Mobiliseringen av aktivister inför toppmötet i Göteborg 2001 var unik. Unik var också omfattningen av polisinsatsen.

Bild: Privat

Göteborgshändelserna gjorde svensk vänster mer macho

2011-06-03 | Rebecka Bohlin padlock

KRÖNIKA/INRIKES

Nästan vecka är det tio år sedan de så kallade Göteborgshändelserna skakade Sverige som då var ordförandeland i EU. Inte bara stod Sverige värdar för ett EU-toppmöte - till mötet var också USA:s dåvarande president George Bush inbjuden. Rebecka Bohlin, som bevakade händelserna för tidningen Arbetaren, konstaterar att mobiliseringen var unik - men också repressionen.

Rebecka Bohlin har tidigare varit chefredaktör på veckotidningen Arbetaren och var vid tiden för de så kallade Göteborgshändelserna reporter på samma tidning. I dag är Rebecka Bohlin verksam som frilansjournalist och författare.

Det är 10 år sedan nu. I juni 2001 gick jag i den största demonstration jag någonsin deltagit i, i Sverige. 15 000 personer tillsammans genom Göteborg. Vi marscherade i protest mot den nytillträdde amerikanske presidenten George W Bush som just kommit till staden och i protest mot USA:s imperialistiska utrikespolitik. Det var en mäktig känsla! Trummor, musik, slagord, någon gatuteater, men framför allt gemenskapen som ger den där härliga känslan av att meningen ”En annan värld är möjlig” kanske ändå kan bli sann…

Men så händer något. Vid kanten av Vasaparken bryter sig folk ur demonstrationen, börjar springa och ropar: Mot Hvitfeltska! Man har fått veta att polisen spärrat in hundratals tillresta demonstranter med en containermur, i förebyggande syfte. Känslan är overklig. Hur kommer det sig att den svenska polisen genomför detta, uppenbart välplanerat, men inte desto mindre fullkomligt rättsvidrigt. Många demonstranter drar upp luvor och sjalar, maskerar sig. Några börjar bryta upp gatsten bara några meter ifrån mig.

Vad ska jag själv göra? Jag börjar springa, men hejdar mig. Ställer mig i stället vid sidan av demonstrationen, tar upp papper och penna och börjar göra intervjuer. Jag är ju på plats som journalist för tidningen Arbetaren, för att bevaka vad som händer runt protesterna mot det pågående EU-toppmötet.

Det kommande året ska jag många gånger gå tillbaka i minnet till denna stund. Hundratals människor började springa, följde med strömmen, indignerade över informationen om containermuren. De som bröt gatsten just där var bara något tiotal. Alla andra bara sprang.

En av dem som bara sprang greps av polisen bara något 30-tal meter i från mig. Han misstänktes inte för något annat än att ha sprungit, i vad som rubricerades som våldsamt upplopp. Han hade inte fyllt 20 år och dömdes senare, som en av många åtalade under Göteborgshändelserna, till ett års fängelse. Domarna mot de unga demonstranterna var så häpnadsväckande hårda att till och med svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter reagerade. Jag var nog inte ensam om att tänka, det hade lika gärna kunnat vara jag som hamnade i fängelse där och då. Självklart påverkade den känslan hela den utomparlamentariska miljön.

Mobiliseringen i Göteborg 2001 var unik. Folkrörelsesverige visade sin kapacitet att samarbeta, att det fanns ett internationellt kontaktnät som fungerade, sin organisatoriska förmåga, kort sagt sina muskler.

Men unik var också repressionen. De tre största frågetecknen stod runt den så provocerande containermuren, men också mot Nationella insatsstyrkans attack mot sovande ungdomar på Schillerska gymnasiet, polisens skarpa skott mot en ung, uppenbart vinglig demonstrant. Och så i nästa skede, hur polis och rättsväsende agerade repressivt under de kommande månaderna.

Allt detta ledde till att de varma vänstervindar som så uppenbart vuxit sig starka inför Göteborg förbyttes till snålblåst. Som senare samma höst skulle övergå i en global iskyla, efter terrordådet den 11 september. Men de 10 kalla åren av Krig mot terrorism har samtidigt varit mycket mer.

2004 samlades vi faktiskt i ännu större demonstrationer mot Irakkriget.

Den ansvarige polismästaren Håkan Jaldung fick visserligen rosor från göteborgspolitikerna för sin handlingskraft, men det har i backspegeln närmast varit ett undantag av uppskattning. Kritiken mot polisens agerande har varit massiv, och lett till att de inte kunnat agera på liknande sätt i demonstrationssammanhang igen.

FRA-debatten för ett par år sedan, visade också att massorna börjar få nog av Storebror.

Kan vi lära något av Göteborg, dra några slutsatser så här 10 år senare?

Antagligen var det så att händelserna bidrog till att göra delar av vänstern hårdare, mer macho, mer sluten, mindre feministisk. Inte minst har vi sett den utvecklingen inom den utomparlamentariska vänstern.

Men ska vi dra lärdomar i dag, är det mer intressant att titta på vad som sker i Mellanöstern, att de sociala mediernas sprängkraft underlättar folklig mobilisering enormt. Nya kontaktnät kan skapas på oerhört kort tid när gnistan väl tänds.

Det gäller även för den feministiska rörelsen i Sverige i dag. Potentialen finns. Problemet är bara att underordningen av kvinnor i samhället är så normaliserad att de allra flesta inte ens ser den. Vi lever i vad Maria-Pia Boëthius för några år sedan döpte till Patrix, en genusordning som blivit så självklar att den är osynlig. Därför når inte de feministiska utspelen ut.

Det för oss tillbaka tillkvinnorörelsens ruta 1A: Medvetandehöjande politiskt arbete. Och visst pågår det ett sådant, med normkritik, queer-diskussioner, feministiska debatter, nya nättidningar, feministiska föräldranätverk, kvinnojourer och feministiskt självförsvar.

Vi bygger en motkraft.

Än är den inte tillräckligt stark för att hota makten. Men vi vet i dag att social mobilisering kan blossa upp när det ser som mörkast ut och växa snabbare än någon kunnat ana…