Som en av vår tids populärkulturella ikoner är det inte förvånande att Patti Smith tilldelas årets Polarpris.
Stikkan Anderssons utmärkelse är ju en sorts hedersbetygelse för exceptionella bedrifter som, till skillnad från Nobelpriset, alltid tillfaller individer som är löjligt namnkunniga. (Då talar jag givetvis inte om pristagarna som utövar konstmusik eller komplicerad jazz.)
När jag läser om Patti Smith, både vad andra och vad hon själv skriver (hennes självbiografi Just kids blev ju en stor succé häromåret) är bilden jag får att hon är en bit historia, en era personifierad.
Och även en väldigt distinkt personlighetstyp, en intellektuell som dras till det romantiska och symboliska i de franska 1800-talspoeterna å ena sidan och samtidens omvälvande konstnärliga uttryck via beat-författarna å den andra.
Hon lät sin egen poesi smälta samman med tidens mest direkta musikaliska uttryck, med skräniga garagegitarrer och en röst som inte bryr sig om konventioner, varken musikaliska eller genusdito.
Men jag har inte haft någon personlig relation till Patti Smith och jag skyller det på Bruce Springsteen. Han hade nämligen det dåliga omdömet att skriva Because the night tillsammans med henne.
Även om jag aldrig grävt ner mig i 70-talets New York-scen, har jag lyssnat tillräckligt mycket på Television för att det borde ha lett mig till Horses, med sitt repetitiva och stökiga sound, och det är inte, som somliga vill ha det till, den sortens meningslösa musik som bara är ett medel för att föra fram texten.
Smith spelade på exakt samma strängar som de män som dominerade genren, både det androgyna och maskulina, för henne tycktes det inte finnas några hinder för att låta och uttrycka sig precis som hon behövde.
Hon har tack och lov blivit en förebild för många andra som varit lite mer mottagliga. Så trots att Smith själv inte gjort någon affär av det faktum att hon är kvinna i en extremt mansdominerad värld kan hennes betydelse ur den aspekten i alla fall inte överskattas.
Då Polarpriskommittén, i likhet med de flesta som delar ut allehanda pris. kritiserats för sin brist på kvinnliga pristagare bättras statistiken förstås på med valet av Smith. Emellertid hävdar prisnämndens ordförande, Alfons Karabuda, (SvD 4/5) att priset inte gick till en kvinna utan till... Patti Smith.
Om Karabuda har en väldigt radikal och personlig syn på könskonstruktioner eller om han absolut inte vill antyda att man skulle ha ägnat sig åt någon form av kvotering låter jag vara osagt, i synnerhet som han gärna uppehåller sig vid det ”sköra” i Smiths musik och persona.
Efter Joni Mitchell, Miriam Makeba, Sofia Gubaidulina, Renee Fleming och Björk, är Smith den sjätte kvinnan som mottar Polar Music Prize sedan 1992. Juryn hade inte behövt skämmas för att säga: vi såg oss omkring den här gången och ja – det finns exceptionella kvinnor.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Jag blev bara glad när jag hörde det. Älskade Patti Smith, min hemliga kärlek i så många långa år. Horses och framförallt Radio Ethiopia. Klart hon får priset för att hon är kvinna, hon är ju Kvinnan med stort K.