Var femte sjuåring flicka anser att hon behöver banta enligt en underökning från Uppsala Universitet.

Ätstörningsvården saknar genusperspektiv

2011-08-26 | Ida Ali padlock

INRIKES

Var femte flicka i sjuårsåldern önskar att hon vore smalare. Nära hälften av flickorna i gymnasieåldern bantar. En orsak var att de ville undvika att bli retade i skolan och slippa gliringar från familjemedlemmar – särskilt från papporna.

Vart går gränsen för när bantning utvecklats till en ätstörning? Är ätstörning en privat angelägenhet eller en konsekvens av samhällets smalhetsideal?

För två veckor sedan kom en ny studie som visar att var femte flicka i sjuårsåldern önskar att hon vore smalare. Under åtta år har man i Uppsala län följt drygt 400 flickor. Oftast dröjer det ett par år innan flickorna aktivt börjar gå ned i vikt. Forskaren Josefin Westerberg-Jacobson tycker att det är glädjande.

– Det innebär att det finns tid att motverka att smalhetsidealet leder till ett stört ätbeteende, säger hon till Upsala Nya Tidning.

Enligt Stockholms Centrum för Ätstörningar (SCÄ) är självsvält en vanlig störning i ätbeteendet. Självsvälten kan se olika ut. Till exempel ett mycket begränsat och kontrollerat ätande i syfte att gå ner i vikt och att hetsäta. Båda dessa ätbeteendestörningar förekommer oftast tillsammans med olika typer av viktkontrollerande beteenden. Självframkallade kräkningar eller extremt motionerande. Kroppsvikten varierar också mycket, från svår undervikt till kraftig övervikt. Vilket är viktigt att betona då samhällsbilden av en anorektiker framställs som onormalt smal.

Lucy Andersson, behandlare och sexolog på SCÄ har märkt att ätstörningar kryper ner i åldrarna och anser att man måste försöka stoppa det innan flickorna börjar med sin viktnedgång. Men hon tycker också att det är mycket viktigt att man reder ut själva begreppen.

– Det kan vara svårt i sjuårsåldern att veta vad man refererar till. Därför är det viktigt med frågeställningarna. Smal kan lika gärna betyda frisk, om jag nu får säga så. Ser man utifrån det mediala perspektivet så kan det ju lika gärna handla om hälsobegrepp som gör att flickor vill banta.

När det handlar om yttre påverkan som i det här fallet då papporna kommenterar tycker Lucy Andersson att det är fel att bara hitta en utlösare till problemet då hela samhället är oerhört utseendefixerat. Man måste också förstå att en ätstörningsdiagnos innefattar en samsjuklighet där en rad olika faktorer spelar in.

– Tidigare lade man skulden på mammorna, att de knöt an till sina barn för mycket. Och nu är det pappornas fel. Varje patient har sin historia och det finns inte något klart svar på varför det ser ut så här. Ätstörning är en beteendestörning som tar sig in i livet i olika sammanhang. Men självklart så påverkar ju alla reklambilder och diskussionen runt omkring hela tiden. Har man problem så är man väldigt sårbar för påverkan.


Är ätstörning ett enskilt individuellt problem eller kan det vara ett uttryck för de snäva skönhetsidealen?

– Visst påverkas man av idealen. Men när man säger det så måste man också förtydliga vilka ideal man talar om. Är det anorektiska mannekänger, eller sexualitet i bilder. De tjejer jag arbetar med tycker att smalhet är lika med lycka. Då handlar det om ett känslotillstånd mer än en smal kropp. Man har lärt sig de begreppen. Jag blir inte jätteskrämd av att de säger att de vill bli just smala. Det ligger oftast andra tankar bakom som man måste komma åt.

Lucy Andersson arbetar med temagrupper som handlar om yttre påverkan och sexualitet. Hon utgår från ett psykopedagogiskt perspektiv där hon anser att genusperspektiv är en viktig del i arbetet. Men tyvärr så har det inte en självklar plats inom vården för ätstörningar.

– Jag anser inte att ätstörning är en störning som utgår från individen. Man måste se på detta från andra håll och jag tycker att ett genusperspektiv borde vara en självklarhet inom vården vilket jag saknar.

Lena Haglund-Backman, chef slutenvårdavdelning och dagverksamhet för anorexi och bulemi i Göteborg har svårt att förstå vad ett genusperspektiv skulle kunna vara i förhållande till ätstörningar. Men hon anser att det finns en multifaktoriell sjukdomsbild som ligger till grund för ätstörningar, vilket bland annat betyder att psykologiska och ärftliga faktorer spelar in.

– Vi i personalen har en fungerande jämställdhetsplan som vi arbetar utifrån, men ett genusperspektiv… Jag har aldrig tänkt så, men det låter intressant.

I slutet av september, på bokmässan i Göteborg, kommer antologin Ätstört ut. En bok om ätstörningar, fett, mat och makt.

Christina Gratorp är en av de medverkande och hennes bidrag heter Ilska och revolution. Hon har egna erfarenheter av ätstörningar och när hon fick vård under året 2005 upplevde hon inte att vården innehöll något genusperspektiv.

– Jag fick ett vänligt bemötande när jag väl fick vård, men samtalen fördes inte på ett plan där genus och om hur det eventuellt kunnat påverka mig, säger Christina Gratorp, som också tror att det generellt saknas kunskaper om genus inom många organisationer.

– Jag tror att det är en kombination av monetära medel och okunskap som ligger bakom.

Även om Christina Gratorps vård hjälpte en del och att hon nu anser sig frisk, trots att frisk är ett flytande begrepp, anser hon att det är av stor vikt att vården besitter kunskap som sträcker sig utanför individen och tar fasta på de normer och maktstrukturer som finns i samhället.

– För att kunna ge patienter verktyg som gör att de kan undvika att återfalla i ätstörningar igen, så är det viktigt med ett genusperspektiv. Just för att kunna analysera sig själva och sin omgivning utifrån och känna igen mönster och situationer.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: