Den tyska språkfeminismen startade med tomater 1968

Tysk språklig gerillakrigsföring

2011-05-27 | Magnus Pettersson padlock

GLOBALA FEMINISMER

I de tysktalande ländernas feminism är kritiken mot patriarkaliskt språk central. På 80-talet handlade språkkritiken om att göra kvinnor synliga. Idag försöker queerfeminister skriva på ett sätt som ifrågasätter tvåkönsmodellen och gör olika makthierarkier tydliga samtidigt – med språkformer som starkt utmanar läsbarheten.

Magnus Pettersson är Filosofie Doktor i tyska, har skrivit en avhandling om språk och kön i tyska som nyligen utkommit på Gunter Narr Verlag i Tyskland.

Det började med några tomater. Det var den 13 september 1968 och SDS (Sozialistischer Studentbund – Den socialistiska studentorganisationen i Västtyskland) samlades till årskongress i Frankfurt. Delegaten Sigrid Rüger retade sig på hur en manlig SDS-ledare talade nedsättande om en kvinnlig kamrat. Då kastade hon tomater på presidiet och beskyllde SDS-mannen för att vara kontrarevolutionens handgångne man.

Tomatkastningen blev startskottet för kvinnorna i SDS att bilda grupper dit män inte hade tillträde. Engagemanget handlade mycket om kroppen, om sexualitet, prostitution, barnomsorg och om andra frågor som allt sedan dess har varit viktiga för de senaste decenniernas tyska feminism.

Med i diskussionerna fanns redan tidigt språkkritiska strömningar. Man vände sig förstås mot nedsättande ord om kvinnor men också mot tyskans användning av maskulina språkformer.

Den språkkritiska diskussionen tog rejäl fart 1978. Inspirerad av den amerikanska lingvisten och feministen Robin Lakoff publicerade språkvetaren Senta Trömel-Plötz i tidskriften ”Linguistische Berichte” en artikel där hon gick till angrepp på tyskans bruk av maskulina personsubstantiv med syftning på kvinnor. Det blev början till en lång debatt om språk, kön och jämställdhet.

I svenskan är genus en i långa stycken osynlig grammatisk kategori men i tyskan syns den inte bara på substantiv utan också på artiklar, adjektiv och pronomen. Till saken hör också att åtskilliga personsubstantiv är maskulina till sin grundform men kan användas som benämning för både män och kvinnor. Det, hävdade Trömel-Plötz och andra feministiska lingvister, gör kvinnan osynlig i språket och är inget annat än sexism. Resonemanget vilade på idén att språket inte bara reflekterar en given verklighet. Språket är viktigare än så, hävdade de i linje med Benjamin Lee Whorfs språkliga relativitetsteori: det påverkar vår syn på världen.

Därför föreslog språkfeminister att man varje gång ett könsblandat kollektiv eller en grupp personer som kan inbegripa kvinnor omnämns bör skriva ut också den feminina formen av ordet. Istället för att tala om ”Lehrer” (lärare) skulle man tala om ”Lehrer und Lehrerinnen” (lärare och lärarinnor).

Kampanjen var relativt framgångsrik. Den feministiska tidskriften Emma, grundad av den tyska radikalfeminismens grand old lady Alice Schwarzer, började tidigt använda feministiska dubbelformer för att synliggöra kvinnor. Detsamma gjorde den radikala dagstidningen Tageszeitung. På olika officiella nivåer har myndigheter, universitet och organisationer infört språkpolicys för jämställt språkbruk. Men dubbelformerna har omständligheten emot sig, och den inte alltid önskade effekten att könstillhörigheten hamnar i fokus. I muntligt språk är de ytterst sällsynta.

Idag har väl glöden något svalnat. Tageszeitung använder de feministiska dubbelformerna mindre ofta än förr och fortfarande används i dagstidningar och i berättarprosa maskulinformer också där kvinnliga personer benämns.

Sannolikt har det att göra med feminismens ställning i Tyskland idag. Landet har visserligen en kvinnlig förbundskansler och många starka kvinnor i ledande politisk ställning, men som Barbara Holland-Cunz skriver i boken ”Die alte neue Frauenfrage” är feminismen höggradigt splittrad. Å ena sidan ”yrkesfeminister” och genusperspektiv i högre utbildning, å andra sidan radikala rörelser som stödjer sig på antirasism, queerteori och intersektionalitet och fronderar mot radikalfeminismen. Bland annat mot Emma, som ser sig som ett kvinnornas magasin och som förkämpar mot pornografi och prostitution.

I de nya rörelserna görs nu ansatser att dana om språket, men på annat vis än för trettio år sedan. Istället för dubbelformer som gör kvinnor synliga praktiseras språkformer som Lehrer_innen. Här skrivs den feminina ändelsen ut, men först efter ett understreck med tomrum som ikoniskt visar på den mångfald av könsidentiteter som tänks finnas bortom ”man” och ”kvinna”. Det är queerteori omsatt i språkpraktik, ungefär som Tidskriften Ful gör i Sverige. Genom språkliga handlingar, hävdas det i Judith Butlers efterföljd, strukturerar vi världen och skapar könsidentiteter; därför måste språket stöpas om.

Antje Lann Hornscheidt, professor i genusvetenskap vid Humboldtuniversitet i Berlin, är kanske den forskare som mest utförligt både forskat om och i sina texter praktiserat liknande språkformer. I en bok från 2007 använder hon själv understreck mellan attribut som beskriver forskarna hon citerar, till exempel benämner hon en känd psykoanalytiker så här: ”Den_ weißen_westeuropäischen_Psychoanalytiker Jacques Lacan” (= den_vite_västeuropeiske_psykoanalytikern Jacques Lacan).

Syftet är att synliggöra hierarkier. Men det sker inte konsekvent. Exempelvis får Derrida finna sig i att bara omnämnas som västeuropeisk/US-amerikansk.

Hornscheidts språkbruk sätter fingret på ett avgörande problem: förstärker vi inte skillnaderna genom att peka ut dem? Vem vinner på att etnisk tillhörighet skrivs ut i texter? Skall även ”svarta” pekas ut? Och viktigast: spelar hudfärgen alls roll i ett akademiskt samtal, där sak av tradition skall skiljas från person?

Man kunde kanske se denna praktik som strategisk identitetspolitik översatt till språkbruk. Man kunde också läsa den som tecken på en feminism som gått bort sig i en labyrint av språkliga former som är obegripliga för alla utom en snäv krets av införstådda.