Om den vite medelklassmannen är i kris diskuterades bland annat i teveprogrammet Babel nyligen.
Ser vi den vite mannens kris?
2011-05-20 | Katarina Rosengren Falk
3
FEMINISM
Lite varstans poppar det upp, påståendet att det är svårt att vara man. Att männen med makt och inflytande krisar. Kritikern Johan Croneman talar till och med om manskris. Idéhistorikern Katarina Rosengren Falk reder ut.
Katarina Rosengren Falk är idéhistoriker verksam på Södertörn Högskola.
Det pratas om män och manlighet i Sverige igen. Den vite, västerländske, hetero-, medelklassmannen problematiseras, även av männen själva. Ett exempel bland alla tidningar, livstilssmagasin, sociala medier och skönlitteratur, är det avsnitt av litteraturprogrammet Babel som kritiserades av Johan Croneman i DN den 3 maj 2011. Croneman sammanfattade samtalet på ett satiriskt vis och med ett eget myntat ord: ”manskris”.
Men förklaringarna till varför varierar. Något slags konsensus verkar dock råda kring att de maskulina könsstereotyperna är begränsande. Att problematisera maskuliniteter är en del av såväl genusvetenskap som av det feministiska projekt som syftar till jämställdhet och annan likabehandling.
Startskott med Faludi
Feministen Susan Faludi satte frågan i fokus med Ställd – Förräderiet mot mannen, som kom ut i USA år 2000 och formulerade ett perspektiv på manlig (köns-)identitet som också intresserade svenska forskare. Två år tidigare, 1998, hade antologin Rädd att falla. Studier i manlighet, publicerats, i ett läge då det producerades mängder av engelskspråkig litteratur i ämnet män och manlighet, akademisk, såväl som populärvetenskaplig.
Samtidigt saknades denna forskning i stort sett i Sverige. Rädd att falla blev ett startskott för svensk mansforskning, som enligt författarna borde vara en gren av genusforskningen, vilket den har kommit att bli. I Cultures of Masculinity (2004) beskriver Tim Edwards den internationella situationen: ”The canon of studies of men and masculinities is now vast, even sociologically”. Maskulinitetsforskning är en egen kanon. För jämställdhets- och organisationsforskning är den särskilt relevant, på grund av ledarskapstemat; våra västerländska ledare är oftast män av typen som stämmer överens med den maskulina normen.
Ordet ”Rädd” i antologins titel signalerar att den där mannen med makt över samhället och kontroll över sitt eget liv betraktas som ett problematiskt ideal. Det är svårt även för de som har normens privilegier i och med stereotypa egenskaper och identiteter att leva upp till och acceptera dess villkor och konsekvenser. Men det finns även en kritik av idén om en manskris inom forskningen: den vanliga föreställningen att det var andra vågens kvinnorörelse som försatte männen i kris ifrågasätts.
Ett historiskt perspektiv visar att en eventuell kris inte kan tidsbestämmas till 1960- och -70 talens kvinnorörelse, utan snarare är ständigt pågående. Det var inte bara mjukismannen i velour som krisade, med mansforskaren Edwards ord: ”Here, a more historical viewpoint clearly reveals that masculinity is often in crisis or, perhaps more accurately, it is crisis.” Manlighet är kris, per definition. Men om maskuliniteten är (i) konstant kris, vem är det då som krisar nu, och hur?
Synd om mannen?
Den antifeministiska mansrörelsen hävdar ofta att det är synd även om männen, att de har liknande problem på grund av kön som kvinnor har och att detta beror på feminism och jämställdhetspolitik. Detta är en av förklaringarna till varför många blir provocerade av män som, trots stora fördelar på grund av kön, beskriver sig som offer. Ändå är det uppenbart för de flesta att inte bara kvinnor utan också män kan befinna sig i underordnade positioner till andra män samt att även män drabbas av stereotypa, normativa könsidentiteter. Så vad går fel i kommunikationen kring den påstådda krisen?
