Bob Hansson tycker det är bättre att män berättar över huvudtaget än att de berättar rätt.

Bild: Pressbild

Bob Hansson: Män, för helvete, sluta humma!

2011-05-27 | Bob Hansson padlock

OPINION

Det skriver författaren och estradpoeten Bob Hansson med anledning av Svante Tidholms recension av nya romanen Dingo Dingo från förra veckan.

Läs Svante Tidholms recension av Dingo Dingo från förra veckan.

Jag måste säga att din sågning faktiskt glädjer mig! Du dissar jämställt, och helt utan ironi, så värmer det mig.

Både du och jag vill ju avskaffa patriarkatet. Ändå har vi så olika uppfattningar. Är det märkligt, spännande eller tragiskt?

Om jag tolkar det rätt, har alltså vår roman, vår bitvis absurda historia om rätt vanliga män som ska sälja en krammaskin, istället plötsligt börjat kramas och prata om sina erfarenheter, en negativ inverkan på kampen för jämställdhet. Jag tolkar det vidare som att det vore bättre om den aldrig berättats? Så jag undrar, vilka berättelser gynnar kampen och vilka stjälper den?

Rubriken FÖRFELAD FRIGÖRELSE har säkert inte du satt, precis som vi inte formulerat den hiskeliga och av dig citerade ljudboksreklamen för vår bok. Men en frigörelse kan alltså vara fel? Jag vägrar tro att vi är på den nivån, att en annan människas frigörelse måste se ut som sin egen.

Vilken bok hoppades du att det skulle vara? Dingo Dingo är i första hand, eller vill i alla fall vara, en underhållningsroman. Bara titeln borde ju få någon som väntat sig en uppföljare till Ställd att ana oråd. Du undrar om boken kanske rentav är ett skämt? Nej, kan jag säga, men den är inte en heltäckande analys av mansrollen som utförts efter grundlig vetenskaplig forskning, eller ens efter långa reportageresor. Den är tre mäns påhittade version om hur en förändring skulle kunna börja. I format underhållningsroman. Den vill inte vara en slutgiltig lösning, utan ett startskott. Och som alla startskott så är den inte riktad till de som redan springer, utan till de som fortfarande står still.

Romanen är varken socialrealistisk eller närgånget psykologisk, det är en påhittad historia som vill underhålla och gärna få män att prata med andra män om hur det är att vara man. Och gärna lite kramar på det, som ju i sig kan te sig hur fjantigt som helst. Samtidigt som den besvärligt nog bottnar i våra egna erfarenheter, med all den smärta som ingår i att hålla på och bli påhållen med.

Som jag upplever det pratar män nästan aldrig om hur det är att vara man. Och när samtal väl förs, så är det med ett genusutbildat feministiskt perspektiv. Det är ett ypperligt perspektiv, men det behövs också andra. Om bara genusskolade män pratar om manlighet, tja… vart hamnar vi då? Trots männens alla övergrepp, måste vi ju också prata om männen som annat än bov, inget kön är enbart summan av sina övergrepp.

Jag undrar två saker, oss två människor emellan som båda säger oss vilka avskaffa patiarkatet, på vilka punkter skiljer vi oss åt, och på vilka punkter är vi överens? Har du någon aning om det?

Dingo Dingo är för mig inte ett svar så mycket som en frågeställning. Jag har på grund av mäns alla oförrätter och testosteroner skämts för att jag själv är man. Jag har tagit avstånd från så mycket som jag uppfattat som manligt att jag på vissa plan nog sysslat med självkastrering. Och därmed hamnat i en enorm saknad, inte bara av andra män, utan också min egen man. (Och därtill avsaknad av manliga förebilder, i uppväxten överallt bara en massa distanslösa gubbar som fått för sig att de i varje givet ögonblick måste veta bäst. En föga unik erfarenhet….)

Alla möjliga slags berättelser är ju så förbannat viktiga. Bredvid varje sadistisk man står andra män som inte vet hur de ska reagera och därför håller tyst. Bredvid varje man som inte kan leva upp till ”viss typ” exempelvis genom att förlora sitt ekonomiska övertag, och därför tar livet av sig eller någon annan, så står män som inte ens visste att deras polare hade några problem.

Vi män behöver precis som alla andra kön; prata. Och vi behöver i första hand inte prata RÄTT, utan helt enkelt prata. Det är ju en svårighet som jag förstår du själv stött på när du gjorde din film om sexköpare, när du frågade vad de höll på med, när du ville veta vilka de var, så hummade de bara. Så kan vi ju inte ha det.

Män, för helvete, sluta humma! För mig är varje uppriktig manlig berättelse något som för oss framåt. Ju mer vi får reda på om andra människors perspektiv, desto bättre rustade för förändringen kommer vi ju vara. Inte sant? Hur grabbigt grabbar än uttrycker sin erfarenhet måste den för bövelen vara välkommen.

Vi män behöver varandra och kvinnorna behöver varandra och sen behöver männen kvinnorna och kvinnorna männen och hur mycket teorier vi än samlar på oss är det inte enbart de som styr oss och ja, jag tror det finns ett förakt för manlig svaghet, män som klagar och åmar sig och borde rycka upp sig och inse att det inte är dem det är synd om jag ja, tror inte det är mindre inom de genusmedvetna kretsarna.

Det irriterar mig.

Men jag kan förstå din besvikelse på att boken inte lever upp ens till sin egen undertitel ”den manliga frigörelsen är här”. Men NÄR det påståendet är helt sant, kommer det INTE bero på att någon har skrivit en bok, utan på att patriarkatet, och resten av klassamhälle, till sist har avskaffats.

Hur många människor har inte låtit bli att berätta sin berättelse, just i rädslan att det inte ska vara ”rätt” berättelse? Så kan vi ju inte ha det! Det är lätt att från ett brinnande beläst perspektiv skjuta en underhållningsroman om manlig gemenskap i sank. Men återigen, Dingo Dingo är inte svaret på jämställdhetskampen, bara en berättelse från ett perspektiv av många.