Till skilsmässans lov

2011-09-02 | Pernilla Ahlsén padlock 5

KULTUR

Rätten till skilsmässa är en förutsättning för jämställdheten och många kvinnor mår bättre av att skilja sig. Det menar Maria Sveland som tillsammans med Katarina Wennstam och åtta andra kvinnor har skrivit den omdebatterade boken Happy happy – en bok om skilsmässa.

FAKTA

Happy happy – en bok om skilsmässa är en antologi med texter av Maria-Pia Boëthius, Pernilla Glaser, Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Mian Lodalen, Gudrun Schyman, Mia Skäringer, Maria Sveland, Katarina Wennstam och Helena von Zweigbergk.

Den kommer ut den 8 september 2011 på Atlas förlag

– Vi märkte när vi själva skilde oss att det finns en väldigt laddad ton kring skilsmässor, att de alltid anses vara något negativt. Det finns en tydlig uppdelning där äktenskapet är lika med lycka och skilsmässa lika med misslyckande. Vi kände inte igen oss i det, för oss var skilsmässan något väldigt positivt och utvecklande, säger Maria Sveland.

– Jag kände mig jätteglad och stark som hade tagit steget att förändra mitt liv till det bättre. Men när jag berättade för folk om min skilsmässa upplevde jag att det var tabu att vara glad, att jag förväntades bete mig som en sörjande änka.

Maria Sveland och Katarina Wennstam bestämde sig för att ge ut en bok om de positiva sidorna med att skilja sig. I Happy happy – en bok om skilsmässa skriver tio kvinnliga skribenter och debattörer om sina personliga erfarenheter av att bryta upp.

Det är berättelser om sorgen över kärlek som tar slut och skuldkänslorna gentemot barnen, men också om glädjen och styrkan som kommer av att gå vidare. För det är förstås så som författarna skriver, att ingen blir lycklig av att stanna kvar i en dålig relation.

Att folk skiljer sig för lätt håller de inte med om. Tvärtom, säger Maria Sveland, kämpar många par på in absurdum, trots att de är otrogna och inte har haft sex med varandra på tio år.

Varför är det så svårt att skilja sig?

– I filmer och böcker får vi lära oss att äktenskapet är meningen med livet. Att skilja sig är att bryta mot normen, ett misslyckande, och det är klart att man inte vill misslyckas. Dessutom finns det en massa skräckpropaganda om att barnen mår dåligt av skilsmässor, när de i själva verket mår mycket sämre av att växa upp i familjer där föräldrarna är olyckliga.

– Men det är förstås inte bara enkelt, att kärleken tar slut är också förknippat med sorg och vemod. Det är en stor förändring i livet och det kan vara väldigt läskigt. En del är säkert rädda för att bli ensamma. Andra stannar av ekonomiska skäl. Många kvinnor jobbar halvtid och i många familjer är det fortfarande mannen som står för försörjningen.

I boken skriver ni att rätten att skilja sig är en förutsättning för jämställdheten. Hur menar ni då?

– Tidigare har kvinnor inte haft rätt att skilja sig, och länge var det inte praktiskt möjligt eftersom de inte kunde försörja sig och det inte fanns någon barnomsorg. Det har gjort att kvinnor tvingats uthärda relationer under fruktansvärda förhållanden. Det är ett jättestort steg för jämställdheten att båda har rätt att gå i exakt den stund vi vill.

Ni skriver även att kvinnor ofta blommar upp efter en skilsmässa. Vad beror det på?

– Undersökningar visar att gifta kvinnor ofta mår sämre än ogifta, medan förhållandet är det motsatta för män. Dessutom är det oftast kvinnor som tar initiativet att skilja sig. Vad det beror på kan vi bara spekulera i, men en förklaring kan vara bristen på jämställdhet i kärleksrelationer, att kvinnor fortfarande har huvudansvaret för hem och hushåll. Att vara i en relation tar helt enkelt mer tid för kvinnor än för män. När man skiljer sig får kvinnor plötsligt en massa tid över som de kan använda till att jobba, träna och träffa vänner, sådant som får dem att må bättre.

Varför är det bara kvinnor som skriver i boken?