Könsstereotyper har länge problematiserats av feminister och genusforskare. Att ett av de viktigaste teoretiska begreppen idag är intersektionalitet visar på (genus-)fokus på fler kategorier än två kön. Att vidga tvåkönsperspektivet med etnicitets-, sexualitets-, crip-*, klass-, vithets- och andra perspektiv motsvarar väl människors upplevelser av att identitet är ett slags pågående process som inte bara har med kön att göra. Detta gäller även för män och maskulinitet, manlighet är problematiskt, hävdar genusvetarna.
Dock finns det ett implicit feministiskt problem i påståendet att även män är offer om män beskrivs underordnade varandra utan att skillnad markeras till hur kvinnor är underordnade män. Att tvåkönsmodellen är förlegad gör inte att strukturella skillnader mellan de stereotypa två könen upphör. I debatten ifrågasätts samma grundsyn: är det verkligen lika synd om män som om kvinnor?
Konflikten finns där, inte bara på grund av retorik eller slarviga formuleringar. I Rädd att falla definieras mansforskningen som feministisk, men Thomas Johannson (red.) markerar samtidigt avstånd gentemot samtida jämställdhetsforskning genom att benämna den som ”normativ”. Spänningen består. Edwards menar att detta beror på skilda förhållningssätt till det postrukturalistiska perspektivet. En grundläggande definition av feminism som många är överens om är att kvinnor är strukturellt underordnade män. Faludi och andra feminister visar att män, strukturellt och på grund av kön, far illa, av att anpassa sig till normen, att tvingas in i en stereotyp, men inte likställer detta med hur kvinnor drabbas. Feminister har gått i bräschen för att visa på vad jakten på makten gör med männen, och vad makten gör med männen.
Tydlighet behövs
Att tala om en manskris utan tydlighet riskerar att spela jämställdhetsmotståndare i händerna. Den ”manliga frigörelsen” står inte i motsats till den kvinnliga, det verkar de män som engagerar sig i frågan vara överens med feministerna om, men det framgår inte alltid tydligt. Detsamma gäller för mansforskningen, där vissa begrepp behöver förtydligas. Ett sådant begrepp är omanlighet. Omanlighet kan användas på olika sätt. Men det finns risker med ett begrepp som språkligt utesluter kvinnor och andra kategorier. Varför påvisa hierarki mellan män som inte inkluderar kvinnor? Varför riskera att förstärka en koppling till biologiska män, en koppling som är tydlig både inom mansrörelsen och inom den svenska mansforskningen som består av en majoritet av män? Ett begrepp som syftar till att problematisera maskulinitet är inte problematiskt i sig. Omanlighet skulle kunna användas som en variabel av många inom könsmaktordningen eller i en intersektionalitetsanalys. Men om omanlighetsbegreppet kopplas till en kritik av det grundläggande feministiska antagandet att kvinnor är strukturellt underordnade män skulle kunna bli antifeministisk.
Denna kritik korrelerar med hur man i allmän debatt ofta lyfter fram att även män är offer. Osynliggörande av feminismen är en återkommande företeelse i vår historia. Om omanligheten och synen på männen som offer används i ännu en backlash riskerar manskrisen att skapa ännu en kvinnokris.
*Crip Theory syftar till att undersöka identitet, ideal, stereotyper och liknande som gäller för funktionshindrade. Med Crip Theory förflyttas fokus från den funktionshindrade till de processer i samhället som skapar funktionsindren. Personer med funktionshinder betraktas som en marginaliserad grupp, vilket inte beror på själva funktionshindret utan på strukturella orsaker såsom strukturer, stereotyper och hur samhället byggs upp kring dessa.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Underbar skildring av ämnet! Saklig och sansad med förankring i såväl historien som vetenskap och forskning. Borde vara obligatorisk läsning för alla som intresseras av jämställdhet, och särskilt för de som gått på jämställdhetsmotståndarnas myter om de manshatande feministerna!
TACK Katarina!
Varför skriva om detta intressanta ämne med en vokabulär som mera passar ett inomvetenskapligt feministiskt forum än en allmänt intresserad läsekrets?
Ja, det är en bra fråga och en svår avvägning, Ulla! Jag föreställer mig att många av de tvåtusen fempers-prenumeranterna hör till den läsekretsen, man det är klart att jag kunde ha populariserat ytterligare. Tusen tack, Matti!