Strålande sockerstjärna i Skärholmen

2011-04-01 | Lina Arvidsson padlock

KULTUR

Lina Arvidsson har sett Sugarstar Sockerstjärna på Stockholms stadsteaters ungdomscen i Skärholmen. Och lämnats både lycklig och tyngd av en monolog om könets tillblivelse och sexualitetens glädje och sorg.

FAKTA:

Sugarstar Sockerstjärna spelas till och med den 9 juni på Stockholms stadsteater i Skärholmen.

Manus: Åsa Lindholm

Regi: Carolina Frände

Scenografi och kostym: Jenny Kronberg

Ljus: Jens Lindström

Ljud: Markus Åberg

Mask: Carina Saxenberg

Medverkande: Robert Fux

Visst fnissas de bland tonåringarna i salongen när Sugarstar först dyker upp på scenen. Men fnisset dör snart bort och koncentrationen infinner sig. Robert Fux är Sugarstar - flickan i det rosa rummet och ingen tvivlar ett ögonblick på detta.

Fux låter inte sitt kön komma i vägen för berättandet. Han äger Sugarstar och hennes historia. Att hålla en monolog i närmare två timmars tid för en ung publik kan inte vara annat än en svår uppgift och Fux genomför det hela med den äran.

Scenografin, skapad av Jenny Kronberg, är en klaustrofobisk låda i flickigaste rosa. Vi ser en säng, en lampa, några kartonger. I garderoben skymtar bilder på förebilder, från Selma Lagerlöf till Madonna.

I sin rosa låda berättar Sugarstar om sitt liv och om färden genom flickdomen och vidare. Vi anar sanningar som inte sägs och lögner som läses upp från brev som aldrig skickades. Vi får hela spektrat, från barnet till den nästan vuxna tonåringen.

Sugarstars uppriktighet och förtrolighet är rolig och rörande, men stundtals är det nästan outhärdligt smärtsamt. Vi får ta del av hennes vänskap med bästa kompisen, första kyssen som aldrig blev och drömmarna om att ha en mamma.

Framförallt så är det hennes sexuella upptäcktsfärder som engagerar mest. När hon berättar att anblicken av en nittonårings manskropp gör henne så kåt att hon inte vet var hon ska ta vägen känns det som en aldrig uttalad självklarhet. Varför sägs det så sällan?

Killars kåthet har en given plats i tonåren. Den ska utövas och tonårsflickor ska förhålla sig till den. Lära sig säga ja eller nej. Varför inte lära sig säga: "Jag vill det här! Vill du?" En inbjudan, ett utforskande.

Sugarstar vet att hon vill något med nittonåringen, att hon kommer att dö om det inte händer. Det hela slutar med en puss på munnen och så får hon gå tillbaka till sitt flickrum. Det är en av de absolut bästa scenerna.

Vi får också ta del av Sugarstars första onanistund och tonåringarna i salongen vrider sig som maskar när hon på scenen kommer i sin första, lyckliga, berusande orgasm. Det viktiga i att visa detta för en ung publik kan inte underskatts.

Att den kvinnliga sexualiteten är så stark i den rosa lådan gör det också så mycket mer förkrossande när övergreppen berättas. Varför måste hennes kroppsliga lycka smutsas och skändas? Varför är det så svårt att skildra en flickas uppväxt utan övergrepp?

Att låta en man, Robert Fux, spela en ung flicka är naturligtvis mer än bara en effekt. Regissören Carolina Frände har inte låtit kön bli ett hinder, utan snarare ett verktyg för att ställa de frågor som pjäsen kretsar kring. Vad är kön? Vad är det som gör oss till flickor eller pojkar? Var skapas vårt kön och när?

Sugarstar minns sin mammas besvikelse när hon föddes. Mellan hennes ben fanns en liten skåra istället för en liten utväxt. Mamman ville ha en pojke och fick en flicka. Så kan det gå.

När kan vi bli fria från könet och förvandlas till människor? Sugarstar bryter sig ut ur sin rosa låda och klättrar upp till stjärnorna. Pjäsen lämnar mig både lycklig och tung. En fråga hänger kvar. Vad är kön?