vis. Istället är syftet att ifrågasätta själva kravet på att genusvetenskaplig forskning alltid ska vara förenlig med ett politiskt projekt med emancipation som mål, samt att kritisera föreställningen att den kunskap som inte direkt bidrar till denna kamp i bästa fall är irrelevant och i sämsta fall en förtäckt form av nyliberalism.
Detta tankesätt ligger oroande nära den ideologi som präglade de krav som ställdes på författare, poeter och intellektuella i 1930-talets Sovjet. Även om det kan framstå något magstarkt, särskilt då detta är kännetecknande för en mer än tröttsam högerretorik, att jämföra den svenska genusvetenskapen med Stalins skräckvälde finns det en viktig poäng med denna typ av jämförelse. Kravet på revolutionär anda och politiskt budskap kom i en sovjetisk kontext att innebära en stark begränsning av den form av texter som producerades. Många av de starkaste – mest kreativa – rösterna under denna period kom i en sådan kontext att producera texter som utan tvekan var skrivna i en revolutionär anda, men som på många andra plan var otillfredsställande då den politiska uppbyggligheten begränsade, tämjde, den enskilde konstnären och dennes särprägel.
Fri forskning
Relationen mellan kreativitet och kravet på politisk sprängkraft behandlas på ett intressant vis i Wendy Browns bok Politics out of History samt i hennes artikel ”Feminism Unbound – Revolution, Mourning, Politics”. I den sistnämnda uttrycker Brown en oro för att den feministiska teorin riskerar att bli enkelriktad och stel genom att anpassa sig efter politiska krav på radikalitet, och betonar vikten av att våga tänka bortom ändamålsenligheten. Brown argumenterar vidare i den förstnämnda för en självkritisk och självreflekterande form av genusvetenskap som vågar se sig själv i spegeln utan det politiska patosets förskönande effekt. Hon betonar vikten av en feministisk rörelse inom vilken teori och politik inte sammanfaller, blir varandras raison d’être, utan istället tillåts berika varandra just med utgångspunkt i den skillnad som existerar mellan de två.
Vi återfinner även denna vilja att etablera ett utrymme för den kritiska, självreflekterande, blicken – i motsats till en feminism som styrs av tydliga politiska mål och begär – i Sara Ahmeds bok The Cultural Politics of Emotion. Här diskuterar Ahmed hur känslan av förundran kan fungera som en intressant feministiskt utgångspunkt, i och med att den inte ger feminismen ett bestämt innehåll eller en tydligt utstakad position, utan istället möjliggör en plats utifrån vilken vi kan ställa kritiska frågor, både med utgångspunkt i en feministisk position men även mot denna utgångspunkt i sig. Grundläggande för denna utgångspunkt är att inte namnge det feministiska tänkandet utifrån tydligt utstakade politiska utgångspunkter, då detta innebär en begränsning av det feministiska fältet.
Bortom uppbyggligheten
Kravet på tillämpbarhet eller anknytning till en feministisk kamp riskerar, med andra ord, att stympa, försvaga och konservera den feministiska teorin. Att kräva politisk radikalitet kan således innebära att samtidigt kväva feministisk kreativitet, då feminister ständigt uppmanas relatera till ett redan uppsatt övergripande mål snarare än att låta tanken sväva fritt och se vart den leder. Det krävs därför forskning som verkar i en teoriutvecklande, reflekterande och förundrad tradition som inte på ett direkt sätt måste ta hänsyn till den feministiska rörelsens politiska kamp. En feminism som vågar tänka utanför uppbygglighetens betryggande ramar. Detta för att bevara ett vitalt och spännande genusvetenskapligt samtal, där en tanke får tänkas till sitt slut oavsett dess konsekvenser.
Att tänka feministiskt ska inte var det samma som att tänka rätt, i linje med en politisk agenda. Istället bör genusvetenskapen präglas av modet att tänka utan stödhjul, att utöva en form av kritisk praktik utan gränser. Vågar vi tillåta denna form av frihet öppnar vi samtidigt dörren för nya perspektiv som kan visa sig berika och radikalisera snarare än hota en feministisk analys.
