Statsfeminismens framväxt i Spanien

2011-08-19 | Edda Manga padlock

FEMINISM OCH STAT

Celia Valiente, professor vid Universidad Autónoma de Madrid, har ägnat sin forskargärning åt att studera den institutionaliserade feminismen i Spanien. Hennes resultat kan ge perspektiv åt vår diskussion om feminismens relation till staten.

Artikeln baseras på Celia Valiente bok El feminismo de estado en España: el Instituto de la mujer 1983-2003 (Statsfeminismen i Spanien: Kvinnoinstitutet 1983-2003).

”Statsfeminism” syftar på statliga institutioner som syftar till att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Sådana institutioner har vuxit fram i västerländska stater sedan 1960-talet, även regionala och kommunala institutioner räknas dit. Personer som arbetar inom statsfeministiska institutioner kallas för statsfeminister eller femokrater.

Från den feministiska rörelsens sida har det funnits olika inställningar till statsfeminismen. Å ena sidan har det funnits de som tänkt att staten skulle kunna vara ett medel att uppnå förändringar om en betydande andel feministiska kvinnor fick centrala poster inom institutionerna och om jämställdhetsorgan skapades. Denna slags feminism kallas ibland rättighetsfeminism.

Å andra sidan har det funnits de som tänkt sig att kvinnornas frigörelse inte är möjlig utan en radikal förändring av samhället och politiken. Dessa har intagit en statskritisk position eftersom de har sett staten som en samling institutioner som bidrar till att cementera ojämställdhet mellan könen, bland annat genom familjepolitiken. Feministernas bästa strategi skulle därför vara att distansera sig från staten. Denna position har varit vanlig inom radikalfeminism.

I Spanien har den statskritiska tendensen inom kvinnorörelsen förstärks av att de grupper som grundades på tidigt 1970-tal utformades i opposition mot en auktoritär regim vilket lämnade ett arv av misstänksamhet mot den politiska makten. Aktivisterna var vana att agera mot staten snarare än att använda sig av den för att uppnå egna mål.

Feminismens roll i statens framväxt

Vilken roll spelade den feministiska rörelsen för statsfeminismens framväxt? Växte dess institutioner som svar på krav från kvinnorörelsen? Vilka var i så fall kvinnorörelsens politiska allierade i ansträngningarna för att erövra utrymme inom staten och på vilket sätt påverkades statsfeminismens politik av dessa allianser? Varför bestämde sig vissa politiska partier för att inkludera feministiska krav i sina program? Sökte dessa partier allianser med feministiska grupper? Vilken roll spelade internationell påverkan? Har statsfeminismen varit framgångsrik i att driva jämställdhetsfrågor? Vilka hinder har det funnits och vilka ursprungliga mål har statsfeminister gett upp och varför?

Det spanska socialdemokratiska partiet, PSOE, var av grundläggande betydelse för framväxten av statsfeministiska institutioner i Spanien, vilket var resultatet av en minoritet feministers arbete inom partiet, dessa hade ofta ett dubbelt politiskt engagemang: inom partiet och inom olika feministiska grupper. Denna minoritet lyckades få in jämställdhetsmål i partiets program. För att göra detta skapade de en organisation inom partiet 1976, kollektivet ”Kvinna och socialism”. Till att börja med var den bara en läsecirkel och ett debattforum som inom utbildningssekretariatet. Men när kvinnor som Carmen Mestre fick bestämmande positioner inom partiet blev ”Kvinna och socialism” ett verkställande sekretariat inom partiets verkställande utskott.

Den viktigaste statsfeministiska institutionen i Spanien, Instituto de la Mujer (IM), grundades 1983 efter PSOE:s vann regeringsmakten 1982. Internationell påverkan hade betydelse för att övertyga ledande personer i PSOE som inte primärt var intresserade av jämställdhetsarbete men däremot engagerade i att Spanien skulle integreras bland de demokratiska och utvecklade länderna i Europa.

I vissa länder fick jämställdhetsfrågan en egen ministerpost och ett eget departement, vilket innebar större budget, personal och inflytande eftersom jämställdhetsministern var del av regeringen. I andra länder aspirerade femokraterna till att jämställdhetspolitiken skulle bedrivas på statsministernivå så att det skulle genomsyra hela statssystemet och alla ministerier. IM var från början en ganska marginell institution som löd under kulturdepartementet och, när dess position hade stärkts, under socialdepartementet. Det innebar i praktiken att institutionens inflytande begränsades till möjligheten att utöva påtryckningar på andra statsinstitutioner att engagera sig för jämställdhetspolitiska mål.

Femokraterna och kvinnorörelsen

Femokraterna har en spänningsfylld relation till stora delar av kvinnorörelsen. Det finns få formella och informella kontaktytor mellan parterna och aktivisterna har få möjligheter att påverka femokraternas beslut. I länder där relationen mellan kvinnorörelsen och statsfeminismen är starkare, som i de skandinaviska länderna, finns det organ där aktivisterna involveras i statsfeministernas policyutveckling. Många av dem som arbetar i IM har aldrig varit aktivister inom kvinnoföreningar. Hade de rekryterats därifrån skulle deras personliga kontakter länkat institutionerna och rörelsen samman. Liksom i andra delar av världen har feminismen vunnit utrymme på universiteten. I flera länder, exempelvis USA har många femokrater rekryteras från den akademiska feminismen. I Spanien har dock den akademiska feminismen inte heller spelat någon större roll i statsfeministiska institutioner. Istället har femokrater rekryterats inifrån den statliga apparaten och partierna.

Ett av de stora konfliktområdena är bidragssystemet till kvinnoföreningar. IM har med tiden försökt styra alltmer av föreningarnas verksamhetsområden genom att endast ge bidrag till projekt som är definierade i enlighet med dess prioriteringar. Detta uppfattas av föreningarna som ett sätt att kooptera rörelsen och göra den mindre radikal och mer splittrad. Avradikaliseringen av kvinnorörelsen kan dock också förklaras av att intresseskillnader mellan kvinnor blivit mer märkbar. Idag finns det få frågor som kan mobilisera majoriteten av de feministiska aktivisterna med undantag för abortfrågan och mäns våld mot kvinnor.

Vikten av socialdemokratiska partiers maktställning för framväxten av statsfeministiska institutioner är inte ett isolerat fenomen för just Spanien. Liknade mönster kännetecknar Australien, Sverige, Norge, Danmark och Nederländerna. Forskning visar att socialdemokratiska partier är mer jämställdhetsvänliga än högerpartier. Detta kan enligt Valiente bero på flera faktorer: högerpartierna är mindre benägna att gynna svaga grupper med exempelvis positiv särbehandling, de är emot statsinterventioner, i vissa fall är de intresserade av att befrämja traditionella könsroller, de är försiktiga med åtgärder som innebär offentliga utgifter, det finns färre feministiska aktivister inom konservativa partier liksom färre kvinnor i partiernas ledning.

Men forskningen visar också att när jämställdhetsinstitutioner införlivas i statsapparaten behålls dem även efter regeringsskifte. Detta beror inte på ett primärt engagemang i jämställdhetsfrågor utan tycks sammanhänga med EU:s konstruktion av europeiskhet som modernt jämställd.

Statsfeministerna i Spanien har inte som i andra länder tagit plats i offentligheten för att föra fram kontroversiella frågor. De har istället följt partiernas policy i jämställdhetspolitiken, till exempel i abortfrågan. Trots att många femokrater hade velat verka för fri abort höll de partilinjerna i denna fråga fram till att ett internationellt tryck möjliggjorde införandet av rätten till fri abort 2010.