Hedonistisk film i midsommartid

2011-06-24 | Helena Brors padlock 1

KULTUR

Helena Brors tar en titt på två filmskildringar av vår mest hedniska högtid. Och finner en fallocentrisk Zorn och en sexualskygg polis.

Sommarsolståndet är den enda förkristna högtid som ingen europeisk statskyrka har lyckats skenkonsakrera. Jul i stället för midvinterblot och Lucia snarare än lussebrud är givna i folkmun, men vem kallar midsommarafton för ”Johannes Döparens dag”?

Runtom i Europa går hedniska ringdanser kring blomster- och lövbehängda spiror som inte ens har några ynka Betlehemsstjärnor i sina toppar. Filmer som utspelas i midsommartid tar med tacksamhet avstamp i dikotomin animistisk brunst – klerikalt undertryckande.

Ett svenskt, hedonistiskt exempel därpå är TV-filmen Zorn från 1994. Här porträtterar en 66-årig Gunnar Hellström (filmens regissör) protopornografen Anders Zorn från 38 till 60 års ålder. Som anslag står den jovialiske Zorn värd för ett hävdvunnet falliskt midsommarfirande och tar tillfället i akt att begå äktenskapsbrott med en ändamålsenlig kulla.

När paradmålaren och hans sidekick Albert Engström rultar hemåt morgonen därpå stöter de ihop med socknens präst, flankerad av två sexuellt otillgängliga moror. ”Lika säkert som jag står här kommer Zorn att bli troende,” proklamerar denne Luthers kalfaktor ödesmättat. ”Om inte förr, så på dödsbädden!”

Som om inte den repliken vore nog, råder en skarp visuell kontrast mellan avspänd protagonist i pasteller och stel antagonist helt i svart. Pigor/musor fäller sina faluröda folkdräkter för att bli porträtterade och inseminerade, medan ragator behåller sina murriga skjortblusar på.

Anders Zorn är en Dala-Priapos och midsommar är hans kult. När John D Rockefeller begär att bli avmålad under nämnda helg avböjer Zorn till magnatens och min förbryllning. Framåt Zorns slut vittrar prästen seger när han finner den gubbsjuke medvetslös av en syfilitisk hjärnblödning. Men Zorn reser sig i triumf till ett sista midsommarfirande med alla sina bastarders mödrar.

Det, mig veterligen, enda brittiska exemplet på midsommarfilm vars tema är tidigare nämnda dikotomi är skräckklassikern The Wicker Man från 1973. Hjälten, polismästare Neil Howie, är en återhållsam katolik som får ett anonymt brev om att en liten flicka har varit försvunnen på Hebridön Summerisle under en längre tid, utan att anmälas som saknad.

Howie tar sig till öns kust med sjöflygplan och nekas till en början landstigning av en skara infödingar som först vill be sin enmannastatsmakt, Lord Summerisle, om tillåtelse. Väl i land finner Howie, till sin fasa, att hela Summerisles befolkning utövar keltisk nyhedendom av den obscena sorten.

Öns gamla kyrka med tillhörande kyrkogård är dekonsakrerade sedan decennier, par kopulerar öppet på fälten och småskolelärarinnan undervisar sina elever om majstångens falliska innebörd. Alla tillfrågade hävdar att flickan som Howie söker aldrig har existerat.

Han finner dock hennes namn inristat på en gravsten och uppsöker självaste Lord Summerisle (spelad av Christopher ”Dracula” Lee). Denne berättar stolt om sin farfar, som förmådde öborna att börja utföra offer till de gamla fruktbarhetsgudarna samt slå sig fria från kyrkomakten.

Anekdoten är nästan en skotsk version av Falstaff Fakirs Ett svårskött pastorat. Vid sommarsolståndet tror Howie att den försvunna flickan, tillsammans med några kalvar och kultingar, är inplanerad som offer till Summerisles solgud.

Men det är Howie själv som hedningarna ska offra. Han är bästa tänkbara rov, i egenskap av oskuld. Klädd i en rituell vit särk bränns han levande inuti en videstaty, medan infödingarna formar en cirkel och sjunger folkvisor. Dock ej ”Små grodorna”.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20110627 - Rebecca Martinius: Det verkar som om midsommarskildrandet fokuseras mest på mäns sexualitet. Kanske inte så konstigt, med tanke på fallosen, men lite tråkigt.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.