Lusten, lasten och dubbelbestraffningen

2011-04-21 | Paula Melkersson padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Paula Melkersson har följt mediernas rasande genuskritik mot Nationalmuseum och anar ugglor i mossen.

Det är något märkligt med debatten som har rasat kring Nationalmuseums utställning Lust och last de senaste veckorna. För plötsligt har en våg av sällan skådad genusmedveten indignation svept genom medierna.

Landets redaktörer tycks ha skådat rakt in i könet och sett att konsthistorien är patriarkal. Och bestämt sig för att det är dags att rasa.

Jag måste erkänna att mina kunskaper i cureringens konst är högst begränsade. Och jag hyser inga tvivel om att konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe hade väl på fötterna när de i två debattartiklar i DN kritiserade Nationalmuseums bruk av detta verktyg.

Säkerligen har de rätt i att museets ansats att problematisera konsthistorien och den manliga blickens dominans kunde göras bättre och mer kunnigt. Men ansatsen finns likväl där. På utställningens skyltar är den märkbar om än knapphändig, i katalogens innehållsdigra texter desto mer påtaglig.

Det går inte att ta miste på att Nationalmuseum med Lust och last gör ett uttalat försök att förhålla sig till feministisk konstkritik och synen på kvinnors sexualitet i såväl konsten som historien.

Och för alla oss som travat runt på museer världen över och slentrianmässigt normaliserat de nakna kvinnokroppar betraktade av påklädda män, som där finns till beskådan, gör denna ansats en subtil men tydlig skillnad.

För blotta det faktum att se Rubens vällustigt skildrade kvinnohull i ett uttalat erotiskt sammanhang ruskar om en smula. Och ger en insikt i hur avtrubbade vi blivit, hur för given vi tar den manliga blicken. Hur vana vi är att sortera in all denna nakenhet i en allmän jaja-så-var-det-då-fan-vad-gubbigt-resignation.

Konsthistorien och de flesta kulturinstitutioner släpar på ett tungt patriarkalt arv. Så tungt att det räcker med den allra minsta förflyttning av perspektiven för att åstadkomma aha-upplevelser. Och sådana förflyttningar åstadkommer Lust och last.

Att Hayden och Skrubbe helt dömer ut den ansats Nationalmuseum gör, betyder antagligen att museets hantering av genusteori och pedagogik är så tafflig att de ur konstvetenskapligt perspektiv måste underkänna den fullständigt.

För på annat sätt kan jag inte förstå deras påstående att utställningen saknar genusteoretiskt perspektiv och kritisk reflektion över huvud taget. För – att inte göra något tillräckligt bra är faktiskt inte detsamma som att inte göra något alls.

Nationalmuseum är förstås mycket långt ifrån något praktexempel på medvetenhet bara på grund av att de gör något alls. Att det generella läget är uruselt är ingen ursäkt för slapphet och hafsighet. Och i ett inomdisciplinärt sammanhang är förmodligen Haydens och Skrubbes kritik både befogad och relevant.

Naturligtvis ska det ställas högre krav på en statligt finansierad institution än att göra något, vad som helst. Självklart har vi av dem rätt att förvänta oss spetskompetens på genusområdet. Och självklart är det professionell konstvetares hedervärda uppgift att påpeka sådana brister.

Men ändå. Det är inte detsamma att inte göra något tillräckligt bra som att inte göra något alls. Ett misslyckat försök är ändock ett försök. Och att inte ge Nationalmuseum det lilla erkännandet, oavsett kritiken i övrigt, framstår som märkligt.

Verkligt underligt blev det när de övriga medierna hoppade på debatten. För plötsligt skulle alla vara med på det genuskritiska tåget. DN och SvD blev rentav så nervösa över att ha missat den patriarkala och heteronormativa vinkeln i sina recensioner av utställningen att de på samma dag lät två nya skribenter recensera om den. Nu med rätt mått av indignation.

Liksom Hayden och Skrubbe pekade också dessa texter på högst relevanta generella brister. Urusel representation av kvinnor bland konstnärerna i de permanenta utställningarna, till exempel. Överintendenten Solfrid Söderlinds censur för några år sedan, av en film som behandlade museets genusmedvetenhet, till exempel.

Ändå känns det djupt ironiskt att det är just Lust och som last blivit föremål förden nymornade mediala medvetenheten om konsthistoriens patriarkala arv och dess inflytande på landets kulturinstitutioner.

För den kritik jag i snart sagt vilket annat sammanhang som helst i mitt museifrekventerande liv hade applåderat förbehållslöst, lämnar i det här fallet en besk eftersmak. Här finns ju faktiskt ett försök att göra något annat. Här finns, kort sagt, ett uppsåt att skärpa till sig.

Så varför går tåget nu? Och varför inte, till exempel, förra året när samma museums Rubens och van Dyck-utställning kramades sönder av en enig kritikerkår. Efter en genombläddring av den utställningskatalogen uppskattar jag att antalet nakna kvinnokroppar som uppvisades där lätt överskrider de som finns till beskådan i Lust och last. Dessutom saknas i den katalogen varje omnämnande av den manliga blicken och kvinnans status som objekt.

Och en snabbsökning av recensionerna på nätet tycks bekräfta mitt minne av att denna avsaknad återspeglades i medierna. I DN nämnde Ingela Lind tvärtom uppskattande de avbildade kvinnornas frodiga hull som en livsbejakande kvalitet.

Slutsatsen vi kan dra är denna: eftersom Nationalmuseum då inte gjorde några anspråk på genusmedvetenhet var det inte heller någon som kritiserade dem för bristen på sådan. Men nu när anspråken finns får museet ta emot den samlade kritiken mot såväl dess eget som konsthistoriens ruttna kvinnosyn.

Något med den här logiken osar katt. Det är ett exempel på en rätt oroväckande kapningstendens av intersektionella perspektiv i konsten. Någonting som riskerar att drabba dem som försöker öppna ögonen för strukturella problem; bara för att få den nymornade blicken riktad mot sig själv.

Det finns exempel på liknande mekanismer. När kampanjen It gets better, där vuxna hbtq-personer inger hopp om en lycklig framtid till unga, lanserades i USA kritiserades den för att domineras av vita män. Trots att patriarkat och rasism kanske inte i första hand är bögarnas fel.

Och när konstnären Renzo Martens i verket Epsiode III belyste västvärldens konsumtion av fattigdomsrapportering, kritiserades han för att cyniskt exploatera de fattiga i Kongo som han skildrade. Trots att hans verk snarast var ett sätt att förhålla sig till och försöka ta ansvar för den kolonialism han som västerlänning är en del av.

Hela mekanismen osar av något slags egendomlig bestraffningsmekanism som jag är övertygad om ligger långt ifrån kritikernas egentliga avsikt. Ett slags damned if you do, damned if you don't, som är genuint kontraproduktivt.

Dubbelbestraffning är ju som bekant en härskarteknik. Ett utslag av maktutövning. Och när makten kapar intersektionella perspektiv förlorar de sin kraft och blir moraliserande. Därför finns det all anledning att vara lite vaksam inför mediernas genusraseri mot Lust och last.

Åtminstone för alla oss som tycker att det är alldeles avgörande att kunna anlägga politiska perspektiv i kulturvärlden.