Den USA-ledda, och från början FN-sanktionerade, invasionen av Afghanistan har bäddats in med vackra slagord som befrielsen av afghanska kvinnor från misogyna talibaner. Men landets situation förblir bister. Utbrett våld, brist på hälsovård och fattigdom gör Afghanistan till det värsta landet i världen för kvinnor, enligt en studie från Thomson-Reuters Foundation. Den typen av studier blir allt vanligare.

Thomson-Reuters studie bygger på intervjuer med 213 experter över hela världen och placerar Afghanisatn högst på listan över de fem värsta länderna för kvinnor. De andra länderna är Kongo, Pakistan, Indien och Somalia.

Kriget i Afghanistan kostar USA:s skattebetalare 2 miljarder dollar per vecka. Även när Obama-administrationen enligt nuvarande planer dragit tillbaka 33 000 soldater finns 70 000 kvar i Afghanistan. Var och en till den uppskattade kostnaden 1,2 miljoner dollar. Men dessa astronomiska siffror har inte översatts till någonting påtagligt för kvinnor.

Att Obama-administrationen verkligen förbereder ett tillbakadragande av trupperna till 2014 tycks högst osannolikt med tanke på hur många militärbaser som håller på att byggas upp över hela Afghanistan och hur privata marinsoldater fortsätter att anlända i tusental.

Det mest troliga är att USA-administrationen även efter 2014 kommer att berättiga sin fortsatta närvaro i landet med förevändningen att kvinnor ska erbjudas beskydd. Så kommer den amerikanska militärens närvaro att rädda afghanska kvinnor? Det senaste årtiondets magra resultat erbjuder liten optimism om det.

De fem kvinnor som Feministiskt Perspektiv har intervjuat i Kabul förstärker farhågorna. Samtidigt visar de hopp, stolthet och vilja att leva och skapa förändring, trots ett bittert förflutet, stora svårigheter, utmaningar och brutalitet.

Fråga 1: Afghanistan har kallats den värsta och farligaste platsen för kvinnor. Håller du med, och i så fall varför? Vilken är din erfarenhet?

Simajan:

Ja, jag läste det här någonstans, men är tyvärr inte förvånad. Jag ser kvinnor som lider, och till och med dör, varje dag. Det finns väldigt få möjligheter för kvinnor att vara säkra, friska och glada. Vår regering och vårt parlament, även det så kallade internationella samfundet, bryr sig bara om sina egna intressen. Jag är medveten om att miljontals dollar kommit till det här landet, men hur mycket som verkligen satsats på att göra situationen bättre är jag osäker på. Jag har tur som är lärare. Jag är respekterad, inte bara av studenterna, utan människor omkring mig, även om jag som kvinna ibland möter sexuella trakasserier på vägen till skolan eller marknaden. För att undvika det föredrar jag att bära burka.

Nasima Rahman:

För mig personligen kanske Afghanistan inte är det värsta stället att leva på, men jag är säker på att det är just så för miljoner andra kvinnor, och även män, vilket är sorgligt. Jag önskar att det inte var så, men det är vårt lands verklighet. Jag tänker på kvinnor på landsbygden. Hur mycket de lider av brist på hälsovård. De möter våld i hemmen. Många av dem jag känner misshandlas av sina män och får inte ens gå ut. Ingen chans att arbeta eller få utbildning. Jag anser att vår regering också är ansvarig. De måste göra något för att förändra det här. Jag är glad för att åtminstone jag är trygg och min man är trevlig, men jag måste medge att även han ibland uppför sig som många andra män. Trots allt är han från det här samhället.

Bibi Fatima:

Afghanistan, bra eller dåligt, är som ett hem för mig. Vart kan jag annars ta vägen? Tre av mina barn är med mig från morgonen tills det blir mörkt. Vilket val har jag då, annat än att tigga? Min make dog för några år sedan, men även när han levde var det svårt att överleva, så tiggandet är det enda alternativ som återstår för att ge våra barn mat. Jag tycker inte om vår regering och de här utlänningarna. De har alla väldigt bra liv, men tänker inte på människor som oss. Om jag hade ett jobb eller något stöd från regeringen, varför skulle jag då tigga? Därför är Afghanistan inte bara den värsta platsen för kvinnor, utan för alla som är som jag.

Sakeena Ahmadi:

För att vara ärlig, när jag beredde mig på att lämna Iran med min familj för tio år sedan förväntade jag mig att Afghanistan skulle vara värre än vad det var. Så jag fann Afghanistan bättre än Iran där vi blev trakasserade, hotade och förolämpade som flyktingar. Men jag måste säga att den här förbättringen är nog begränsad till Kabul där jag bor, eftersom jag inte varit i några andra städer eller provinser i Afghanistan. Här i Kabul kan jag arbeta och studera. Min man är väldigt uppmuntrande och stödjer det jag gör.

