Ett historiskt perspektiv har varit närvarande inte minst genom att feminister som varit verksamma under flera decennier bidragit med tillbakablickar och reflektioner. Kontinuitet finns i den feministiska problematiseringen av outtalade föreställningar om moderskap som något av naturen givet och reflektionen över hur moderskap utformas politiskt och socialt. Ingrid Sillén gav oss inblick i hur Arbetets Kvinnor formulerade frågor kring den arbetande moderns villkor och männens ansvar för barnen och pekade på kopplingar till nutidens frågor om det goda föräldraskapet.

Helena Tolvhed jämförde å ena sidan hur medelklasskvinnor på 1800-talet skuldbelades om de misslyckades med att skaffa barn, anklagade för att de använde sin reproduktiva energi på fel saker, å andra sidan hur kvinnor idag uppmanas att inte stressa om de vill bli gravida. Hon menar att likheten i dessa föreställningsvärldar (som båda söker disciplinera kvinnor till passivitet) idag döljs av att förklaringsmodellen är individualistisk och administreras av livsstilsindustrin snarare än läkarvetenskapen.

Misslyckande synliggör

Misslyckat moderskap kan synliggöra föreställningar om lyckat moderskap och fullkomlig kvinnlighet, påpekar Christina Ahlzén i sitt inlägg om missfall. Hon menar att förlusten vid missfall innefattar förlusten av drömmar som bygger på konstruerade föreställningar om fullkomlig kvinnlighet.

Att moderskap uppfattas som en prestation synliggörs av den allmänna praktiken att hålla tyst om graviditeten tills största risken för missfall är över.

Alva Gotby reflekterar över föreställningen om moderskap som ett obligatoriskt steg i varje kvinnas liv och finner en lättnad i insikten att moderskap är något som kan väljas bort. Hon menar att detta val samtidigt är både personligt och politiskt. Det handlar om att reflektera och aktivt ta ställning till normer som påverkar våra föreställningar om oss själva och våra erfarenheter.

Monika Edgrens inlägg berör hur kvinnors (och mer allmänt underordnades) erfarenheter formas av sociala normer. Anna Karin Kingston framhåller att mödrar till barn med särskilda behov väljer att lägga karriären åt sidan och jobba mindre för att ta hand om barnet, vilket fäder till samma barn gör i påtagligt mindre utsträckning. Trots att detta upplevs som individuella val följer valet ett mönster som kan förklaras av att kvinnor anpassar sig eller identifierar sig med vad som betraktas som en ”god mor”.

Kvinnokunskap

I kontrast till moderskap som en påtvingad norm har moderskap som ett område för kvinnlig kunskap berörts. Elisabeth Dahlborg Lyckhage och Åsa Larsson berättar om hur en manlig läkarkår etablerade sig genom att marginalisera jordemodern. Den medicinska diskursen ersatte en kvinnlig gemenskap som arbetade utifrån intim kunskap om den kvinnliga kroppen med ett objektifierande vetenskapligt förhållande till kroppen utifrån en manlig förnuftsorienterad diskurs. Staten förbjöd 1819 icke examinerade barnmorskor att arbeta som barnmorskor samtidigt som kvinnor exkluderades från läkarutbildningen. Resultatet blev att viktig kvinnlig kunskap om födandet i princip blev utraderad. En strikt hierarki mellan manliga läkare och kvinnliga barnmorskor etablerades. Dahlborg Lyckhage och Larsson menar att detta hade konsekvenser för kvinnors erfarenhet av födande eftersom agentskapet förflyttades till läkarna.

Vem ska tolka barnens behov?

En liknande konflikt mellan mödrarnas kunskap och den institutionaliserade läkarvetenskapen utspelar sig angående vem som har tolkningsföreträde i fråga om barns behov? I synnerhet då barn har särskilda behov.

Mödrarna hävdar att de har expertkunskap på de individer som är deras barn, medan yrkesverksamma hävdar att de har överordnad kunskap utifrån expertis och erfarenhet. Det är de sistnämnda som kontrollerar resurserna för utbildning och stöd. Anna Karin Kingston noterar att maktmekanismerna för att disciplinera mödrarna till underordning involverar normer för gott moderskap: om modern uppför sig på ett sätt som stämplas som känslomässigt och irrationell utdöms hon som dålig mor och riskerar att straffas genom att barnen hamnar utanför systemet.

Angelica Stathopoulos ser istället en möjlighet till ett feministiskt övertagande av moderskapet som utgångspunkt för skapandet av alternativa feminiteter. Hon låter sig inspireras av Luce Irigaray som menar att kvinnligheten är utesluten från den logik samhället för närvarande styrs av. Hon påtalar ett behov av att skapa alternativa representationer och upprätta relationer mellan kvinnor som möjliggör radikal skillnad, dvs. en annanhet som positionerar sig som ”den andra av den Andra och inte den andra av den Samma”.

