Dags att plocka upp bollen

2011-09-30 | Alva Nilsson padlock

SPORT

Damfotbollsexperten Alva Nilsson står fast vid sin kritik som hon riktat mot Jan Guillou och Arne Hegerfors. De har båda uttalat sig om hur damfotbollen borde förändras. Alva Nilsson tycker att deras drastiska förslag känns fel.

Jag anser fortfarande att damfotbollen inte behöver mindre planer, bollar eller mål. Men visst behövs saker göras för att höja underhållningsvärdet i svensk damfotboll.

Förändringarnas vindar blåser redan över Sverige och damallsvenskan. Under säsongen 2013 kommer 10 lag att mäta sina krafter i landets högsta damserie. Idag finns det 12 lag i damallsvenskan. Damfotbollen kommer också att få det många efterfrågat under en lång tid – en ”Superetta”. I många år har det funnits 24 lag i serien under damallsvenskan. Nu minskar antalet lag i damfotbollens två högsta serier från 36 till 22. Det är en hyggligt står skillnad och jag tror att kvaliteten kommer förändras därefter.

Steget mellan att spela i ettan och vara en del av damallsvenskan kommer bli mindre, både för klubbar och enskilda spelare. Det säger sig självt att spelarna och lagen i ettan kommer tvingas bli bättre för att hänga med.

Det kommer helt enkelt krävas mer för att tillhöra elitfotbollen. Mer pengar, bättre resurscher, fler träningar, bättre spelare. Det om något känns oerhört positivt. Idag finns det klubbar runt om i Sverige som har lag i någon av ettorna men där föreningen inte satsar på det damlaget. Istället går pengarna som ska användas till att utveckla damlaget till att sponsra och hjälpa klubbens herrlag, herrlag som ofta lirar på en lägre nivå. Det är något som vi måste jobba bort.

Pengar som förbundet ger till en förening för att finansiera och utveckla damlaget ska gå till damlaget, möjligen kan pengar som blir över få slussas vidare till något flicklag men jag hävdar bestämt att pengarna ska stanna i dam- och flickverksamheten. Den klubb som struntar i detta ska inte heller få tugga på kakan och ta del av det ekonomiska stödet som fotbollsförbundet delar ut.

Kastat bort karriär

En annan sak som krävs för att förbättra damfotbollen är proffsiga spelare. De spelare som idag representerar landslaget får anses vara proffsiga. Men enligt mina källor finns det många lirare i damallsvenskan som inte riktigt tar uppgiften på allvar.

Att spela fotboll på elitnivå är inte som något annat yrke. Elitidrottare har en egen verklighet att rätta sig efter. Det går inte att slarva med maten eller köra en utekväll i veckan så som ”vi vanliga döda” kan göra. Och mina källor säger mig att många spelare inte är beredda att betala det pris som proffslivet kräver.

Jag kan själv rabbla upp flera exempel på talanger som, mer eller mindre, kastat bort sin karriär genom att sura ihop över fysiskt ansträngande eller tråkiga övningar och inre stridigheter i laget. Någon gång, för några år sedan, uttryckte jag en ytterst ogenomtänkt tanke för min syster. Jag menade på att med de löner som damspelarna har kan man inte ställa lika högra krav.

Hon menade på att jag var helt ute och snurrade – det var jag också. Hon säger rent krasst att ”Inkomst och prestation lär aldrig vara parallella mot varandra. Som student skulle jag knappast komma undan med en undermålig uppsats bara för att allt jag tjänar är 8000 kronor i lån (oavsett om jag så jobbar både 70 och 80 timmar per vecka), och varför skulle det vara farligare att ställa krav på en fotbollsspelare än en student?” Givetvis har hon rätt i det. Vill man lira fotboll på elitnivå måste man offra vissa saker, man kan inte leva på sin talang och glida runt.

Levande reklampelare

Sist men inte minst måste spelarna förstå att de är levande reklampelare för den sport de representerar. En landslagsspelare sa för ett par år sedan att hon ”inte tittar på damfotboll för att det är tråkigt” och jag satte morgonkaffet i halsen. Spelare säger, indirekt men kanske inte medvetet, till sponsorer och publik att damfotboll inte är något att satsa på. Att bita den hand som föder en är kanske inte det absolut smartaste att göra, right? Spelarna måste utvecklas från duktiga utövare till stjärnor.

Det är ingen tillfällighet att svensk herrfotboll är i ropet då Zlatan Ibrahimovic är en stjärna ända ut i fingerspetsarna. Precis som det var någon tillfällighet att Caroline Klüft blev synonym för svensk friidrott under mitten av 2000-talet. De bär sporten på ett mäktigt sätt och oavsett hur upphetsande sjukamp egentligen var satt vi lik förbannat där och tittade. Hur många kan ärligt säga att de går igång på sjukampen i internationella mästerskap nu när Klüft bara figurerar i längdhoppsgropen?

Damfotbollen har mycket att jobba med, en del förändringar är på gång men det krävs ännu mer. Det är upp till spelarna att plocka upp bollen även utanför planen.