I februari 2011 stod äldre- och barnminister Maria Larsson tårögd och deklarerade att det var självklart att personer som hade utsatts för vanvård när de som barn hade placerats olika samhällsåtgärder, skulle få upprättelse. Lördagen den 11 september i år gjorde hon en tvärvändning och lät meddela att beslutet om ersättning inte var rättssäkert. ” […] vår slutsats är efter att övervägt frågan noga att detta inte går att göra på ett rättssäkert och rättvist sätt”, sa hon på nyheterna. Uttalandet ledde till ett medialt ramaskri.

Vad har du att säga om det nya beskedet som kom i veckan, om att löftet från februari i år har återtagits och att gruppen vanvårdade barn ska få skadestånd?

– Det är BARA tack vare medierna som det gick vägen. Men kanske är det taktik igen? Först gick man man ut och fick oss att tro att vi skulle få pengar. Sedan sa Maria Larsson att det inte skulle bli någonting och nu ska bevisbördan ligga hos oss utsatta och vi ska vara tacksamma över att vi har fått något.

– Bevisa våra övergrepp kan vi aldrig göra och hur man ens kan tänka tanken att än en gång lägga bevisbördan på offren är ofattbart. Det borde vara gärningsmannen, i detta fall socialtjänsten, som ska stå för bevisbördan. Hur ska man få de som bestämmer att förstå att en av de största rädslorna en för person som utsatts för övergrepp är just rädslan för att inte bli trodd.

– Jag vågar inte tro på det än, det ska dessutom bedömas om allvarlig vanvård skett. Vem ska ta sig rätten att bedöma allvaret i ett övergrepp och hur det har påverkat en människa?

Anna Berggren kämpar varje dag med sitt förflutna. Hur gammal var du när du placerades första gången?

– Jag var placerad som sommarbarn mellan 3 och 14 års ålder.

Varför blev du placerad?

– Mina föräldrar separerade och mamma började träffa olika män. De utsatte min mamma, mig och mina tre syskon för fysiskt våld. Jag utsattes även för sexuella övergrepp i tonåren av en av männen. Mitt hem präglades av tabletter, alkohol och vilda fester. Jag var äldst och fick ta stort ansvar för att skydda mina yngre syskon för allt som barn inte bör se.

Hur gick det till när du fördes bort från din familj?

– Jag kommer knappt ihåg något. Men jag minns en gång, då jag sattes på en buss med en namnlapp runt halsen och någon som jag aldrig träffat kom och mötte mig på busstationen.

Vad har du blivit utsatt för under din tid som placerad?

– Jag blev utsatt för grova sexuella övergrepp i båda hemmen som socialtjänsten hade valt ut åt mig. I det ena blev jag fysiskt misshandlad av sonen i familjen. Han låste in mig i ett utrymme under huset där han samlade insekter. Jag var livrädd för dessa surrande insekter och är det än idag.

Jag fick stå åt sidan för att sonen skulle vara nöjd och jag visste aldrig hur, när eller varför. Om det till exempel var varmt i bilen så fick jag sitta på den soliga sidan och jag klagade aldrig.

Varje natt låg och vaken och grät och ville åka hem. Familjen dolde det för min mamma och jag fick inte ringa hem. Jag fick saker för att inte berätta. De gav mig godis och jag fick klänningar av mamman. Jag minns att jag sa till min egen mamma att jag längtade hem och att hon sa ”de är så snälla där du är”.

Hur var din kontakt med de socialmyndigheterna under tiden som du var placerad?

– Under alla år i sommarhemmet så visste jag inte ens att de sociala myndigheterna var inblandade. I tonåren fanns det en socialsekreterare som visste hur jag hade det hemma. Hon ”räddade mig” från den situationen och placerade mig på ännu ett fosterhem. Ingen lyssnade på mig när jag sa att jag mådde dåligt och ville hem. Jag fick alltid höra att jag skulle vara tacksam över att man inte slog eller våldtog mig.

Hur är relationen till din mamma idag?

– Jag har svårt att vara med henne. Samtidigt är jag medveten om att hon inte visste bättre.

Har du någonsin blivit erbjuden hjälp från samhället?

