#sthlmpride: Bidrag - inte en förbannad rättighet

2011-08-05 | Alva Nilsson padlock

SPORT

Tar bögarna för mycket plats när idrotten ska bli HBT vänlig? Varför ställer inte Riksidrottsförbundet högre krav på idrottsföreningar? Feministiskt Perspektiv fanns på plats på Stockholm Pride när det diskuterades idrott och HBT - frågor.

I panelen:

Stina Svensson,talesperson för FI, Kia Sigge, TransForm och Sofia B Karlsson, projektledare om maskulinitetsskapande inom fotbollen.

När man pratar om idrott och HBT-personer är det lätt att fastna i en debatt kring bögarna - bögarna som skräms bort, tystas ned och förlöjligas. Men Stina Svensson, FI, Kia Sigge, TransForm och Sofia B Karlsson, projektledare om maskulinitetsskapande inom fotbollen, hann under torsdagens debatt om idrott och HBT- världen också med att diskutera könsroller, normer och varför Riksidrottsförbundet inte ställer högre krav på idrottsföreningarna.

– Att herr- och damidrott är uppdelat är för att de värderas olika, säger Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ. Strax efter berättar hon om en kvinna som under OS 1996 sopade banan med alla, även herrarna, i det mixade skyttet. Det resulterade i att den mixade grenen togs bort.

– Det finns inget beslut i till exempel fotbollen som säger att man inte får slå ihop alla, låta pojkar och flickor spela tillsammans, men ändå spelar de för sig. Den främsta anledningen för att inte slå ihop är att man inte vill ta en genusdebatt, säger Sofia B Karlsson som bland annat leder ett projekt hos AIK, där maskuliniteten inom fotbollen står på agendan.

Idrotten är självgod

Att idrottsvärlden engagerar och förenar många olika människor är inget nytt. Människor med olika bakgrund, i olika livssituationer och med olika problem samlas och slåss för ett gemensamt mål.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Mitt i den fantastiska idrottsrörelsen finns det också personer och grupper som osynliggörs. Fotbollsbögar är ett exempel. Transpersoner ett annat. Varför rankas idrottande kvinnor fortfarande lägre än idrottande män? Och varför tar man inte tag i frågor som dessa?

– Idrotten har en självgod syn, att den skapar gemenskap mellan människor. Man diskuterar inte Trans-personers situation överhuvudtaget. Jämställdhet nämns ibland men mycket sällan. Homo och bisexuella diskuteras möjligen men transpersoner pratas det aldrig om, säger Stina Svensson under torsdagens samtal på Stockholm Pride.

Att idrotten förenar människor varken kan eller ska vi ta ifrån den. Men man bör också vara medveten om att många stängs ute redan när vi bestämmer att ett omklädningsrum ska vara till för tjejer, ett för pojkar.

Vad händer med de som inte faller inom ramen?

– 17% av alla pojkar och 10% av alla flickor uppger att de känner obehag i samband med omklädning och dusch i gymnastiken. Det är höga siffror som säkert involverar alla trans, många homo- och bisexuella ungdomar men uppenbarligen också en hel del andra, berättar Kia Sigge från TransForm.

Fördela pengarna

Hur bör föreningar och klubbar, individer och förbund, jobba med frågor som för Homo, bi- och transpersoner?

– En åtgärd från politiskt håll kan vara att se de statliga bidrag som ges till riksidrottsförbunden till exempel som sen pytsas ned till andra förbund, kan man styra de medlemmarna till att trycka hårdare på att förbunden jobbar mer med den här frågan i förbunden men också i klubbarna, menar Stina Svensson och får medhåll från Kia Sigge:

– Money talks, de flesta idrottsföreningar är beroende av sina statliga bidrag. Jag kan inte se att dessa bidrag ska vara en förbannad rättighet. Det kanske kan finnas någon undre nivå. Det är kanske bättre att fördela resten av pengarna till projekt som till exempel är HBT- inriktade? Att den typen av satsning får öronmärkta pengar.

Sofia B Karlsson tycker också att klubbarna har ett stort ansvar.

– Ansvaret ska inte ligga på individer som är modiga och kommer ut utan ansvaret måste ligga på tränare och föreningar att skapa en sådan miljö där man inte behöver komma ut utan kan känna sig bekväm oavsett vem man är.

Det finns givetvis många andra frågor som diskuterades denna dag, bland annat kom lönesättningen mellan kvinnor och män upp och det bollades varför förbundet ger mer till herrfotbollslandslaget när de kvalificerar sig till ett EM än vad damerna får när de tar medalj i ett VM eller vad som händer med spelare som skriker ”jävla bögjävel” eller ”kärring” till en motståndare.

Varför har klubbarna så svårt att fördöma supportrar som låter homofobin frodas på idrottsarenor runt om i landet?

Än finns det mycket kvar att jobba med.