Alva Nilsson ser fram emot allsvenskan men tappar hoppet om Aftonbladet.

Aftonbladet + Damfotboll = ?

2011-04-08 | Alva Nilsson padlock

KRÖNIKA/SPORT

Alva Nilssons dröm om att jobba på Aftonbladets sportredaktion är ett minne blott. Trots upprepade löften om bättring uteblev Aftonbladet Sport från upptakten till allsvenskan.

Det finns mycket jag skulle kunna lyfta fram från den damallsvenska upptaktsträffen. Jag skulle kunna orda länge om mina intryck. Bemötandet jag fick skilde sig en hel del från det bemötande som Märit Rönnols fick under den avslutande världscuptävlingen i sprintcupen.

Jag skulle kunna prata vilt och brett om Tyresös fotbollschef som stegade upp på scenen och snackade om att Stockholm ska bli damfotbollens huvudstad, om att Damallsvenskan snart kommer vara världens bästa liga och om den världslirare som joinar Tyresö lagom till säsongen 2012. Men jag väljer istället att peka mot dagens största flopp. Jag pekar med hela handen mot Aftonbladet och deras val att inte närvara vid upptaktsträffen.

Under hösten 2010 förde jag en, enligt mig, givande diskussion med Sportbladets (Aftonbladets sportbilaga) printchef Michael Poromaa. Vi diskuterade damfotboll och deras (icke)satsning på Sveriges största damidrott.

Poromaa skrev då bland annat följande:

”Vår ambition är i alla fall att bli bättre på damallsvenskan. 2011 kommer vara ett väldigt intressant år med tanke på att VM avgörs under sommaren”.

Nu börjar jag fundera över sanningshalten i hans ord. Jag kan inte låta bli att undra om Sportbladet verkligen vill bli bättre på damfotboll? Ingenting tyder just nu på det.

I måndags hölls den årliga upptaktsträffen för damallsvenskan. En trevlig tillställning må jag säga. Att Sportbladet valde att inte närvara känns ledsamt, sorligt och pinsamt. Givetvis skulle jag vilja smyga in på något av Sportbladets redaktionsmöten för att höra hur snacket kring damfotbollen och damallsvenskan går. Jag skulle vilja höra vad de säger bakom stängda dörrar. Vara en fluga på väggen och ta del av deras tankar.

Jag undrar hur Sportbladet tänker när de gör ett sådant val. Jag undrar hur de kan påstå att de bryr er om damfotboll och sedan göra ett så tydligt ställningstagande. I ett försök att stilla min undran slänger jag återigen iväg ett mail till Poromaa och får svar efter bara några minuter.

”Hej, Alva. Just nu genomgår vi årets stora sportkrockar med allsvensk premiär, Champions League, EM-kval och hockeyslutspelet. Matcher som våra kärnläsare är väldigt intresserade av och vill läsa om i tidningen.

Eftersom tidningen har begränsat med utrymme tvingas vi prioritera hårt. Just nu är vi inte bra på damallsvenskan men det kommer bli bättre till premiären.

Givetvis skulle vi varit på upptaktsträffen, det brukar vi vara. Tyvärr var det ett mänskligt misstag som gjorde att vi inte dök upp.

Pinsamt såklart.

Mvh/Michael”

Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till hans svar. Mänskligt misstag? Kan jag lita på att damfotboll får mer utrymme när damallsvenskan sparkas igång imorgon eller får jag höra nya undanflykter i form av all herridrott som måste få ta plats?

För ett par år sedan drömde jag om att jobba på den rosa sporttidningen. Den drömmen dog, om inte förr, så under den damallsvenska upptaktsträffen när Sportbladet så tydligt visade vart de står. Någonstans måste man göra ett val – att slåss för det man tror på eller vika ned sig. Vad jag valt är troligen så tydligt att jag inte behöver skriva det på näsan på er. Jag är fortfarande imponerad av sportjournalister så som Simon Bank, Erik Niva, Robert Laul och Jennifer Wegerup men Sportbladet som tidning har tappat min respekt. Om de vill vinna tillbaka den eller ej är helt upp till dem. Helt klart är att det kommer att ta tid. För det är väl så det är när en relation går i stöpet? Det gör ont och man blir ledsen – oavsett vem som gjort fel.