#sthlmpride: Opera och Pride - en kombination för framtiden

2011-08-12 | Märit Rönnols padlock

KULTUR

Under fredagen var det premiär för Pridefestivalens operagala. Märit Rönnols gick dit och blev upplyft, glad och tagen.

Pridefestivalen har länge varit synonymt med glitter, glamour och schlager. Nytt för i år var en operagala som hölls på Musikanten vid Nybrokajen. Förhoppningsvis var det en ny tradition som föddes där. För om det är något som kan komplettera schlagerkvällar och discodans så borde det vara en operagala.

Salongen var halvfull, vilket kan bero på att galan inte ingick i gratisutbudet, och för att lokalen låg lite avsides. Men för den kulturelle pridebesökaren passade det perfekt att sippa på lite rosa bubbel i en vältempererad foajé för att sedan få njuta av operapärlor i en och en halv timme.

Jag vill tro att publiken var lite mer blandad än på en traditionell gala, men jag tvivlar tyvärr. Likaså inramningen och sångarna såg mycket ut som vanligt, men det krävs förhållandevis lite för att sticka ut från den traditionella operavärlden. Något som skulle bevisas.

Programmet var utsökt sammansatt och styckena välkända men inte uttjatade. De sju sångarna gjorde alla fina insatser, men några sticker ut.

Matilda Paulsson har samma tyngd och kaxighet som Anne Sofie von Otter när hon gör sin Carmen i “Habanera”, hon glider runt på scenen som en elak Disney-drottning i sitt obönhörligt smickrande rödsvarta fodral.

Johan Ryd gör sedan, som Escamillo, en “Toreador” med ett våldsamt djup i rösten, och liknar en ensam tupp som försöker fånga Carmens intresse. De båda visar upp sin fäktningsteknik, något som sedan utmynnar i en lidelsefull duett.

Henrikka Gröndahl som näckens dotter, nymfen Rusalka ur operan med samma namn, får mig nästan att gråta i “Sång till månen” med sin klara och vackra sopran. Stycket handlar om att vilja bli människa för att få sin prins och denna längtan efter att få älska den hon vill passar otroligt fint in i Prideveckan.

Sångarlaget har delvis en hbt-prägel, och i duetten ur Don Giovanni får vi se en fin illustration om vem som jagar och vem som blir jagad i operans värld, när Salina spelas av tenoren Rickard Söderberg. Humorn blir direkt och absolut - Söderlund åmar sig runt scenkanten och försöker trotsa uppvaktningen, faller tillslut föga och så skuttar paret sedan ut tillsammans till publikens jubel. Det krävs alltså inte mer än detta för att det ska bli nytt.

Söderberg gör senare ännu ett bejublat uppträdande i Valkyrian; i kilt, läderkavaj och svart ögonskugga och med det långa håret böljande över ryggen.

Tersetten som avslutar det ordinarie programmet kommer ur Strauss “Rosenmarsalken” och framförs av tre kvinnor, istället för av en man och två kvinnor. Även här blir effekten total, och när två av kvinnorna lämnas åt sin kärlek av den tredje går det inte att ta miste på musikens makt. Så självklart och så vackert manifesteras kärleken mellan två kvinnor i all enkelhet.

Publikens applåder vill aldrig ta slut, och vi är alla glada, rörda och upplyfta. Detta måste bli en ny tradition. Tanken svindlar: vilka möjligheter det finns!

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: