Bild: Sissela Nordling Blanco

Vi kan inte slå fast vad som är ”normalt”

2011-04-08 | Ulrika Westerlund padlock

FEMINISM OCH MODERSKAP

Frågan om surrogatmödraskap är komplex och delar såväl Feministiskt Initiativ, Vänsterpartiet och feminist-Sverige. RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund menar att vi måste ta vara på chansen till en fördjupad och nyanserad diskussion.

I maj 2008 beslutade RFSL att vi skulle verka för att det skulle vara möjligt att bli förälder genom surrogatmödraskap i Sverige. Beslutet var ett resultat av en proposition från förbundsstyrelsen, som hade utrett frågan under ett års tid.

Propositionen är fem sidor lång och innehåller ganska omfattande resonemang om olika varianter av surrogatmödraskap och vad som måste beaktas för att kvinnor inte ska komma att utnyttjas av ekonomiska eller andra skäl. Bland annat menade vi att både partiellt och fullständigt surrogatmödraskap ska vara tillåtet. Detta eftersom partiella surrogatmödraskap, där kvinnan alltså bidrar med sitt eget ägg, kräver mycket mindre omfattande medicinska ingrepp på kvinnan – det räcker med insemination.

Möjlighet att ångra sig

Vi ansåg också att kvinnan ska ha möjlighet att ändra sig. Detta gäller både under pågående graviditet, om hon till exempel upplever att graviditeten var jobbigare än hon tänkt sig och vill göra abort ska hon ha den möjligheten – att tvinga någon att fortsätta en graviditet trots att hon inte vill är inte acceptabelt; och efter att barnet är fött, under samma tidsperiod som anses rimlig för kvinnor som bestämt sig för att adoptera bort sitt barn efter födseln. Rätten att ångra sig ska gälla oavsett om kvinnan är genetisk förälder till barnet eller ej. De som ska bli föräldrar kan däremot aldrig ångra sig – det skulle ju försätta kvinnan i en mycket svår situation, där hon har att välja på att ta hand om barnet själv eller adoptera bort det. Barnet ska ha rätt att få reda på sitt ursprung, på samma sätt som barn som har tillkommit genom donerade könsceller har det.

Motstå påtryckningar

Vi resonerade också kring altruistiska respektive kommersiella surrogatmödraskap. Det viktiga, anser RFSL, är att kvinnor inte ställer upp som surrogatmödrar, trots att de egentligen inte vill – oavsett vad detta beror på. Att inte ha möjlighet att tacka nej till att ställa upp som surrogatmamma av ekonomiska skäl kan vara en sådan icke-önskvärd situation, men det finns också andra situationer som är djupt problematiska.

Kanske finns ett socialt tvång, där till exempel en syster eller vän utövar så starka påtryckningar att kvinnan inte upplever att hon har möjlighet att säga nej. För att undvika situationer som dessa menar vi att både kvinnan och den eller de som vill bli föräldrar måste utredas noga. Utredningen ska bland annat säkerställa att kvinnan har insett vad det innebär att vara surrogatmamma, att hon vill lämna bort barnet, att hon inte gör det av enbart ekonomiska skäl, att hon inte gör det på grund av en beroendeställning eller att hon genom surrogatmödraskapet blir utnyttjad på något annat sätt. Vi har inte tagit ställning för ett totalt förbud mot kommersiella arrangemang, utan vill att detta också ska utredas. Att Sverige skulle tillåta kommersiella överenskommelser betraktar jag dock som helt osannolikt, givet vad som gäller i dag vid till exempel donation av könsceller. I andra europeiska länder har heller aldrig kommersiella arrangemang varit tillåtna.

Två parallella spår

För att lansera vår nya fråga skrev jag och dåvarande förbundsordföranden Sören Juvas en debattartikel i Expressen. I klassisk kvällstidningsstil fick den rubriken ”Tillåt surrogatmödrar i Sverige – annars åker folk utomlands”. I artikeln satte vi in surrogatmödraskapet i ett större familjepolitiskt sammanhang och skrev bland annat om det märkliga att ensamstående kvinnor inte får tillgång till assisterad befruktning, och det för Sverige djupt skamliga faktum att vi fortfarande kräver att personer som vill ändra sin juridiska könstillhörighet ska vara sterila och alltså permanent hindras från att bli föräldrar.

Reaktionerna på artikeln var ganska svala. Ett antal ledarsidor skrev artiklar om att ”magar inte skulle vara till salu” och att ”surrogatavel” inte skulle tillåtas. Någon passade på att ge Birgitta Ohlsson (Fp), som också uttalat sig positivt i frågan, ett par slängar också. Det ansågs mycket märkligt att hon som feminist kunde vara för detta. Den större diskussionen uteblev dock.

Under samma tid skrev jag en artikel till Ottar där jag diskuterade de två olika parallella diskurser som jag tyckte mig kunna se i svenska medier. Medan ledarsidorna skrev med en kritisk vinkel, publicerades på nyhetsplats solskenshistorier om människor som blivit föräldrar mot alla odds, med hjälp av surrogatmammor. En artikel fick fyndigt nog rubriken ”Tre mammor och en baby”. Den handlade om en brittisk kvinna som förlorat sina reproduktiva organ på grund av sjukdom, och därför hade fått hjälp av sina båda systrar för att bli förälder. Hennes tvillingsyster hade donerat ett ägg, och den andra systern hade burit fram barnet, efter att ägget hade befruktats av den blivande mammans makes spermier.

Händelsen framställdes som ett uttryck för stor syskonkärlek. Dessa diskurser kan existera parallellt eftersom de beror av vems perspektiv man har för ögonen. Många kan ha förståelse för ofrivilligt barnlösas sorg och därför tycka att lösningar på detta är av godo. Men många reagerar också uppenbarligen instinktivt negativt på surrogatmödraskap, och associerar endast till förtryck och utnyttjande av kvinnor.

Här möts principfrågor

Under den tid som har gått sedan vi fattade vårt beslut har jag deltagit i ett mycket stort antal debatter – inte minst sedan Kajsa Ekis Ekmans bok kom ut. Jag har ofta blivit förvånad. Ibland menar debattörer att ett reglerande av surrogatmödraskap i Sverige på något sätt skulle legitimera de oacceptabla situationer för surrogatmammor vi sett exempel på från andra länder. Men varför skulle det vara så? Det finns en mängd olika exempel på verksamheter som bedrivs både på bra och dåliga sätt – utan att någon argumenterar för att hela förekomsten är fel. Närmast till hands ligger kanske en jämförelse med adoptioner. Det är välkänt att det förekommer situationer där adoptionen av ett barn inte gått rätt till, men vi anser ändå inte att hela adoptionsverksamheten ska upphöra.

Ofta framförs också åsikter som skulle kunna tolkas som att valet att vara surrogatmamma är ett val som ingen normal kvinna skulle kunna göra. För mig är detta inte en feministiskt hållbar analys – vi är inne på en farlig väg om vi tror att kampen mot det existerande globala kvinnoförtrycket kan föras genom att vi först fastställer vad som är ”normalt” för kvinnor.  

Surrogatmödraskap är en komplex fråga där många feministiska principfrågor verkar mötas. Det ska vi ta vara på, och inte fastna i förenklande resonemang där den ena eller andra sidan döms ut som antifeminister.