Aziza:

Det beror på var du bor i det här landet. När jag var i Kundoz för två år sedan önskade jag att jag inte hade fötts i det här landet, eller åtminstone inte som en flicka, för min farfar och folk omkring honom gillade inte att jag går i skolan, och det här gjorde Afghanistan till det värsta stället för mig. Nu när jag är i Kabul och kan gå i skolan tror jag att Afghanistan kan bli ett bättre ställe för alla, med utbildning, hälsovård, jobb och andra grundläggande behov. Även om jag fortfarande inte känner mig säker, särskilt inte när det blir mörkt, är jag glad att kunna uppfylla min dröm om att gå i skolan.

Fråga 2: Vad har ändrats och vad har inte förändrats för dig som kvinna under de senaste tio åren?

Simajan:

Jag har bott i det här området så länge jag kan minnas. Jag lämnade inte Afghanistans ens under de blodiga Mujahedin-åren och talibanernas förskräckliga tid vid makten. Större delen av tiden undervisade jag hemma. Men nu, de senaste fem åren, sedan de byggde en skola nära mitt hem, undervisar jag på en skola. Förändringarna har varit små. Till exempel kan jag gå till marknaden nu. Jag kan undervisa eller ha en TV. Mina barn går inte bara i skolan utan går också kurser i engelska och data. Men jag har inte sett några stora förändringar när det gäller vår säkerhet, stabilitet, kamp mot korruption och det är vad vi verkligen behöver.

Nasima Rahman:

Jag har ägnat hela mitt liv hittills åt att serva min man, våra två barn och andra släktingar. Det har inte gjort någon större skillnad var jag bott eller vad som förändrats eller inte förändrats i landet. Jag går knappt ut. Jag kan se några förändringar som skett under de senaste tio åren. Till exempel har vi många TV-kanaler som visar mest indiska och turkiska dramer som förresten inte är bra, särskilt inte för våra barn. Den enda goda förändringen i mitt liv har varit att flytta från Kundoz till Kabul. Här har vi bättre möjligheter jämfört med i Kundoz (en liten stad i norr). Men jag är fortfarande orolig för min mans säkerhet. Vi har fortfarande så många problem i vårt land.

Bibi Fatima:

För mig har inget förändrats, varken till det bättre eller sämre. När jag återvände till Afghanistan började jag tigga, och tio år senare gör jag samma sak. Mina barn kan fortfarande inte gå i skolan. Vi har fortfarande inget hem. Kanske jag kan säga att under taliban-tiden gick det inte att tigga öppet, men nu är jag fri att tigga. Kanske det kan kallas en förändring i mitt liv.

Sakeena Ahmadi:

Jag skulle säga att under de senaste fem åren, sedan jag kom hit, har inneburit stora förändringar för mig. När jag var i Iran, även om vi hade bättre levnadsstandard, levde vi alltid i rädsla, hade inga jobb och förolämpades som flyktingar. När vi kom till Kabul kände vi oss hemma och fria och lyckliga. Jag gifte mig och nu har jag ett bra jobb.

Aziza:

För exakt tio år sedan började jag gå i skolan. Jag är nu 18 år, i sista året på gymnasiet. Mycket har förändrats för mig. Jag är samma person som för tio år sedan. Jag har en vision om min framtid. Jag vill studera vidare. Kanske blir jag den första flickan i min familj som når den utbildningsnivån. Men den här förändringen har inte hänt i de andra miljontals flickornas liv som önskar och drömmer om det.

Fråga 3: Tror du att tillbakadragandet av Nato-styrkor från Afghanistan kommer att vara bra eller dåligt för afghanska kvinnor?

Simajan:

Det verkar inte bli bra om de lämnar. Det är åtminstone vad en del tror i städer som Kabul och jag tror att den uppfattningen har skapats av media och de så kallade politiska analytikerna å ena sidan, och frånvaron av ett starkt demokratiskt alternativ å andra sidan. Men om du frågar kvinnor i avlägsna områden eller de vars byar bombats och vars släktingar dödats, vilket är förklaringen till att folk hatar dem så mycket, så skulle de definitivt säga att det är bra om de lämnar, för förändringarna i deras liv är mycket små med eller utan dessa styrkor.

Nasima Rahman:

Jag har hört min man och några andra släktingar säga att de här trupperna har kommit på grund av sina intressen och att de inte är snälla mot folk även om de hävdar det. Jag känner några hemma i vår by vars släktingar dödats. Till exempel torterades och dödades tolv medlemmar i en av de här familjerna av de trupperna för några månader sedan. De som dödades hade ingen koppling till talibanerna och var väldigt fattiga och oskyldiga. Så om de begår sådana brott tycker jag det är bättre att de åker härifrån. Det är också bra för deras egna familjer där hemma.

Bibi Fatima:

Jag vet inte. Några säger att det vore dåligt. Andra säger att det skulle vara bra om de lämnade nu eftersom de har blivit som ryssarna. De bombar och dödar vårt folk. Så det är bättre att de åker hem.

