Bild: Sissela Nordling Blanco

Makten över sportjournalistiken

2011-04-15 | Sverker Tirén padlock

SPORT

En mångmiljonpublik ser dagligen kvinnor presentera TV:s sportnyheter. Men männen har makten över idrottsjournalistiken.

För ett ovant öga kan det se ut som om jämställdhet råder inom idrottens värld; som programledare finns ju sedan länge en rad kvinnor som gör sitt jobb galant. De är i hög grad redaktionens ansikten. Några exempel: i SVT June Björk, Marie Lehmann, Yvette Hermundstad, i TV4 Maud Bernhagen, Susanne Sjögren Jensen och många fler.

Niklas Supanich vid TV4 hävdar att redaktionen anstränger sig för att nå större jämställdhet, genom att kvinnorna går vidare från programledarroll och får sätta starkare prägel på själva innehållet. Han förefaller uppriktigt engagerad, om än något villrådig, inför frågan om hur kvinnornas positioner ska förstärkas inom TV4-sporten.

Idrottsreportagen i TV görs vanligen av män, och inkallad expertis är oftast manlig, såvida det inte rör sig om idrotter där vissa svenskor nått lysande framgångar, exempelvis alpint, curling eller skidskytte.

Men hur många chefer och redaktörer, med mer bestämmande makt än programledarna, finns generellt inom sportjournalistiken? Åtskilliga kvinnor är verksamma sportjournalister och gör professionella insatser. Men de är nästan alltid upplärda av män, vilket måste ha betydelse; jag fruktar att könsbestämda mönster vidareförs, och att det medvetet eller omedvetet råder rätt orubbliga föreställningar om ”hur jobbet ska göras”, vad det ska innehålla och hur det ”måste” utformas.

Jag minns min entusiasm och förvåning då ett nytt namn dök upp i Dagens Nyheters sportspalter: Lena Andersson. Hon skrev mer oförutsägbart, personligt och fritt. Hon saknade lojal förhandsentusiasm inför min egen favoritsport, orientering, och skrev kritiskt som reporter vid höjdpunkten 10MILA. Jag förlät henne omedelbart; det är en nykter kärlekshandling att skriva med skarp blick och rätt distans – det är ju inte slappa smeksamheter man vill ha som intresserad läsare, hellre preciserat motstånd, särskilt när man råkar vara initierad i ämnet.

Men en dag var hon utplånad, Lena Andersson, från DN:s spalter. Jag frågade sportchefen varför? Svar: Hon skrev inte riktigt som det skulle vara. Alltså: Hon skrev inte tillräckligt likt, igenkännligt.

Verkligt nya perspektiv skapar förvirring och osäkerhet på bestämmande nivå: Tänk om läsarna inte känner igen sig?

Men tänk om de i stället vaknar till i entusiastisk förvåning?

Vad hade Lena Andersson inte kunnat tillföra som bevakare av exempelvis längdskidåkning – hon som själv tävlat i grenen på elitnivå (forskningsuppgift: Hur många sportjournalister har egna erfarenheter, in i märgen, av idrott? De kommentatorer som stånkar över förlorare på upploppet, har de själva känt smärtan under ett 800-meterslopp?).

Nå, Lena Andersson klarar sig ju bra utan DN:s sport – numera skriver hon läsvärda politiska krönikor, och har exempelvis flera gånger varit värd i radioprogrammet Sommar (när hon där angrep kristendomen blev det riksrabalder). Samt har hon skrivit fyra lovordade romaner. Men som vikarierande sportjournalist med idrottsliga elitmeriter höll hon alltså inte måttet – det mått DN då mätte (mäter?) med.

Annorlunda sportjournalistik finns förstås, i etablerade medier men mera pålitligt i exempelvis tidskriften Offside. Jag vet inte hur Offside skildrat damfotbollen, som engagerar enormt många i landet. Att Offside görs av en mansförsamling är i varje fall uppenbart: chefredaktör, VD, redaktör, bildredaktör och fotograf, art director, administrativ chef (föräldraledig) är alla män. Bland tre layoutare är en kvinna, Jenni Carström, och Isa Svärd är praktikant. Bland de särskilt medverkande i senaste numret återfinns 19 namn, varav 16 eller 17 är män.

Om Offsides framgångar ska fortsätta, och tidskriften växa, är jag övertygad om att tidskriften måste närma sig en anständigare jämställdhetsnivå. Många fler möjliga läsare finns om bara reportagen görs i medvetande om att den latenta halva läsekretsen är kvinnor, och att också självständiga kvinnor får initiera och utforma dem.

Häromdagen var jag på min kämpande gamla klubbs årsmöte, SoIK Hellas. Närvarande 31 personer, varav tre kvinnor. På beslutande funktioner satt, och kvarsitter, enbart män. Det är dessvärre en inte alltför otypisk bild av Idrotts-Sverige. Och hur sambandet, vad gäller jämställdhet, ser ut mellan idrotten i sig och mediernas idrottsbevakning, det är ett spörsmål värt att återkomma till.