Må det inte bli en historisk parentes

2011-03-25 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

I dag avgår Mona Sahlin efter endast fyra år som partiledare. Därmed blev hon den partiledare som suttit kortast tid i socialdemokraternas historia. Mona Sahlin var också den första kvinnan på posten. Anna-Klara Bratt har lyssnat på hennes avgångstal och funderar på hur det hänger ihop.

Socialdemokraternas kongress kan följas på webben, SVT Forum och TV 4 under helgen.

I dag avgår Mona Sahlin som ordförande fös socialdemokraterna för, som hon uttryckte det i början av december, hon inte egentligen stod bakom den politik partiet gick till val på förra året.

Mona Sahlins relativt plötsliga avgång efter nederlaget i valet förra året väckte förhållandevis lite diskussion med tanke på vilket situation det försatte socialdemokraterna i. Detta trots att det fanns all anledning. Inte heller fanns det någon beredskap för att vaska fram (en) nya partiledare och dessutom innebar det totala sågningen av den egna politiken den kanske starkaste kritik partiet någonsin tagit emot inifrån.

Egentligen är hela historien mycket märklig. Mona Sahlin kommer, med sin avgång i dag, att bli socialdemokraternas genom tiderna minst långlivade partiordförande. Samtidigt som hon själv uttryckte att hon inte ansåg sig ha fått chansen? Lyssnar man på Sahlins tal låter det som om hon blev avsatt. Att hon skulle stöta på motstånd kan väl knappast ha kommit som en nyhet? Inte minst med tanke på vilka frågor som ansågs ligga Sahlin närmast om hjärtat?

Sahlins partiledarskap är faktiskt något av ett ofärdigt pussel. Å ena sidan sade hon sig vilja lyssna på partiet. Å den andra genomfördes nästan inga ändringar av den förda politiken. Den historiska chansen att kritisera Alliansregeringens hårda nedmontering av det sociala Sverige slängdes bort i samma sekund som partiet ställde sig bakom regeringens skattesänkningar.

Och att Sahlins hjärtefrågor är jämställdhets- och jämlikhetspolitiska är egentligen inte sant. Förre finansminister Per Nuder hävdar till exempel att Mona Sahlin aldrig under sin tid i regeringen väckte frågor om jämställdhet på sammanträden eller förhandlingar. Och utan att förringa hennes deltagande i Prideparader, engagerande tal om förorterna eller stöd till kvinnojourerna låg hon alltid lågt i jämställdhetsfrågor som kostade; kommunalkvinnornas löner, kvinnornas roll inom utrikespolitiken eller ökningen av antalet barn i barngrupperna. det är helt enkelt viktigt att blanda ihop Mona Sahlins kön med feminism.

Icke desto mindre är den troligaste anledningen till att Mona Sahlin gav upp så snabbt att hon är kvinna. Och inte bara kvinna utan andra- eller till och med tredjehandskvinnan. Både Anna Lindh och Margot Wallström stod över Sahlin på önskelistan inför förra partiledarvalet och själv tyckte Mona Sahlin, vilket hon också sa vid sitt installationstal, att det borde varit Anna.

Då, 2007, hade partiet kvinnor organiserat sig och var fast beslutna att det skulle komma en kvinna på posten som partiordförande. Inte heller den processen var särskilt demokratisk. Kvinnorna förväntades hålla ihop, trots diametralt olika politiska inriktningar, istället för att ta en öppen diskussion om vilken politik partiet borde föra eller hur ledarskapet skulle kunna se ut nu när de tog ett steg bort från den patriarkala tiden med Göran Persson.

Det kanske sorgligaste i processen efter att Sahlin meddelat sin avgång är inte att det slutade med en Juholt så mycket som att det tycktes finnas en tyst överenskommelse om att det viktigaste var att det inte blev en kvinna (till). Till och med representanter för S-kvinnor har menat att socialdemokraterna inte var redo för en kvinna på posten på ordförandeposten. Det är tragiskt.

När Mona Sahlin i dag inledde sitt kongresstal som avgående partiledare ville hon tala om värderingar. Hon anlade ett intersektionellt perspektiv på Sveriges jämställdhet och jämlikhet som om det var hennes installationstal. Med tanke på vilken röra hennes avgång skapat är det på sin plats att fråga om det verkligen var ett genomtänkt beslut att avgå? Det kan egentligen bara Mona Sahlin svara på, inte minst eftersom vi aldrig kommer att få veta hur hon hade kunnat repa sig som partiledare, trots bristande stöd.

För om facit, efter knappt fyra år med Sahlin, är att svenska socialdemokrater inte är redo för en kvinna som partiledare har vi halkat längre ner på omvärldens jämställdhetsindex än vi någonsin kan föreställa oss. För då är det exit jämställdhet oavsett om kongressen heter NYSTART.