– I fyra månader har vi samlat information i Tripoli och skickat dit vapen, pengar och män, säger Abu Oweis, grundare och befälhavare för Qatar-tränade Tripoli brigade till Washington Post.

Bild: B.R.Q.

Libyens revolution kidnappades

2011-08-26 | Sholeh Irani padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Den globala makthierarkin gungar när de tidigare omyndigförklarade reser sig. Oavsett vad som händer i Libyen är despoternas tid räknad. Sholeh Irani om segerfesten i Tripoli ur ett feministiskt perspektiv.

Revolter och folkfester i Tunisien och Egypten gladde en hel värld. Den känslomässiga relationen många av oss kände med revolterande Tunisier och Egyptier berodde kanske delvis på att det som hände där var äkta, självständigt och bröt mot normen. Vi blev stolta över deras stolthet. ”Makten åt folket” var och är än i dag de revolterandes vilja trots allt som följde. Människor i dessa länder gick emot ett upprepat mönster av politiska spel vi har blivit vana att se och tvungna att acceptera. När protesterna började kort efteråt även i Libyen, jublade frihetsälskarna högt. Ja, ännu en despot ska falla! Men händelserna tog en annan riktning i Libyen. Despoten vägrade lämna makten och kampen blev blodig. Rättfärdigat eller inte, tog de unga till vapen för att försvara sig. En grupp mäktiga män bröt sig ut ur regimen och fick i förhandling med Nato, USA och Qatar tolkningsrätten över folkets vilja.

Libyen är ett viktigt land. Ett stabilt Libyen är avgörande för oljeexporten och västvärldens ekonomi. Gaddafis fall i skuggan av den ”arabiska våren” blev en tidsfråga. Men ett regimbyte utan kontroll kunde riskera maktbalansen i regionen. Det handlade inte om västvärldens tillgång till världens renaste olja. Brittiska BP, franska Total, spanska YPF, USA:s Hess, ConocoPhillips och Marathon hade redan förmånliga avtal med Libyen. Oavsett styret i Libyen måste landet sälja olja till världsmarknaden. Det är vad Libyen lever på. Det handlade inte heller om vapenförsäljning. EU skrev redan 2009 under ett avtal värt 800 miljarder dollar med tyrannen som i värsta fall kan betalas med Libyens frysta tillgångar. Det handlade egentligen om ”kontrollen över de livsviktiga resurserna… det handlar om oljepriset…”, säger Phyllis Bennis forskare och författare till Democracy Now.

Clownen alla hatade

Muammar Gaddafis regim var en av vår tids mest bisarra. En självupptagen dåre med enormt ego och aptit för makt. En despot med sin absurda Green Book, en som sedan 2003 tolererades av västvärldens ledare. Han välkomnades som clownen i deras festligheter och i de politiska sammanhangen för att skriva under förmånliga avtal. Gaddafi som figur var pusselbiten passande i det lönsamma spelet till förmån för väst och på bekostnad av det libyska folket. Precis som Ben Ali och Mubarak och liknande. Det faktum att dessa män förtryckte och torterade sitt folk till tystnad störde inte relationerna, tvärtom. Den normativa uppfattningen är att ”folk i dessa länder inte förtjänar frihet, de måste ha en förmyndare som sätter dem på plats”. Mönstret följer den omfattande patriarkala maktrelationen. Sammanfattningsvis följer Mellanösterns öde samma mönster som visat sig brutalt i Strauss Kahn våldtäktsfall och städerskans maktlöshet. Den svarta fattiga ”invandrarstäderskan” omyndigförklarades och hennes maktlöshet bekräftades. Trots alla världens DNA bevis och blåmärken skulle den rika vita mannen behålla kontrollen och ansiktet! Krångligare än så är det inte! Det patriarkala systemets överlevnadsmekanism dikterar sin reproduktion och kräver absolut kontroll.

Nato, USA och Qatar tog över kommandot i Libyen. Visserligen på begäran av en hittills helt okänd opposition, National Transitional Council, NTC, och dess ledare, själva gamla Gaddafi medarbetare.

”Rebeller i Misrata som kämpade länge för att försvara sin stad, säger i privata samtal att de har ingen avsikt att lyda och ta order från NTC.” berättar forskaren Phyllis Bennis för New Democracy. Både Bennis och en rad ögonvittnen samt journalister, märkte att segerfesten på Tripolis Green Square inte påminde om segerfesten i Benghazi och absolut inte om Tahrirtorgets folkfest. En liten grupp kvinnor fick plats i ett enskilt hörn, majoriteten av stadens befolkning valde att stanna hemma om de inte redan hade flytt staden. Inte för att de stödjer Gaddafi utan för att de som firade på gatorna var beväpnade rebellsoldater från andra städer och för att NTC saknar stöd i Tripoli.

Rebeller omvandlas till soldater

Krig och väpnade konflikter kräver fortsatt könsbaserad arbetsuppdelning och cementering av patriarkala kulturer. Rebeller måste omvandlas till soldater, för segerns skull. Utan tvivel kämpar de unga män som tog till vapen i Libyen för frihet, många i självförsvar och för ett bättre Libyen. Men i väpnade konflikter är det ”effektivt” att följa den beprövade samhällsordningen, lita på det som i tusentals år har fungerat. På Tahrirtorget, på Tunis gator, där folk valde andra kampmetoder, fanns det möjlighet samt behov av att bryta urgamla mönster. På Tahrirtorget kunde kvinnor och män praktisera jämlika arbetsuppdelningar. Män fick se kvinnor i ledande roller. I den väpnade kampen i Libyen har arbetsuppdelningen cementerats utan att kunna få en chans att ifrågasättas. Män med vapen och makt, kvinnor som skötare bakom fronten. Kvinnor förblev osynliga trots att de är mycket delaktiga i det som pågår. Libyska kvinnor utomlands har organiserat sig sedan starten av Libyen revolten för att ta hand om flyktingar. Inne i landet tar de hand om de våldtagna kvinnorna, och de skadade unga. Men segern blir de männens och männen deras beskyddare.

Ohållbar ordning

Vad som händer i Libyen kommer att påverka utvecklingen i regionen. Men oavsett vad som händer i Libyen är despoternas tid räknad. Det är ett faktum som skakar den mansdominerade makthierarkin i världen. Hierarkier i gungning är tecken på en ny era i vår historia, på allomfattande krav på stora förändringar i en värld som revolutionerar sitt tänkande. Allt som tog flera decennier att hända, sker dessa dagar över månader om inte dygn! Människor omorganiserar sig bortom alla barriärer med de sociala medier som medel som förenar dem på gatorna. De organiserar sig i former som inte är lätt att kartlägga eftersom de inte alltid följer de bekanta hierarkiska schablonerna. Hierarkier i gungning hotar den mansdominerade maktkoncentrationen. Den globala hierarkiska ordningen i gungning, borde i sig vara glädjande för feminister. ”Den här ordningen håller inte”, har feminister sagt!