En del ogillar att Hawa Bropleh pratar om det fortsatta sexuella våldet mot flickor i efterkrigs-Liberia.

Bild: Jenny Rönngren

"Ibland vill människor inte höra sanningen"

2011-06-24 | Jenny Rönngren padlock

UTRIKES

Årets Anna Lindh-pristagare Center for Liberian Assistance, CLA, hyllades vid en ceremoni i Stockholm förra veckan. Hawa Bropleh är en av eldsjälarna bakom organisationen och kom till Sverige för att ta emot hyllningarna. Feministiskt Perspektiv har intervjuat henne om flickorna som har kunskap nog att inte låta sig skrämmas.

FAKTA CENTER FOR LIBERIAN ASSISTANCE

Har funnits sedan krigsslutet 2003 då organisationen började arbeta med humanitärt stöd till liberianska kvinnor och barn i flyktinglägren. 2004 bytte organisationen fokus och började arbeta med marginaliserade flickor genom att erbjuda dem stödboende, terapi och utbildning. Gemensamt för flickorna är att deras utbildning är bristfällig och att de riskerar att bli sexuellt utnyttjade och utnyttjade som hushållsslavar.

Källa: Anna Lindhs minnesfond

CLA är en av den svenska insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisationer.

Varje månad söker ett 100-tal flickor hjälp på CLA. De vet att de riskerar sina liv när de höjer rösten och kräver respekt för sina rättigheter. Men de var inte i säkerhet från början. De har blivit våldtagna, misshandlade och traffickerade och vet exakt vad de vill ha – utbildning och makt. I hela landet finns ett enda statligt skyddat boende. Med tillströmningen av utsatta flickor bara till CLA är det inte svårt att räkna ut hur otillräckligt det är.

Bättre teori än praktik

Trots att det var kvinnorörelsen som tvingade fram ett fredsavtal i Liberia, trots att landet fick Afrikas första kvinna som president, Ellen Johnson Sirleaf, för fem år sedan, trots att högsta polischefen är kvinna och trots alla människorättsorganisationer som verkar i landet finns ännu mycket att göra, konstaterar Hawa Bropleh.

– Vi har massor av mekanismer på papper. Vi har en specialenhet för sexualbrott, en våldtäktslag och en särskild domstol för våldtäkter. Vi har alla de här sakerna, men fungerar de verkligen?

– Mer kan göras om fler höjer sina röster. Det handlar inte om att ha allt FN-folk och alla kvinnor där, utan att se till att de tar sitt ansvar. Vi ser att stora summor pengar avsätts för arbete mot könsrelaterat våld, men vem ser till att pengarna verkligen går till avsett syfte.

Att höja sin röst är förenat med fara och när flickor vittnar om vad de utsatts för är det vanligaste fortfarande att flickan blir anklagad och utstött, inte förövaren.

– Alla pekar på den som våldtagits och frågar varför hon rapporterat den här mannen, som försörjer sin familj. Istället för att oroa sig för den som blivit våldtagen och hur vi kan sätta in rätt stöd ifrågasätter alla varför hon anmält den här mannen som i själva verket är förövaren.

Det saknas också stöd och skyddsprogram för vittnen, berättar Hawa Bropleh. Om familjen går till domstol när ett barn våldtagits dras anmälan ofta tillbaka på grund av trycket från samhället. Den som går vidare gör det med risk för både sitt eget och familjens liv.

Uppmärksammat mord

Sedan två år har flickorna på CLA och Hawa Bropleh satt press på domstolsförhandlingarna om mordet på 12-åriga Angel Togba. Det har blivit ett politiskt prestigemål efter flickornas manifestationer.

Angel Togba fick komma och bo hos släktingar i förhoppningen att hon skulle få ett bättre liv och kunna gå i skolan. Mostern var affärskvinna och reste mycket och när hon var borta bjöd morbrodern in Angel Togba till sitt sovrum.

– Jag vet att det finns folk som skulle ifrågasätta varför gick hon dit, men föreställ er en 12-årig flicka utan något att säga till om, och att det här är mannen som försörjer henne, som erbjudit henne ett hem, tagit henne från en situation där hon inte hade några framtidsutsikter och ingen möjlighet att gå i skolan.

Övergreppen pågick en tid, och till slut bestämde sig några grannar för att ingripa. Men istället för att vända sig till polisen berättade för mostern som blev ursinnig. Hon iscensatte ett tillfälle att undersöka saken, och överraskade sin make med flickan när han trodde att hon rest bort. Istället för att ställa mannen till svars kvävde och ströp hon flickan till döds. Fallet kom upp i domstol, men avfärdades inom en vecka för att flickan sades ha hängt sig själv.

Flickorna på CLA bestämde sig för att inte låta saken passera. De gick till alla instanser och krävde att fallet skulle tas upp på nytt. Efter en två år lång domstolsprocess dömdes paret till döden efter att ha befunnits skyldiga till mordet på Angel Togba.

Domen har överklagats till högsta domstolen, och borde ha tagits upp för länge sedan, men ingenting händer. Även denna gång har flickorna gått till domstolen för att försäkra sig om att fallet inte tystas ner. Och det har varit den hårdaste kampen hittills. Domaren i högsta domstolen har hotat med att sätta Hawa Bropleh i fängelse för att flickorna inte är i skolan.

– Jag sa att ja, vi har 100 flickor som inte gick till skolan i dag, men det finns tusentals flickor som aldrig någonsin går i skolan, så jag tycker att du ska fokusera på de flickorna istället för våra flickor. De kommer hit för att de också har utsatts för människohandel, våldtagits, misshandlats. De kommer hit i solidaritet för att föra Angels talan.