– Jag har varit inlagd på psykakuten ett par gånger och har då fått hjälp i form av lugnande mediciner. På psykakuten har jag berättat om övergreppen men man har inte lyssnat på det. Jag passade nog inte in eftersom jag visste vad felet var. Hade jag inte vetat det så hade jag nog suttit inlåst som många andra med liknande historier gör idag. Jag vet att socialen under en period betalade min terapi. Men det var inget erbjudande utan jag fick göra en ansökan och själv sitta i nämnden och motivera att jag behövde den hjälpen. Det var mycket förnedrande och jag var livrädd då de satt i en lång rad och tittade på mig. Ändå klarade jag av det!

Vad är det för känslor som är jobbigast att hantera som vuxen?

– Skammen och skulden. Som kvinna känner jag skam. Jag skäms över mig själv, jag vågar inte ta initiativ till sex för jag är rädd för att bli avvisad. Detta är ett svårt kapitel i mitt liv och jag önskar jag kunde bli av med skammen. Min kropp har varit andras egendom, man har använt den och den har dragits i smutsen. Jag skäms över min kropp när jag mår mindre bra och är oerhört rädd för att bli lämnad. Jag kan känna känslan av att vara smutsig. Jag har aldrig haft möjlighet att njuta av att vara mig själv, rent fysiskt. Jag kämpar med det men det är svårt. Tidigare har jag skurat min kropp med en nagelborste vilket resulterat i blodiga rivsår över kroppen och i underlivet. Det gör jag inte längre, men jag kan känna den svidande känslan än i dag.

Hur har det varit för dig att bli förälder?

– Ett helvete. Under mina barns uppväxt har det varit kaotiskt. Jag har haft svårt att knyta an och ge närhet till barnen. Jag lider av ett extremt kontrollbehov, tillitsbrist, onormal oro för mina barn. Min drog är pedanteri. Hemmet ska alltid vara i tiptop. Snyggt på ytan. Jag har inte gett mina barn det de har rätt till. De har fyllt min tomhet och gett mig en känsla av kontroll.

– Det är det som är värst, att se hur allt detta påverkat mina tre barn. Alla har problem med olika saker varav missbruk är en. Min yngsta har stora problem med ångest och oro. Min äldsta har fått ta stort ansvar och i brist på bekräftelse från mig så har hon sökt det i män. De är alla rädda för myndigheter och har blivit osedda då jag haft fullt upp med att skapa ordning och kontroll i mitt inre kaotiska liv.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag arbetar med barn som har bevakat umgänge. Jag är gift med en man sedan 15 år tillbaka. Jag är skuldfri för första gången i mitt liv. När det gäller mitt mående så går det upp och ner. Det finns vissa saker jag är rädd för och det är främst i sammanhang där jag inte har kontroll. Jag tänker alltid katastroftankar om vad som kan hända. Jag kan ligga sömnlös och planera för att slippa obehagliga överraskningar.

Hur hanterar du det?

– Jag har ju verktyg idag som jag använder mig av tack vare min terapi. Men ibland så faller jag tillbaka. Jag övar varje dag på att bli mindre rädd och att våga släppa kontrollen och jag övar på att njuta när det är bra utan att vara rädd för att ”nu händer det nog något”.

Jag har fortfarande svårt att tillgodose mina egna behov som att äta när jag är hungrig och gå på toaletten när jag behöver. Jag har svårt att ha saker i min mun. Tandborstningen är mycket komplicerad när jag befinner mig i en mindre bra period, jag får kväljningar som ibland leder till kräkningar. Men jag hyperventilerar mer sällan idag.

Vad är det som gör att du orkar kämpa vidare?

– Orkar gör jag inte. Jag är utmattad och har ont överallt. Men jag är en person som har hittat en väg ur maktlöshet och det är att aldrig ge mig eller acceptera att det inte går. Detta är både till för- och nackdel idag. Jag gör allt och lite till och för det mesta går det vägen. Mina barn har varit min motor och min man har varit mitt drivmedel. Jag tror inte jag hade suttit här idag annars.

Kan du aldrig dra en lättnadens suck och känna välbehag?

– Jo det kan jag! Jag har mina bra stunder också, men de kräver hårt arbete.

Vad har du känt efter att ersättningsfrågan blivit en offentlig angelägenhet?

– Stöd. Jag är så tacksam att medierna inte gick på Maria Larssons fint. Att försöka gömma det nekande beskedet bakom 10-årsdagen av 11 september. Den mediala uppmärksamheten som har stått på vår sida har varit enormt viktig.

