På Club Zebra i Malawi är kunderna män.

Ingen framtid, ingen återvändo

2011-04-15 | Nanna Hallberg padlock

UTRIKES

− Jag vill ha pengarna först, annars svarar jag inte på några frågor. Christines blick är riktad nedåt medan hon pratar. Jag känner oro för att hon ska gå direkt när hon fått pengarna, men jag tar ändå fram 500 kwacha, cirka 25 kronor, och räcker henne sedeln. Hon ser mindre besvärad ut och tar en till klunk av sin Carlsberg special.

Christine berättar för mig om sitt liv. Hon säger att hon var otrevlig mot sina föräldrar, rymde hemifrån ett antal gånger och när hon blev gravid med en pojke från skolan hade hennes pappa redan dött och mamman var svårt sjuk. Före Christines förlossning dog hennes mamma. Christine gifte sig med pojken från skolan när de väntade sitt andra barn, hon var då 18 år. Christines unga man hade inget jobb, han stal för att överleva. Dessutom slösade han bort deras pengar på alkohol och han blev flera gånger gripen av polisen.

− När han åkte mellan mig och fängelset var det svårt att få pengar till mat. Jag blev tvungen att sälja sex för att överleva.

Christine berättar om sitt liv med kyla, det sista hon söker av mig är medlidande. Hon tittar ner på den röda jorden där skräp, som främst utgörs av ölflaskor, och små spröda grässtrån blandas till ett mönster, som klippt och skuret för 10-gruppen. Christine har på sig ett urringat trasigt rött linne och istället för den långa kjolen chetenga, som nästan alla kvinnor bär i Malawi, har hon på sig ett par smutsiga gråa byxor. Vi sitter utanför baren Club Zebra i var sin hemsnickrad korgstol av bambu. Baren är ett lerhus målat i turkost, till bredden fyllt av urindoft och sydafrikanska hitlåtar, som strömmar från radion vid bardisken.

Club Zebra ligger i Malosa trading center, en samlingsplats för ett tiotal byar i närheten. En av dessa är den by där Christine växte upp.

Undviker att tänka på barnen

När Christine lämnat sin man och sina tre barn förstod hon att hon inte kunde bo kvar i Zomba, staden där de bodde i södra Malawi.

− Jag kunde inte heller återvända till byn där jag växt upp. För det fanns inget att återvända till. Därför hamnade jag här, på baren.

− Men saknar du inte dina barn?

− Jag har inte träffat dem på ett år. Jag försöker att inte tänka på dem, jag kommer inte kunna gå tillbaka till min man för han har träffat en ny kvinna. Om jag skulle försöka träffa mina barn kommer min man att slå mig. Han tycker att jag är en dålig mamma till barnen. Även om jag är dålig saknar jag dem, mina barn.

Trots att Christine verkar oberörd av vad hon berättar blir det långa pauser mellan orden. Jag får känslan av att hon sällan, kanske aldrig förut, berättat om hur hon hamnat på den nedgångna baren fylld med fulla män som otåligt betraktar henne, i väntan på att intervjun ska ta slut.

Mannen som äger baren kommer med en öl och ger till Christine. Hon öppnar den och tar några klunkar. Christine berättar att hon är på baren varje dag. På morgonen säljer hon kött och majsgröt och på kvällen sex. Christine dricker runt 10-15 öl om dagen.

− Varför dricker du så mycket öl?

− För jag ska orka, sen gör ölen det lättare att prata med kunder. Jag är egentligen blyg.

Bristen på socialt skyddsnät gör att många, främst kvinnor, far illa. Att skyddsnätet är nästintill obefintligt beror på att endast 450 000 av 15 miljoner invånare i Malawi betalar skatt. Två tredjedelar av befolkningen är under 20 år och 9 av 10 malawier bor på landsbygden och är i princip självförsörjande. Därför är ytterst lite pengar i omlopp och statens skatteintäkter begränsade. Förutsättningarna för att med skattemedel kunna bygga upp ett Per Albin Hanssonskt folkhem i Malawi är därför inte de bästa.

Skyddsnät med täta maskor

I byarna på landsbygden finns en annan form av socialt skyddsnät. Under ett samtal med den äldre sjuksköterskan Erin Mohammed, som bor i byn Jauma village nära Malosa trading center, pratar vi om hur jobbigt hon tycker hennes grannars alkoholkonsumtion är. Jag frågar Erin varför det stör henne när hennes grannar dricker istället för att jobba på fältet för att få mat. Hon ser oförstående på mig och säger:

− Då måste ju jag ge dem mat.