Flickor med pondus

Nästa vecka planerar flickorna på CLA att gå till medierna och kräva att få veta vad som händer med fallet så att det inte glöms bort. Hawa Bropleh undrar varför det alltid bara är hennes flickor som tänker så, varför andra är så tysta.

– Vi har en tolvårig flicka som gick till Ellen och sa: ”ge oss en chans att bli som du, vad gör ni åt alla de här våldtäktsfallen”, och presidenten nästan grät för att flickan var djärv. Det är sådana flickor vi vill ha i samhället. Flickor som kan prata för sig själva, som vet exakt vad de vill och har möjlighet att tala om det. I grund och botten är det utbildning och makt över sina liv de vill ha.

Att bryta tystnaden, kan det också vara ett sätt att hantera trauman?

– Ja, definitivt. Det är en slags strategi för att läka trauman, men inte bara det. Det handlar också om att förstå vad som hänt och kunna prata om det, göra fler medvetna och hindra att det händer andra flickor. Våra flickor höjer inte sina röster bara i domstolen. Våra flickor utbildar varandra och går ut i samhället och pratar om de här frågorna. Träffar de flickor som är utsatta hänvisas de till vårt center. Där har vi socialarbetare och sjuksköterskor som hjälper flickorna att hantera situationen. Vi har också psykosocial rådgivning och driver juridiska processer.

Vad betyder Anna Lindh-priset för er organisation?

Priset är ytterligare en signal, inte bara för människor i Liberia men även utanför, som bekräftar vårt arbete och hur det påverkar flickor och kvinnor när det gäller sexuellt våld. Priset kommer att stärka oss och vi kommer att kunna ge stöd till fler flickor.

Priset är på 150 000 kronor. Vad räcker pengarna till?

Vi kommer att använda pengarna till vår utbildningsfond, skicka fler flickor till skolan, för kunskap är makt. Det går an att ge dem små paket här och var, men det förslår inte. Vi sätter upp en minnesfond för Anna Lindh i Liberia. Vi har en utbildningsenhet som inte fungerar för att inga pengar kommer in till den, så det här priset är väldigt välkommet.

Hur ser du på möjligheterna att förändra med bistånd?

Bistånd kommer in, men inte till civilsamhället där vi hanterar frågorna i varje dag. Visst är det bra att hjälpa regeringen, men det är kvinnogrupper och mindre rörelser som skapar förändring. Och så länge biståndet inte når samhällena kvarstår utmaningarna. Vår president har många goda intentioner, men vi behöver utveckla kapaciteten. Problemet är människorna som har makt över implementeringen. Större delen av kapacitetsutvecklingen har varit inriktad på politiken istället för folkets utveckling. De som tillhör det regerande partiet erkänns, men inte de som står utanför trots att medlemskap i partiet inte är en förutsättning för att skapa positiv förändring. Kvinnor i alla samhällssektorer måste erkännas och stärkas.

Kvinnors rättigheter brukar ibland beskrivas som västvärldens värderingar. Vad säger du om det?

– Jo, jag får ofta höra det, och inte nog med det. Biståndsarbetare från väst är ibland förövare för till skillnad från den genomsnittlige liberianske mannen har de gott om pengar och de har också sex med väldigt unga flickor. Vilken natt som helst kan du se ett antal FN-bilar parkerade runt klubbarna i Liberia. De hjälper till att kränka flickorna.

– Det tar tid att förändra attityder. Det gäller att vara ihärdig och inte släppa taget. Människor måste se att det du säger är något du tror på. I Liberia säger vi ”talk the talk and walk the walk”. Det går inte att bara säga saker och förvänta sig att andra ska göra det.

– Vi har bildat en ny koalition nu, för vi insåg att kvinnorörelsen var död. Jag förväntar mig inte att flickorna jag arbetar med ska vara de enda som höjer sina röster på Capitol Hill och framför parlamentet. Så vi har skapat en kvinnogrupp som består av över 30 ideella organisationer med kvinnor i alla regioner som ska göra det mesta. Om vi fortsätter att öka medvetenheten och prata om de här frågorna trillar polletten ner förr eller senare. Det går inte att prata om det en dag, och nästa dag inte. Vi måste göra det kontinuerligt.

Vad säger du om männens ansvar?

– Vi behöver definitivt ha dem med oss och vi har en grupp män som samarbetar med oss. De flesta är tidigare barnsoldater, och pojkvänner till flickorna vi arbetar med. En sak är att flickorna har kunskap om säker sex och hur en god relation ser ut, men om män exkluderas hjälper det inte mycket. Då och då har vi workshops med pojkarna. Äldre män är mer fasta i sina vanor så jag vill gärna se hur vi kan väcka de yngre genom att ge dem rådgivning och kunskaper.

Du har själv en son. Vad säger han om ditt arbete?

Han är bekymrad för mig, särskilt för min säkerhet. Han bor inte i Liberia, utan i USA, men var på besök i ett halvår. Han gillar vad jag gör, men ser också att det är väldigt riskabelt. Han är en tonåring själv, bara 14 år, och ser att hans mamma trampar i farliga vatten. Det är verkligheten. Där vi bor måste vi ha höga staket och bevakning dygnet runt för att inte hamna i problem, för ibland finns det ett hot mot mitt liv.

Hur hanterar du det?

Det här är något jag bestämt mig själv för att göra. Ingen har bett mig, så det hör till. Att en aktivists liv är i fara vet du innan du börjar, så du gör vad du kan för att skydda dig, men det hindrar mig inte från att fortsätta prata, vet du. Vi fortsätter prata och hoppas att fler gör oss sällskap och hoppas att vi kan göra skillnad. För vi säger inget som inte är sant, men ibland vill människor inte höra sanningen.