Sakeena Ahmadi:

Även om jag vet att syftet med trupperna är att tillgodose amerikanska intressen i regionen och att de inte är snälla mot vårt folk i många delar av landet tror jag ändå inte att det skulle vara bra om de åkte. Jag är rädd att allt blir värre. Jag vet inte om jag har rätt eller fel, men det är vad jag hör och ser varje dag i radio och TV. Jag skulle kalla det här för en invasion och jag är inte glad över deras närvaro. Vårt eget folk och vår regering måste ha kapacitet och förtroende att återbygga vårt land, skapa fred och stabilitet och borde inte vara beroende av andra.

Aziza:

Min far och många andra är emot de här trupperna. De gillar inte heller talibanerna. De vill inte ha någon av dem. Jag tycker att de har rätt. Ingen av dessa grupper vill ha fred i vårt land. Men de säger att det blir inbördeskrig om trupperna åker och att allt blir ännu värre. Andra säger att även om de här trupperna åker, kommer militärbaserna att vara kvar och de kommer alltid att försöka ha en regering som tillfredsställer dem.

Fråga 4: Vad borde göras för att Afghanistan ska bli ett bättre ställe?

Simajan:

Så många saker borde göras. Alla korrupta och kriminella från alla sidor måste tas bort från regeringspositioner. Det borde finnas ett ansvarstagande. Folk måste ha möjlighet att jobba, tillräckligt med mat, utbildning, rättvisa och fred. Ärliga människor och de som älskar sitt land måste ha möjlighet att driva administrationen. Jag tror inte att förhandlingar med talibander för fred kommer att ge någon fred. För det första finns det många sorters talibaner. Om den ena sidan ger med sig blir den andra ännu hårdare. För det har länder som Pakistan kontroll över talibanerna och om de inte ser sina intressen tillgodoses skulle de aldrig gå med på någonting. Å ena sidan hör vi om fredssamtal varje dag, men å andra sidan riktar di sina självmordsattacker mot hjärtat av Kabul.

Nasima Rahman:

Jag tror först och främst att alla folk borde enas inom sig. Vår regering borde inte låta korrupta människor styra oss. Om vi har goda och snälla människor i regeringen blir vårt land ett bra ställe för alla.

Bibi Fatima:

Om vi hade bra ledare skulle de jobba för att göra Afghanistan till ett bättre ställe för oss alla. Krigandet skulle stoppas. Ingen borde ha vapen utom militären som borde skydda oss. Utlänningarna borde ge pengar till ärliga människor och inte till tjuvar.

Sakeena Ahmadi:

Vårt folk i hela landet borde enas och bry sig om varandra. Vi behöver goda, ärliga politiska ledare och partier som kan guida vårt folk och sätta stopp för korruption och orättvisor. Alla väpnade miliser måste avväpnas. Pengar borde satsas på landets utveckling och inte militära ändamål. Jag måste säga att kvinnor är halva befolkningen och måste spela sin roll för att skapa en bättre framtid.

Aziza:

Att alla människor har utbildning, tillgång till rättvisa, säkerhet, fred och jobb.

Fråga 5: I vilken utsträckning är du optimistisk om din egen och barnens och Afghanistans framtid?

Simajan:

Trots vårt lands väldigt hårda verkliget tror jag att vi fortfarande är optimistiska människor som hoppas på en framtid, en bättre och fantastisk framtid. Varje dag ser jag hoppet i mina elevers leende ansikten och deras längtan efter utbildning och att genom utbildning kunna återuppbygga sitt land.

Nasima Rahman:

Ja, jag är optimistisk och tycker inte att man ska tappa hoppet. Titta, jag är nästan 40, har två barn och försöker fortfarande få ett till. Jag önskar att våra barn ska leva i fred och ha tillgång till utbildning och allt annat. Jag vill att våra ledare ska vara ärliga, bry sig om sitt land och sitt folk.

Bibi Fatima:

Det är en synd att förlora hoppet. Jag är alltid hoppfull och ber till min gud att ge mig modet att överleva och se mina barn i livet. Mina barn är mitt hopp och optimismen för framtiden. Jag önskar bara att mina barn och tusentals andra kunde gå i skolan.

Sakeena Ahmadi:

Om jag hade velat skulle jag ha kunnat stanna i Iran, men där hade jag inget hopp för framtiden. Jag kom hit med hopp. Jag är glad och optimistisk om min framtid. Jag vill studera ledarskap och hitta ännu bättre jobb. Jag vill ha barn och uppfostra dem med värdighet och i fred och säkerhet. Det är vad jag också önskar alla kvinnor och barn i mitt land.

Aziza:

Jag är väldigt hoppfull. Som jag sa förut ser jag min framtid i Afghanistan. Jag hoppas att vårt land ska bli fredligt och fritt. Men var och en av oss, män och kvinnor, måste jobba hårt, vara ärliga så att vårt land blir ett bättre ställe precis som många andra länder i världen. Till och med bättre än dem.