Evelina Johansson är genusvetare och frilansande kulturskribent med rötter i Norrbotten specialiserad på feministisk teori och fransk filosofi.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
välskrivet och viktigt inlägg!
jag tycker vi behöver mer debatt med större utbud av åsikter på feministiskt perspektiv.
Tack för en intressant artikel!
Jag har tänkt en del på det här, och tycks inte kunna släppa det riktigt. Har svamlat av mig för ett tag sedan angående samma ämne, går att läsa här: http://feministisktperspektiv.se/2011/04/21/appell-till-praktiska-och-teoretiska-feminister/
Min ingång är lite annorlunda, då jag varken befinner mig i politiken eller akademin, utan i offentlig sektor. Min uppgift är att bidra till att verkställa jämställdhetspolitiken, och jag efterlyser bland annat fler och utvecklade forskningsbaserade metoder. Jag tycker på så sätt att teoretikernas roll _bland annat_ är att utveckla strategier och verktyg som kan omsättas i praktiken. Jag håller med dig om att den feministiska teorin inte ska styras mot ett redan utstakat politiskt mål, men den bör ligga till grund för hur vi vill omsätta vår politik i praktik. Det feministiska arbetet/jämställdhetsarbetet inom den offentliga förvaltningen bör vara fortsatt förankrad i genusvetenskapen.
Förstår du hur jag tänker?
Josefine, jag förstår vad du menar är av din åsikt. Sådant arbete som du nämner bör absolut baseras i teoretiska insikter, insikter som i sin tur låter sig påverkas av erfarenheter från fältet. Det är just av denna anledning som genusvetenskapen måste ta sin uppgift på allvar, och verkligen ha som ansats att studera hur saker ligger till. Om vi vill veta hur vi kan förbättra saker och ting, hur vi rent praktiskt kan arbeta, måste vi ju först och främst veta hur dessa saker fungerar, annars riskerar arbetet att bli lönlöst och i värsta fall missriktat. På så vis är kopplingen mellan teori och politik självklar. Vi får inte lura oss och tro att vetenskapen är bortom det politiska, vilket ju vore att förneka vad Foucault och många andra med honom visat oss. Kunskap och makt är alltid sammanlänkande, inte endast på ett negativt men även positivt vis. Men detta betyder inte att de sammanfaller och inte heller att vi bara ska acceptera denna relation och använda teori som ett verktyg för ett annat syfte. Istället måste vi ständigt analysera hur denna relation organiseras och formuleras, delvis i olika former av kunskapsproduktion. Först med utgångspunkt i denna kunskap kan vi försöka organisera makten annorlunda. Förstår du hur jag menar? Således bör inte forskning styras efter ett politiskt program, men genusvetenskaplig forskning kan hjälpa oss att tänka det politiska annorlunda på samma vis som det politiska rummet tvingar oss, i sin tur, att tänka om rent teoretiskt.
Artikelns syfte är således inte att säga att genusvetenskapen bör vara apolitisk eller att den inte ska söka sätt att applicera genusteori i jämställdhetsarbete, men att dess analys inte främst ska styras efter hur den kan användas. Istället bör ansatsen vara just denna förundran som Ahmed talar om. Denna fråga om hur? Kanske kan det framstå naivt och problematiskt, men jag har stor tilltro till att svaret på detta hur kan hjälpa oss i strävan efter ett mer rättvist samhälle. Att detta hur i slutändan implicerar en viss politik, som är feministisk, intersektionell osv. och att feministiskt orienterad vänsterpolitik är närmare sanningen om hur samhället fungerar och hur makt fördelas då den inte har samma intresse att dölja utan snarare avslöja maktstrukturer. Men vi får inte ta några genvägar. Det är inte ogrundade och oreflekterade åsikter – som må vara riktiga i sak - som ska ledsaga forskningen. Istället ska forskningen hjälpa oss att formulera en välgrundad förståelse och analys av hur makt fungerar, en förståelse som utan tvekan får politiska konsekvenser. Det är helt klart knepigt, och viktigt att verkligen studera denna relation närmare. En sak som är säker är att vi antagligen inte kan hitta enkla svar, men att vi – som Donna Haraway uppmanar oss – måste” stay with the trouble”! Det är när det börjar bli knepigt som vi vet att vi är något på spåren.