Vad betyder pengar som ersättning?

– Det betyder att jag blir avlastad ekonomiskt och att jag i min tur kan ta ansvar gentemot mina barn på så vis att jag kan bidra med pengar till deras terapi.

Varför ska jag betala för något jag inte är skyldig till? Jag har gått i terapi under fyra års tid två till fyra gånger i veckan. Varje tillfälle kostade mig 900 kronor. Under tiden fick andra saker stå åt sidan och jag fick stora skulder hos kronofogden. Jag har tagit hand om mina tre barn själv under sju års tid. Jag skulle även ge dem varsitt skadestånd för att de själva fått gå i terapi på grund av mina beteenden. De 250 000 är med det förbrukade för länge sedan men det är en symbol för att man gör vad man kan för att ge ett plåster på sår man inte kan göra ogjorda. Och ett skadestånd betyder att de skyldiga får betala notan istället för jag gör det på bekostnad av mina barns och mitt eget välstånd.

Är du en av dem som kommer att få pengar?

– Ja, det utgår jag ifrån. Om man inte anser att våldtäkt på barn inte är allvarligt. Och det vet man ju aldrig!

Vad betyder en ursäkt för dig?

– Den hade haft ett värde om den var menad. Det känns inte så längre. Känslan av att de bara vill ha en fjäder i hatten är större, vilket kränker oss ännu mer. Än en gång har man helt andra saker i fokus än barnen. Inte kan jag be om ursäkt om jag begår ett brott gentemot staten? Det är böter som gäller och där finns ingen valmöjlighet, svidet i plånboken är det som skall lära oss läxan!

Vad kände du när Maria Larsson sa att ni inte skulle få ersättning?

– Allt brast och jag blev våldtagen igen. Det värsta var att tidpunkten för beskedet var taktiskt planerad. Att leverera detta på tio årsdagen för den 11 september i förhoppning om att det kanske inte skulle bli så stor grej av det. Hon trodde att hon kunde gömma sig bakom den tragedin. Det kändes som en stenhård spark i magen, en kränkning ända in i märgen. Hon behandlade oss som om vi vore dumma i skallen. Är det något vi inte är så är det just det. Vi barn har blivit tvungen att lära oss att se tre steg längre i varje människas beteende. Vi litar inte på människor, så vi bygger alltid upp strategier för att förbereda oss på besvikelse. Men på presskonferensen den 14 februari detta år, när Maria Larsson stod med tårar i ögonen och sa att hon verkligen kände med oss, då trodde jag för första gången på en människa.

Först sa de ju att det inte hade haft någon aning om att vi hade haft det på det här viset. Men sedan när de visste, då våldtog de oss igen, genom att snacka om rättssäkerhet. Det har aldrig varit på tal om någon rättssäkerhet för oss. Det är som att säga ”här ligger du lilla vän och blir våldtagen”.

Regeringen har talat om en ceremoni för dem som blivit vanvårdade. Vad har du att säga om det?

– Ceremonin var en god tanke i kombination med ett skadestånd, jag hade absolut tänkt delta i en sådan. Men nu efter allt som varit kan jag bara beklaga att en ceremoni inte skulle handla om att be oss om ursäkt utan snarare om att staten skulle få en fjäder i hatten på min bekostnad.

Om man anser att en hel uppväxt från 3-14 års ålder fylld av grova sexuella övergrepp som att tillfredsställa sin sommarpappa genom oralsex, samlag och onani kan ersättas med en ceremoni eller ett jippo så ska man delta i det.

Hur ser det ut för dagens fosterhemsplacerade? Sker samma saker än idag?

– Ja, tyvärr, det sker och kommer alltid att ske. Fosterhem är vanliga hem som av någon anledning väljer att ta hand om svikna barn. Anledningarna är olika, men jag vet att utsattheten hos barn gör dem till ett lätt byte. Man bryr sig inte om att barn har det svårt i vårt land. Man blundar och sedan undrar man varför barn beter sig illa? Staten sparar pengar och psykiatrin kokar över medan läkemedelsindustrin kammar hem miljoner på bekostnad av oss och våra ungar!

Varför ställer du upp på den här intervjun?

– Kan min historia hjälpa ett annat barn eller vuxen så är det värt det.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.