– Just för att vi ville ha glada berättelser, och vi vet att män oftast inte är lika glada över sina skilsmässor. Plus att män oftast går först när de har träffat någon annan, medan kvinnor skiljer sig för att få vara för sig själva. Hade vi haft män med hade det blivit andra berättelser.

Redan innan boken kommit ut har den väckt debatt. Sanna Lundell skrev bland annat en upprörd krönika i Aftonbladet om att medierna, filmen och litteraturen framställer skilsmässor som en ”winwin-lösning för henne, honom och inte minst barnen”. Maria Sveland håller inte med om det.

– Tvärtom handlar alla berättelser om separationer om tragik, sorg, skuld. Vokabulären kring skilsmässa är fylld av ord som ”förhållandet kraschade”, ”gick sönder”, ”dog”. Ord som snarare får en att tänka på en trafikolycka än en skilsmässa. Då kan det väl få finnas en bok som nyanserar den bilden och också pratar om den glädje som kan komma ur en skilsmässa? Nu tror jag i och för sig inte att Sanna Lundell har läst vår bok, för hade hon gjort det skulle hon sett att nästan alla texter behandlar känslan av skuld gentemot barnen.

I boken skriver du att du tagit hjälp och fått stöd av dina tjejkompisar, och att det underlättat separationen. Har du några andra tips för att en skilsmässa ska bli så positiv som möjligt?

– Ja, att prata med varandra, och gärna ta professionell hjälp. Stockholms stad har jättebra familjerådgivning som erbjuder samarbetssamtal för par som skiljer sig. Där kan man få hjälp att prata ut och lösa hur man ska samarbeta kring barnen i framtiden.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20110902 - Goldina Smirthwaite

I gårdagens Aktuellt kunde man ta del av obehagligt personliga påhopp på Maria Sveland. Det verkar fortfarande finnas behov av att försöka stämpla kvinnor som skiljer sig som dåliga mammor. Tragískt. Precis som att barn skulle må bättre av att man levde kvar i ett förhållande som är dåligt. De som försöker stämpla kvinnor som skiljer sig som dåliga mammor - på vad sätt anser de att barnen är betjänta av att kvinnan stannar i ett förhållande som uppenbarligen inte fungerar? Eller vad är egentligen den underliggande meningen med sådana attacker som den på Maria Sveland i Aktuellt? Någon mer som såg det konstiga påhoppet?

20110905 - cecilie larsson

Den underliggande meningen med sådana attacker är säkert till en del rädsla. Rädsla och kanske avundsjuka över att människor vågar ta steget ut ur ett hopplöst äktenskap och känna glädje. Visst kan vissa separationer vara sorgsna och tuffa för alla inblandade. Många och speciell media tycker om att frossa i olyckliga och hemska händelser. Men denna bok ska ju lyfta fram att det finns "lyckliga" skilsmässor och det kan stärka de som tvekar inför ett viktigt livsval. Glada och harmoniska föräldrar sprider utan tvekan sina positiva känslor till sina barn och medmänniskor. Träffade en äldre kvinna (80+) för några år sedan och hennes man hade precis dött. Beklaga inte sorgen, mitt 60-åriga äktenskap var fruktansvärt, sa hon till mig. Nu skulle hon njuta av friheten, lugnet och glädjen över livet. Jag önskar verkligen ingens död, men så tragiskt att behöva vänta så länge.

20110909 - Christian Mjörndal

"Dessutom finns det en massa skräckpropaganda om att barnen mår dåligt av skilsmässor, när de i själva verket mår mycket sämre av att växa upp i familjer där föräldrarna är olyckliga."