Genom att överdriva, förvränga och förvrida normerna för moderskap kan vi finna bilder på alternativa feminiteter där relationen mellan mor och barn befrämjar ett begär som är förbindande i motsats till ett begär konstituerat av brist som kännetecknar den maskulina kulturen. Genom att utgå från moderskapet kan vi vidare upprätta en moderlig genealogi och en kvinnlig mytologi med berättelser om relationer mellan kvinnor och kvinnliga kroppar, föreslår hon.

Ogifta mödrar och ett nytt föräldraskap

Den ogifta modern uppenbarar sig som utgångspunkt i tankar om moderskapet som social verklighet. Monika Edgren reflekterar över sin avhandling där hon försökte ge röst åt de ogifta mödrarnas erfarenheter och deras kamp för att vara både mor och försörjare. Hon är självkritisk mot att fokuseringen på deras röster osynliggjorde hur normsystem villkorade deras erfarenheter och deras sätt att tala om dem.

Ogifta mödrar har historiskt lastats för att utgöra ett samhällsproblem. Ingrid Sillén påpekar att ända fram till 1973 måste ogifta mödrar ha en barnavårdsman som förmyndare till sina barn. Även idag hävdas det att en faktor som påverkar kriminalitet är avsaknad av en fadersgestalt. Sophia Lövgren frågar sig varför ensamstående mödrar fortfarande envist görs ansvariga för de ekonomiska och sociala problem som följer av att fäder inte tar sitt ansvar? ”Det blir en form av osynliggörande och undanhållande av information, som jag gärna skulle vilja ha en feministisk analys på”, skriver hon.

Istället för normer för hur man blir en god mor (vilket tydligen inkluderar att man befinner sig i en relation med en man som agerar fader åt barnen) borde vi utveckla normer för ett gott föräldraskap.

Behovet av förnyelse av vårt sätt att föreställa oss föräldraskap understryks av erfarenheterna av lesbiska föräldrapar i Spanien. Förutom de juridiska komplikationer som lesbiska mödrar konfronterar problematiserar det dubbla moderskapet i lesbiska familjer föreställningen om moderskapets biologiska karaktär.

”Det faktum att man är biologiskt involverad i föräldraskapet av ett barn gör inte en människa mer mor (eller far). Det är ett stort misstag att tänka motsatsen och det är en fråga som kan leda till stort lidande och ha negativa effekter på barnet. I synnerhet om modern som inte har fött barnet inte åtnjuter ett lika erkänt och legitimt moderskap som modern som har fött”, menar en intervjuperson i ett reportage om ”Lesbiskt mödrande i Spanien” som publicerades inom serien.

Flest inlägg om surrogatmödraskap

Det ämne som väckte flest inlägg och debatt var frågan om surrogatmödraskap. Å ena sidan framfördes argumentet att den kvinnliga kroppen inte bör ställas till förfogande för nya former av reproduktion eftersom detta skulle förvandla kvinnokroppen såväl medicinskt, socialt som juridiskt till ett instrument för andras vilja att reproducera sig. Det skulle öppna dörren för en klass-, ras-, och könsbunden exploatering av kvinnor samt fördjupa förtingligandet och kommersialiseringen av den kvinnliga kroppen.

Å andra sidan framfördes att surrogatmödraskap kan vara en möjlighet att överskrida det naturliga och normala moderskapets gränser och att bryta mot heterosexuella kärnfamiljer som organisatorisk modell för reproduktionen.

Goldina Smirthwaite menar att utnyttjandet av kvinnor i fattiga länder för att föda rika västerlänningars barn måste kunna särskiljas från altruistiskt surrogatmödraskap i länder som Sverige. Hon hänvisar till fall där kvinnor föder barn åt barnlösa nära anhöriga, manliga anhöriga som lever i en samkönad relation eller lesbiska par där den ena vill bära den andras befruktade ägg av ”existentiella/relationella val” snarare än av ekonomiska motiv. Smirthwaite menar att kvinnor kan välja att bära andras barn och att surrogatmödraskap därför inte förutsätter eller nödvändigtvis medför att kvinnokroppen förvandlas till en vara. Det ska inte vara förbjudet för kvinnor att bära andras barn när exploatering inte föreligger.

Gerda Christenson menar att lagstadgad rätt till surrogatmödraskap inte kan ses utifrån ett individuellt perspektiv, som en fråga om vad en enskild kvinna ”vill göra med sin kropp”. Hon anser att det har långtgående strukturella konsekvenser eftersom det innebär att en viss grupp ges rätt att använda kvinnokroppar för avel för att tillfredställa någon annans behov.

Christenson menar också att surrogatmödraskap är ett sätt att realisera en från ett feministiskt perspektiv problematisk önskan att ha genetiska band till det barn man uppfostrar parad med en vilja att slippa ta hänsyn till den kvinna som bär och föder barnet. Önskan att ha ett eget barn och traumat att vara ofrivilligt barnlös borde analyseras utifrån de normer som skapar dem.