För Erin och många andra är det självklart att hjälpa en granne eller släkting om hon eller han har problem. Byarnas sociala skyddsnät med täta maskor gör sig också synligt när ett barn blir föräldralöst. Malawi har flest föräldralösa barn i hela Afrika söder om Sahara där 18 procent av alla barn i åldrarna 0-14 år saknar föräldrar. De föräldralösa barnen adopteras ofta av en släkting eller granne. Solidariteten mellan människor är en av de största anledningarna att många av de föräldralösa barnen överlever.

Men i denna starka och varma gemenskap hamnar kvinnor som Christine utanför. Kvinnor som går utanför den sociala kontrollen genom att bryta mot tabun blir utan den hjälpande hand som andra nödställda får utsträckta till sig. Ester Chigaurd har precis som Christine blivit utstött från sin by. Ester jobbar som bartender i en annan av barerna i Malosa trading center. Hennes lön ligger egentligen på 6000 kwacha i månaden, 300 kronor, vilket både ska försörja henne och hennes två barn. Under de senaste fyra månaderna har Ester inte fått någon lön eftersom baren har rånats flera gånger. Ester står, precis som Christine, utanför det sociala skyddsnätet och även Ester har därför tvingats till prostitution för att hon och hennes barn ska överleva.

Bara prostituerade kvinnor dricker

Den nedgångna baren, Club Zebra, får fler kunder ju senare klockan blir. Kunderna blir också i takt med klockan mer och mer fulla. Alla kunder är män, vissa har varit på baren sen nio på morgonen tills nu klockan åtta på kvällen. Baren ska snart stänga. En ung man, kanske i 25-årsåldern, kommer fram till Christine och säger något på chichewa. Hon ler och svarar något som jag inte förstår.

Mannen som pratar med Christine träffade jag dagen innan på en privat bakgård i Malosa Trading center. På bakgården bryggde en äldre kvinna den hembrända spriten, Katjasou, och sålde till mannen som var en av många där för att dricka. Men nu är han på Club Zebra för att dricka. Han berättar för mig att han dricker varje dag, han dricker så mycket att han inte längre kan ta hand om sina barn som får bo hos hans syster.

− Varför dricker du så mycket att du inte ens kan ta hand om dina egna barn?

− Jag har så mycket sorg som jag vill glömma.

− Vad för sorg?

− Min fru dog i en hemsk sjukdom, jag har inget jobb och så är jag sjuk.

Jag antar att sjukdomen han syftar på är AIDS. Jag frågar inte om det är AIDS hans fru dog i för jag vet att ingen svarar ärligt på en sådan fråga. Det är alldeles för skambelagt att vara smittad av HIV/AIDS och därför säger många att det är någon annan sjukdom såsom malaria.

Jag frågade honom också om han har några kvinnliga vänner som dricker alkohol. Han berättar att de enda kvinnor som dricker är prostituerade.

− Det är respektlöst av en kvinna att dricka. När hon gör det tar hon inte hand om familjen eller hushållet. Dessutom är det skadligt för kvinnor att dricka eftersom de kan bli galna eller infertila.

Många män, oavsett om de är kristna eller muslimer, dricker. Till skillnad från kvinnor är det socialt accepterat för män att göra det. Kolonialismen förde med sig det västerländska sättet att dricka som fortfarande lever kvar i Malawi. I dag finns en Carlsberg-fabrik, som började som ett biståndsprojekt, i Malawi. Massproduktionen från fabriken gör det både lätt och billigt att få tag i alkohol.

Väntar bara på att dö

Den unga mannen går tillbaka in till baren igen som nu är full av dansande män. Jag vänder mig igen till Christine och frågar henne om hon skulle vilja jobba med något annat.

Hon ler bistert.

− Hade det gått att få ett annat jobb hade jag tagit det men jag kommer aldrig få ett annat jobb. Alla från min gamla by och människor från området vet att jag är prostituerad. De tycker jag är äcklig och tror att jag kommer smitta dem med hiv om det bara pratar med mig. Ibland följer barn efter mig och ropar hora. Alla mina vänner är också prostituerade, vilka är de enda jag kan lita på. De hjälper mig om jag inte har pengar, om en kund inte har betalat, eller stöttar mig om en kund slår mig. Att vara prostituerad är att vara vid liv eller att vara död.

Jag ser att Christine börjar bli otålig, baren stänger snart och hon måste hitta en kund innan dess. Jag har egentligen inga frågor kvar men vill ändå höra något hoppfullt i hennes tillsynes nattsvarta tillvaro, något måste väl finnas.

Jag ställer en avslutande fråga:

− Om du får bestämma din framtid, din drömframtid, hur skulle den se ut?

Christine tittar mig i ögonen.

− Jag har ingen framtid, jag väntar bara på att dö.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: