Dominique Strauss-Kahn har givit upphov till diskussioner bland feminister i Frankrike.

Bild: IMF

Dominique Strauss-Kahn och maktens ridå

2011-09-23 | Elin Fritiofsson padlock

FEMINISM

Affären Dominique Strauss-Kahn gav upphov till en livlig feministisk diskussion i Frankrike. Hur analyserar franska feminister fallets nedläggning? Elin Fritiofsson har intervjuat Christine Blache, från organisationen La Barbe, som talar om offentliga män som görs osynliga tills faran är över och kvinnor vars röst inte bjuds in att tala i offentligheten.

I torsdags, efter fyra månaders tystnad, gav den tidigare IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn sin första TV-intervju sedan han arresterades i New York den 14 maj i år, misstänkt för våldtäkt. Hans framträdande var efterlängtat av hela det franska etablissemanget – inte minst av media. Det hade sagts att han behövde tid, att han skulle uttala sig först när han kände sig redo. När han kände sig stark.

Och visst är det underligt, säger Christine Blache, representant för den franska feministiska organisationen La Barbe, att vi alltid ser maktens män leende framför TV-kamerorna. Vi ser dem glida runt i högform i organisationers styrelser. Men så snart de misstänks för att missbruka sin makt, för att utöva våld, för angrepp mot kvinnor, så försvinner de ur offentligheten. De osynliggörs för en tid. Och när faran är över träder de fram igen.

La Barbe, organisationen som Christine representerar, intresserar sig för hela den patriarkala maktstrukturen, och individualiserar inte Strauss-Kahn som en måltavla i sig.

Våldet mot kvinnorna måste upphöra

– Feministerna i Frankrike är alla överens vad gäller den grundläggande ståndpunkten: våldet mot kvinnor måste upphöra. Och av detta måste det bli en stor politisk rörelse. La Barbe vill utöka debatten till alla former av förtryck, säger Christine Blache. Några andra rörelser har specifikt tagit parti för Nafissatou Diallo, kvinnan som anklagar Strauss-Kahn, och dessa har begränsat debatten till Strauss-Kahn-affären.

Den feministiska indignationen dämpades dock inte av Strauss-Kahns välförberedda TV-framträdande. Enligt Christine ser man tydligt den obalans mellan synliggörande och osynliggörande som utgör ett av maktens främsta medel.

– Det finns en tydlig obalans i framförandet av sanningen liksom en obalans mellan de röster som hörs. Jämför till exempel Dominique Strauss-Kahn och de som anklagar honom. Kvinnorna framställs som lögnare.

Paralleller till Polanski

De kvinnor som misstänkts vara utsatta för brott tystas ner, deras anklagelser och lidande osynliggörs på olika vis. Christine drar paralleller till fallet Roman Polanski:

– Polanski mottas med största vördnad på festivaler här i Frankrike: ”Åh, vilken vacker comeback hos oss!” Det enda som tycks vara viktigt är att han är en stor regissör. Ingen bryr sig om det andra. Maktens män kommer alltid undan.

Dominique Strauss-Kahn kan alltså lugnt träda fram på bästa sändningstid i fransk television och redogöra för sin oskuld. Han talar om ett moraliskt snedsteg och syftar då på utomäktenskapligt sexuellt umgänge. Värre än så var det inte, alltså.

Det är, enligt Christine, ett spel mellan vem som syns och vem som inte syns. Vem som tillåts framträda som stark, och vem som svag. Nafissatou Diallo, kvinnan som anmälde Strauss-Kahn i New York, får enligt honom redogöra för alla oklarheter. Hon var dock långt från TV-studion, och det är oklart på vilket forum hon kommer kunna redogöra för detta. Åklagarens rapport – som Strauss-Kahn hela tiden lutar sig mot under intervjun – har inget ont att säga om honom själv.

Maktens osårbarhet

Ett av maktens allra viktigaste attribut tycks vara dess osårbarhet, dess ofelbara framträdanden: alla avvikelser måste döljas. Det man förfasade sig mest över i Frankrike när Strauss-Kahn arresterades var att en sådan behandling inte var värdig en man i hans ställning. En IMF-chef är inte vem som helst, och en IMF-chef är inte svag. Vidare bor IMF-chefen på lyxhotell, och inte i fängelsecell. Dylikt förfall måste döljas. På samma sätt som kvinnofrågan osynliggörs i media medan tidningen Le Monde gör långa utsvävningar om Strauss-Kahns återkomst, om hans leende på flygplatsen…

Den debatt kring feminism och kvinnors rätt som uppstod i Strauss-Kahn-affärens kölvatten har varit så mycket mer än bara en debatt. Under veckorna efter att anklagelserna riktats mot honom så fick en annan organisation – Paroles des Femmes – lika många samtal från kvinnor som ville berätta om våld de utsatts för, som de normalt får under ett helt år. Debatten fick alltså omedelbar resonans i det franska samhället och kanske var effekten även världsomspännande. Kvinnor vågade berätta.

Dominique Strauss-Kahn har inte enbart anklagats för våldtäkten i New York utan även för ett våldtäktsförsök som skall ha skett i Frankrike för åtta år sedan. Han har erkänt närmanden men nekar till våldtäktsförsök. Kvinnan som anmäler, journalisten Tristan Banon, uppmuntrar till en demonstration i Paris under kommande helg.

La Barbe anordnar samtidigt som Tristan Banon ytterligare en demonstration för kvinnors rätt. I den franska huvudstaden kommer alltså feministerna fortsatt göra sina röster hörda. Strauss-Kahn må inta TV-studiorna – Paris gator kräver ingen inbjudan.