Det låter som om barnen automatiskt mår bra av att föräldrarna känner sig lyckliga eller fria. Det tror jag inte alls på. Det är orätt att avfärda kritik mot överslätande av barns upplevelser av skilsmässa med påståenden om fördomar mot kvinnor som vill skilja sig. Jag har inte sett någon seriös forskning kring barns perspektiv på frågan, dock många som uttalar sig för barns räkning. En skilsmässa handlar inte bara om en kvinna och en man, i det fall de har barn. Vilken rätt har barnen till sina föräldrar? Varför har inte barn rätt till båda sina föräldrar VARJE vecka? Varför skulle barn tycka det är rätt, bra och kul att träffa sin mamma och pappa varannan vecka? Det är en välanvänd och ständigt obelagd floskel att barnen mår bra om föräldrarna mår bra. Det är att både förenkla och förneka barn och deras erfarenheter, samt att förenkla för sig själv och göra sitt eget ego till centrum i sina barns liv. Visst kan det vara skönt att känna sig fri och kunna fara och flyga som man vill varannan vecka men man ska inte ta för givet att man gör "för barnens skull", eller att det automatiskt gläder barnen. Är barn inte som andra människor? Om den du älskar mest av allt inte vill vara med dig mer än med jämna mellanrum, skulle du då vara jätteglad över att den personen är så glad, så glad, på sitt håll? Vilken "frihet" får barnen vid en skilsmässa? Var bor de, var har de sitt hem? Är det rimligt att tro att barn gillar att bo på två ställen, varannan vecka? Vilken vuxen gillar det? Det kan gott sägas; vuxna vill ha sin frihet utan att bry sig det minsta om vad de barn de valt att skaffa tycker om det. Barnen får helt enkelt rätta sig efter det liv mamma och pappa för stunden vill ha. Skilsmässa är inte svart eller vitt. Om man vill vara fri och påstår att barnens högsta önskan är att mamma ska vara lycklig, utan att VERKLIGEN TA REDA PÅ vad barnen verkligen tycker, ja då kanske man inte är en bra mamma eller pappa. Man har faktiskt valt att skaffa de barn man har och man har skyldigheter gentemot dem, samtidigt som de bör ha vissa RÄTTIGHETER som kanske innebär att den där friheten inskränks en smula och gör en tvungen att offra något av sig själv.

Alltså, det är gott om barnperspektiv i debatten om skilsmässa. Antingen plågas alltid barnen eller så blir de lyckliga av att mamma och pappa känner sig så fria. Det jag efterlyser är BARNS perspektiv.

20110913 - Jonas Göthner

"Tidigare har kvinnor inte haft rätt att skilja sig, och länge var det inte praktiskt möjligt eftersom de inte kunde försörja sig och det inte fanns någon barnomsorg. Det har gjort att kvinnor tvingats uthärda relationer under fruktansvärda förhållanden. Det är ett jättestort steg för jämställdheten att båda har rätt att gå i exakt den stund vi vill."

Det citatet är ju felaktigt, om man med "kvinnor" menar alla kvinnor som lever i Sverige. Tycker Roks, Fi och många andra har pratat väldigt mycket om anhörighetsinvandring och hur kvinnor blir beroende av sina partners genom 2-års regeln vilket leder till att kvinnor tvingas leva kvar i äktenskap de far illa av för att de annars utvisas ur Sverige. se tex http://www.roks.se/nyheter/2011-06-08/efter-roks-rapporter-regeringen-utreder-vald-i-anknytningsrelationer Synd att det osynliggörs och att ingen med de erfarenheterna får skriva i boken.

20110924 - Birgitta Bolinder

Christian Mjörndal har knappast läst boken som ju handlar väldigt mycket om barnen och mammans dåliga samvete. Jag har som lärare träffat massor av barn som faktiskt trivs med att bo varannan vecka hos mamma och pappa. Som en tonåring sa till mig: "Vad var alternativet? Ständiga gräl. Nu är de båda glada när jag bor hos dem." Jag har också träffat föräldrar som valt att själva flytta varannan vecka, så att barnen får bo kvar där de bott hela tiden. Över huvud taget tycker jag föräldrar oftast tänker klokt när de skiljer sig och sätter sina barns behov främst, ibland trots stora ekonomiska uppoffringar.

Jag har skilt mig två gånger, en på sextiotalet - när vi hade en femåring - och en gång till för ett par år sedan efter trettio års äktenskap. Så lång tid tog det därför att minnena från min första skilsmässa med all ångest för barnet och omgivningen fördömande och kritik fick mig att denna gång stanna kvar så länge(trots vuxna barn!) Nu är jag lyckligt skild och gifter aldrig om mig. Birgitta Bolinder

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.