Skulle det se likadant ut om samhället inte var organiserat i kärnfamiljer, frågar hon. Hon menar att 1970-talsfeminismens motstånd mot heterosexualiteten som institution har gått förlorat och ersatts av att par oavsett sexuella preferenser inordnar samlivet inom ramarna för en patriarkal kärnfamiljsnorm.

Johanna Langhorst menar att föreställningen om surrogatmödraskap är något som kan grundas i kvinnors egna val och personliga frihet. Det kan medföra att man undviker maktproblematiken och förbigår diskussionen om jämställdhet och klass. Även om surrogatmödraskap sker altruistiskt är det inom ramen för ett hierarkiskt och patriarkalt samhälle och involverar maktförhållanden.

”Om vi från samhällets sida väntar oss att vissa kvinnliga medborgare ska bära och föda barn som de inte själva vill ha, för att tillfredsställa de medborgare som längtar efter barn, vems frihet och vems val är det vi egentligen värnar?”

Hon vänder sig mot att kvinnors kroppar görs till barnalstringsmaskiner som kontrolleras av samhället och fastslår att det inte är en mänsklig rättighet att kunna få barn.

Val från skilda livssituationer

Ulrika Westerlund menar att något fullkomligt fritt val inte finns på något område av det mänskliga livet, men att människor ändå kan göra val utifrån sina skilda livssituationer. När surrogatmödraskap betraktas som skilt från andra mänskliga erfarenheter, som nödvändigtvis mer ofrivilligt än annat, sker det utifrån olika åsikter om ”normalitet” – ”ingen ’normal’ kvinna kan vilja göra det här, alltså måste vi förbjuda det”. Hon menar att värnandet av hur normala kvinnor ska bete sig inte är en feministisk uppgift och löser inte frågor om globala orättvisor.

Westerlund förklarar att RFSL:s utarbetat ett detaljerat förslag som tar hänsyn till existerande praktiker och erfarenheter i världen och som går ut på att surrogatmödraskap tillåts, samtidigt som lagen skyddar surrogatmodern genom att reglera vissa rättigheter: det ska vara möjligt för henne att ångra sig under graviditeten och genomföra abort. Det ska även vara möjligt för henne att ångra sig efter förlossningen under samma tid som ges kvinnor som beslutat att adoptera bort barn. Hon ska då få möjlighet att erkännas som mor och vårdnadshavare till det barn hon fött oavsett om hon är genetisk mor till barnet eller ej.

Vidare föreslås att surrogatmödraskap ska föregås av en utredning som undersöker om det föreligger någon beroendesituation eller om kvinnan utsatts för påtryckningar. Westerlund ser frågan om surrogatmödraskap inom ramen för ett större familjepolitiskt sammanhang där människor som inte lever i heterosexuella kärnfamiljer ges möjlighet att skaffa barn: ensamstående kvinnor ska ha tillgång till assisterad befruktning och kravet på sterilisering vid könsbyte ska tas bort.

Sissella Nordling Blanco ifrågasätter varför surrogatmödraskap är den fråga som genererat mest artiklar i vår serie när temat från början var brett formulerat. Varför upprör denna fråga så till den grad bland feminister samtidigt som det är tyst om steriliseringstvånget för transpersoner? Nordling Blanco menar att frågan om fertilitet vid könsbyte skulle ändra insatserna för hela den här debatten eftersom det skulle destabilisera moderskapet som en fråga för enbart kvinnor, vilket är själva grunden för den feministiska debatten om denna och andra familjepolitiska frågor.

Nordling Blanco pekar på att anledningen till kravet på sterilisering är normerna för hur en önskvärd familjekonstellation ska se ut och vilka som är lämpliga föräldrar. Staten institutionaliserar på detta sätt tvåkönssystemet som producerar föreställningen om moderskap som kopplad till kvinnlighet i juridisk och biologisk mening. Från statens synvinkel har det setts som olämpligt att människor som inte uppfattas som kvinnor blir gravida. En förändring av detta synsätt, som rent praktiskt kan ta sig uttryck i engagemang för transpersoners rättigheter, angriper på ett mer radikalt sätt än motstånd mot surrogatmödraskap det statssanktionerade könssystem som skapar kvinnor som underordnade.

Nordling Blanco öppnar på detta sätt för flera viktiga frågor som manar till efterforskning och eftertanke. Jag tänker bland annat på förhållandet mellan moderskap och statliga investeringar i befolkningens reproduktion. Christina Ahlzén berörde detta när hon noterade att kvinnor som får missfall diskvalificerar sig för mödravård och hänvisas istället till allmänna akutmottagningar, vilket pekar på ett band mellan begreppet ”moder”, speciella vårdresurser och nationell befolkningspolitik.

Jag hoppas att detta tema ska kunna diskuteras inom ramen för vår kommande serie om feminism och staten.