Peace and love utan könsbalans

2011-07-01 | Märit Rönnols padlock

KULTUR

Peace and love som pågår just nu i Borlänge är stadsfestivalen som växt till Sveriges största. FemPers besöker festivalen med det unika engagemanget för samhällsfrågor. Och upptäcker att det brister när det gäller könsbalansen.

Ronny Mattsson har varit presschef på Peace and love sedan 2007. Det året hade festivalen 20 000 besökare. Till årets upplaga har 42 000 biljetter sålts, och det är slutsålt. Festivalens första år, 1999, betalade 900 personer in sig.

Peace and love är unikt i musikfestivalsammanhang. Festivalen har ett tydligt socialt engagemang, och startades som en reaktion mot en negativ samhällsutveckling; kriminaliteten och rasismen var stark i Borlänge kring skiftet mellan 90-tal och 00-tal.

– Det var mycket våld och gängbildningar. Och också rasistiska strömningar. Festivalen ville vara en positiv kraft - göra ett bättre samhälle. De var trötta på det negativa i samhället och ville sprida positiva värden, berättar Ronny Mattsson.

Festivalen innehåller, utöver musik, också seminarier, workshops och föreläsningar med olika teman. I år finns till exempel Jesse Jackson på plats, pastorn som var en av Martin Luther Kings närmsta medarbetare och som sedan spelat en betydande roll i kampen för de svartas rättigheter i USA.

– Tänket har alltid varit med, men det var först 2004 som det organiserades i riktiga forumdagar. Med performance, poesi, seminarier och workshops. Vi ser en ökning på forumdagarna, förra året var det 25 000 personer som besökte ett forumevenemang. Fler och fler upptäcker att det finns annat här än musik, och det är vi glada för. För oss är det kombinationen som gör festivalen. Det är vårt signum. Vi gör det vi tror på.

Peace and love foundation, som startade förra året, är en förädling av grundtanken om att verka för jämlikhet och en bättre värld.

– Vi verkar för jämlikhet - vi försöker skapa en bättre framtid för barn och ungdomar, och också för miljön. Vi hoppas och tror att stiftelsen kan växa. Under året har vi haft skolcoacher på en skola och volontärer till olika platser i världen. Vi vill göra ett bestående avtryck.

Ronny Mattsson menar att festivalen strävar efter en musikalisk bredd på scenen och när det gäller genrer har de lyckats få de flesta representerade i år.

– The Ark ska spela med Dalasinfoniettan, det känns spännande. Men vi tittar också mycket på besökarnas önskelistor, väldigt många önskar, och vi försöker göra besökarna nöjda.

Har ni politiska krav på de artister som ni bokar?

– På 60-talet var många artister uttalat politiska, så är det inte idag. Skulle vi bara boka artister som delar våra åsikter skulle det bli svårt. Ibland lyckas man; Patti Smith är en av våra favoriter, och hon har varit här flera gånger. I år kommer Bob Dylan, som också står för våra värden.

Men många som går på konserter vill bara se sitt favoritband, och bryr sig inte om annat. Vi kan inte endast utgå från våra värden när vi bokar. Vi måste ju få festivalen att gå runt också, och sälja biljetter.

Skulle någon artist inte få komma?

– Band som bryter mot våra grundvärderingar - som är öppet rasistiska eller kvinnofientliga eller liknande - skulle inte få komma. Men det är en komplicerad fråga, om vi tänker att konsten är fri - musik är ju konst...

– Vi kan inte censurera de som ska spela. Ta Jay-Z till exempel. Han sjöng ju om droger (Jay-Z spelade på förra årets festival, förf. anm.). Och Pete Doherty har varit här. Vad han gör när han går av scenen är hans sak. Vi bokar artisten för den musik som den gör, inte för dennes privatliv. Men det blir gråzoner ibland, vi får göra individuella bedömningar.

Arvikafestivalen uttalade förra året ett mål om att ha 50/50 mellan könen på scenerna till årets festival. Festivalen beslutade i måndags att lägga ned.

Hur ser det ut mellan könen bland era bokningar?

– I år vet jag inte hur vi ligger till. Men det är fler kvinnor än män på forumdelen, där är

det också tjejer som är huvudansvariga. Vi vill ju att det ska vara 50/50, men tittar vi på vad publiken önskar, och de önskar mest män.

– Vi försöker tänka på det, men det är en strukturfråga också. Vi bokar via de stora bokningsbolagen i Sverige, och hur det ser ut där vet jag inte, de är mest män kanske. Hela branschen är väl så. Vi försöker få in kvinnor. Men att få till 50/50 mellan män och kvinnor på scen skulle bli svårt för oss.

Bland "giganterna" är det flest män. Det blir fler och fler kvinnor som utövar, mindre band. Men vi är väldigt stolta över MIA i år, en ikon. precis de signaler som bör skickas ut till tjejer. Det går! Ju fler som spelar, desto fler förebilder finns det.

Skulle Rättviseförmedlingen kanske kunna hjälpa er?

– Rättviseförmedlingen är jättebra, en spark i arselet på alla. Ju mer man sparkar, desto mer sprider det sig i flera led. Men alla måste ta ansvar. En så stor förändring är inte lätt att genomföra i den här branschen, festivalerna kan inte göra allt.

– De flesta är män på beslutspositioner i vår organisation, men det finns också tjejer. Varför det är så... det vet jag inte. Det bara är så.

– Vi är kommersiella och måste anpassa oss efter det folk efterfrågar. Vi vill ju sälja biljetter. Vi vill att publiken ska vara nöjd, att de får den upplevelse som de förväntat sig. Det är det viktigaste, allt vi jobbar för egentligen. Är de nöjda är vi nöjda.

Temat för årets festival är "Mod, hopp och kärlek". Det vore kanske på sin plats med lite mod ifrån Peace and loves sida - modet att placera en kvinna på största scenen tycks inte ha infunnits i år.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: