Finsk politik i "Timos" händer

2011-05-20 | Christine Ruge Bentzen padlock

UTRIKES

Sannfinländarnas framgångar i det finska valet var knappast en överraskning, åtminstone inte i Finland. Men att vare sig övriga politiker eller medier kan eller törs bjuda dem motstånd är en obehaglig upptäckt.

Docent Teija Tiilikainen som är direktör för Utrikespolitiska Institutet i Finland gjorde tillsammans med docenterna Ann-Cathrine Junger och Anu Koivunen en sammanfattning av bakgrunden och nuläget i finsk politik. Värd och moderator var Hanna Ojanen, forskningschef på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm.

Timo, kort och gott

Vill man fatta sig mycket, mycket kort så är det bara att konstatera att i dagsläget är det Sannfinländarnas partiordförande Timo Soini som sätter den politiska agendan. Till och med de tre docenterna kallar honom redan familjärt för ”Timo”, trots att det av innehållet i deras seminarium på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm tydligt framgår att de inte har röstat på honom och hans parti.

Sannfinlandarna är ett parti som bildades på 1970-talet av Veikko Vennamo, till försvar för småbönder vars intressen de inte tyckte då togs tillvara av Centerpartiet, som är det stora agrarpartiet. Under lång tid har småböndernas parti befunnit sig bland de övriga småpartierna som Vänsterförbundet, Kristdemokraterna, De Gröna. Det var fram till våren år 2010. Därefter började Sannfinländarna dra ifrån.

Konsensus triggade

– Jag ser två huvudorsaker till deras framväxt, säger Teija Tiilikainen:

För det första den finska konsensuspolitiken, ett arv från Urho Kekkonens försök att balansera Finland mellan öst och väst. Konsensuspolitiken har medfört att det är mycket små åsiktsskillnader mellan partierna, vilket Sannfinländarna uppfattat att flera finländare har tröttnat på.

För det andra EU-medlemskapet, som för Finlands del har medfört införandet av euron, utan folkomröstning, och nu senast Greklands skuldkris. Av Sannfinländarna formulerades Greklands kris som att flitiga finländska skattebetalare fått betala för att sydeuropéer inte har kunnat hålla ordning på sina pengar.

Allmänt Europeiskt missnöje

Anna-Lena Lodenius, expert på högerpopulismens tillväxt i framförallt Sverige, kommer i dagarna ut med en bok om fenomenet i Europa. Hon konstaterar också att det framförallt är i länder med en växande konsensuspolitik som missnöjespolitiken vinner framgångar. Hon bekräftar också att EU väcker ont blod bland många europeiska populister, men inte bland alla.

Ann-Cathrine Junger, lektor i statsvetenskap och studierektor för Centrum för Östersjö och Östeuropastudier, CBEES, vid Södertörns högskola kunde bidra med fler faktorer som lett Sannfinländarna till framgångarna.

– De säger att majoriteten inte ska behöva anpassa sig till minoriteter. Då är det många som tycker att det var på tiden att någon äntligen vågade ta bladet från munnen. De högaktar också den ”vanliga medborgaren” och säger att politikerna inte är valda för att bestämma utan för att göra som väljarna vill att de gör, vilket också tycks tilltala ”folket”.

Erövrat viktiga ord

Anu Koivunen, universitetslektor på Filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, har ägnat stor uppmärksamhet åt hur ”Timo” har erövrat språket.

– Det är numera Sannfinländarna som äger det viktiga ordet ”Folket”. De har också fått igenom begreppet ”Förlorarnas regering” som beteckning på samlingsregeringen som Sannfinländarna ska vara i opposition emot, under kommande mandatperiod.

– Nu är det ”Timos” berättelse som styr, säger Anu Koivunen.

Anu Koivunen visade också exempel på mediernas flathet inför ”Timo” under valkampanjen och den närmaste tiden efter valet.

Köttätande homofob

– Med förtjusning citerades en Sannfinländsk valarbetares uttalande ”Jag är en homofobisk köttätande man som inte vill ha främlingar i Finland”. Och eftersom ”Timo” har lagt beslag på det enkla språket med ”one-liners” som är svåra att bemöta med lika fåstaviga och rappa ”one-liners” tvingas övriga politiker ta till ett torrt expertspråk. Därmed är övriga politiker också intvingade i den hörna där ”Timo” vill ha dem; elithörnan som hans väljare avskyr.

– Politikerna hinner inte hämta andan, de kommer av sig innan de har omformulerat problemen. Timo Soini säger att integration är att ta seden dit man kommer. Mållösa glömmer övriga politiker att det går att omformulera problem till t ex en arbetsmarknadsfråga, en utbildningsfråga, en bostadspolitisk fråga.

Som sagt, nu är det ”Timo” som sätter agendan i Finland.