Medelmåttigt om medelklassen

2011-04-15 | Helena Brors padlock

KULTUR

Ett försvarstal för den vite medelklassmannen är en marknadsföringsfras som väcker nyfikenhet. Helena Brors har läst Erik Helmersons Den onödige mannen utan att övertygas om dess nödvändighet.

Peter Håkansson drönar i ett andefattigt välfärdslimbo. I fornstora dagar vann hans lokaltidningsscoop om en kvittofifflande socialnämnd Stora journalistpriset, nästan. Nu högavlönas han för att skriftställa 20 koncisa notiser om dagen.

Äktenskapet med Ylva har förfallit till en kärlekslös slentrian av oförlösta struntkonflikter och spydiga riposter. Pubertetsdottern Sofi är sluten och bemöter för det mesta fadern med liknöjdhet.

Erik Helmersons Den onödige mannen vidkommer deprecieringen av ett folkhemskt mansideal. 60-talisten Peter har baserat sin manliga identitet på dygderna skötsamhet och bildning. Vid konfronterandet av en skock ynglingar som har förgripit sig på Sofi rycks han plågsamt ur villfarelsen att hans sociala status innebär en överhand.

Peter Håkansson känner sig som en obsolet tungus i ett hårdnat samhällsklimat med förbryllande normer. Bäste och ende vännen Carl är en överrationell motivationsföreläsare, vars huvudsakliga bidrag till konversation är kvasibuddhistiska plattityder.

Den vilsne Peter idoliserar honom som en patriarkal demiurg och har frågan ”Vad skulle Carl göra?” som ledfyr vid stunder av vanmakt. De tu brukar gå på det älskade Norrmalms IF:s fotbollsmatcher, där läktarvåldet ständigt eskalerar.

Enligt Norstedts presstext är Den onödige mannen ett medelklassens försvarstal, avsett att ”återupprätta den klass som annars präglas av dåligt samvete och ständigt ber om ursäkt för sin existens”. Vilseledande marknadsföring, då romanen knappast har just en socialgrupp i fokus.

Om Peter Håkansson ska betraktas som fanbärare för något segment av befolkningen så är det den tysta majoriteten, de som vredgas på ett våldsbenäget manligt prekariat, men uraktlåter att ta ordningsansvar.

Helmersons bok ter sig mest som en brandfackla för civilkuraget. Som inledning står en Apokryfvers: ”Om du vill kan du hålla buden. Du bestämmer själv om du ska vara trogen.”. Med detta framhållet omnämns visst medelklassen superlativt på flera ställen.

Fast vilka författaren avser med detta luftiga begrepp undgår den här recensenten till fullo. Medborgare som har en inkomst mellan 75 och 125 procent av medianinkomsten? Det samhällsskikt som varken deltar i produktionen eller äger produktionsmedlen?

Erik Helmersson har en fingertoppskänsla för nyanser i dagligt språkbruk. I Den onödige mannen anklagas protagonisten för att kränka serveringspersonal när han snäser åt dem, tonåringar uttalar ”förresten” ”fresten” och fotbollshuliganer skriver ”dem” när det ska vara ”de” – allt påtagligt realistiskt.

Desto mindre trovärdig är den metamorfos som Peter genomgår efter ett alkoholorsakat debacle i London, cirka två tredjedelar in i boken. Med nyvunnen redobogenhet marterar han sig för alla laglydiga genom att konfrontera några förhärjare vid en fotbollsmatch, med trakasserier som följd.

Den frigida djävletten till fru sjappar och bästisen/fadersgestalten ställer inte upp som vittne. Kvar finns endast den 12-åriga Sofi, nu med tillbörlig beundran för sin pappa. Hitintills har handlingen dramaturgiskt bara varit anslag. Som helhet är den här medelklassromanen medelmåttig.