Heberleins goda liv

2011-10-14 | padlock

KULTUR

Paula Melkersson har läst Ann Heberleins nya bok och gillar hennes stora anspråk och intellektuella självförtroende.

Det är omöjligt att skriva om Ann Heberleins nyutkomna bok Ett gott liv utan att tala om den förhandspublicitet den väckt. Den där publiciteten som handlar om att boken skulle vara en hämndskrift mot Svante Weyler, förläggaren som gav ut Heberleins självbiografiska storsäljare Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Det är omöjligt att inte nämna det, men jag önskar att jag slapp. Efter att ha läst Ett gott liv" känns den debatten så tröstlöst löjlig. För, precis som Ann Heberlein påpekat, relationen till Weyler behandlas ytterst marginellt och med en tydlig sjukdomspräglad subjektivitet.

Och jag blir så trött och ledsen. Trött, för att fokuseringen på denna potentiella konflikthärd är ett slags uttryck för det allra futtigaste och mest ovärdiga som ryms i kultursfären. En skvallrig skadeglädje, en missunsam positionering.

Ledsen, för att publiciteten för femtioelfte gången i ordningen ger prov på att en intellektuell kvinna måste hålla sig inom förbannat strikta ramar för att få förbli tagen på allvar. Gud sig förbarme om hon blottar "svagheter" som psykisk sjukdom, då är hon dömd att reduceras till rikstoka eller hämnande furie.

Så jag blir oändligt trött och ledsen. För Ett gott liv är en sällsynt lärd och tänkvärd bok som bland annat just behandlar hur kvinnor med psykisk sjukdom fråntas rätten till att tampas med existentiell ångest eller stora filosofiska frågor, vilket män i samma situation tillåts. Män kan vara galna genier, kvinnor är bara sjuka. Det är, kort sagt, en bok som förtjänar en helt annan debatt. Och en författare som förtjänar ett annat medialt bemötande.

Ann Heberlein räds verkligen inte de stora frågorna. I sin förra bok krev hon om ondska och nu tar hon sig alltså an en av de stora filosofiska grundfrågeställningarna: vad är ett gott liv? Hon gör det mot bakgrund av den svärta, livsleda och meningslöshet som hon gav uttryck för i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Den nya boken är ett slags uppgörelse med den Ann Heberlein som skrev den boken, med det sjuka jaget. Den är på samma gång en fortsättning och ett slags motbok, en besvärjelse, en utredning. Spränglärd och full av referenser går författaren till botten med sin bipolära sjukdom, sin barndom i arbetarklasshemmet i Svedala men också en hel rad filosofiska problem och allmänmänskliga begrepp.

Detta vida grepp är både bokens främsta tillgång och dess största svaghet. Samtidigt som det finns något djupt tilltalande i att få följa med en författare som ställer upp det ena fönstret efter det andra mot möjliga tankeresor, så spretar Ett gott liv lite för mycket för att läsaren ska kunna avnjuta den till fullo.

Ibland grips jag av den frustrerande känslan av att påbörja en tre, fyra, fem oerhört intressanta potentiella böcker som jag aldrig får fördjupa mig i eller läsa till slut. Här finns en berättelse om sjukdom och hälsa som livsstillstånd, här finns en om konsumtion och klassresa, här finns en renodlat filosofisk/teologisk om godhet och det goda livet och – för all del – här finns en om hur en sjuk människas behov och bristande omdöme kolliderar med en frisk förläggares vilja att lansera den sjukas bok.

Alltsammans tankeväckande och intressant, men en mindre försiktig redaktör hade behövts för att renodla teman och rensa en smula i uppslagsfloran. Av en lite olycklig slump hade jag läst Siri Hustvedts sjukdomsskildring Den skakande kvinnan precis innan jag satte tänderna i Ett gott liv och jag hade svårt att inte tänka på vilken kraft som hade rymts i Heberleins bok om den haft samma koncentrerade form och enhetliga tema.

Om den mer effektivt och uttryckligen använt idéerna om sjukdom och hälsa som språngbräda för bokens övriga resonemang hade mycket varit vunnet. För det är de som har störst sprängkraft och originalitet, de som i högst grad erbjuder den där sidovinkeln på de övriga, mer klassiska problemställningar som Heberlein behandlar.

Men ändå. Kan jag inte låta bli att gilla de stora anspråken, vägran att hårdvinkla, ambitionen att utreda och belysa allt i samma bok. Jag gillar Heberleins gränslöshet, intellektuella självsäkerhet, hennes mod och märkligt pretentiösa anspråkslöshet. Och jag älskar att hon är en kvinna som varken skäms för att demonstrera sin bildning och intelligens, eller för att berätta om sin skörhet. Som vägrar att acceptera att det ska behöva finnas någon motsättning dem emellan.

För den kicken är lite spretighet ett lågt pris att betala. Det gäller kanske bara att ge sig tid för att hänga med i svängarna. Att långsamt och eftertänksamt läsa och begrunda vad det är att vara människa. Och det är ett gott liv i min bok.