Bild: Sissela Nordling Blanco

Israeliska kvinnor mot ockupationen

2011-03-25 | Edda Manga padlock

FEMINISM

Edda Manga om hur den israeliska ockupationen gör kvinnor till offer, förövare och fredsaktivister.

Women in Black nätverket kommer att hålla sin nästa internationella konferens (XV) i Bogotá Colombia i augusti 15-20 2011. Den kommer att behandla sex olika teman:

1. Motstånd mot militariseringen av nationell och internationell ”säkerhet”. Fokus kommer att ligga på feministiska analyser av säkerhetspolitiken, syd/nord relationer i förhållande till vapen och utbyte om kunskap om hur kvinnor kan skyddas.

2. Feministiska perspektiv om nuvarande konflikter och krig.

3. Kvinnors förändringspraktiker mot dessa utmaningar. Alternativ vad gäller säkerhetsanalys och agerande, utveckling av egna resurser för kollektiv säkerhet

4. Våld och sexuellt förtryck.

5. Att ta krigsförbrytare och förövare av brott mot kvinnor inför rätta. Folktribunaler och internationella brottsdomstolen.

6. Women in Black. Historia, nutid, framtid.

Konferensen har deadline för registrering är juni 15 2011. Kontaktperson Shima Pardo mujeresdenegro@rutapacifica.org.co

Se också Coalition of Women for peace

På den just avslutade utställningen Breaking the Silence på armémuseet i Stockholm köpte jag boken med kvinnliga soldaters vittnesmål Breaking the Silence. Womens Soldiers’ Testimonies (2009) som samlar nära hundra olika berättelser av erfarenheter dessa kvinnor gjorde under sin militärtjänstgöring på ockuperat område.

De vittnar om en plågsam verklighet där kvinnliga soldater kompenserar för könsojämlikheten inom militären genom att visa sig tuffa, förödmjuka och slå till palestinier. Vittnesmålen inriktar sig på systemets grundläggande våld, hur en situation av total dominans uttrycker sig i vardagen, snarare än att fokusera på de mer extrema våldshandlingarna eller dödandet.

Mycket handlar om kränkningar och förödmjukelser och de flesta refererar till saker vittnen sett andra utföra snarare än egna övergrepp. Ex-soldaterna förebrår sig ofta sin passivitet inför uppenbara brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter och de som försökte göra motstånd berättar om utfrysning och isolering som svar.

Många berättar att kränkningarna och våldet mot palestinierna snabbt blev normaliserade och att det först var efter fullgjord tjänstgöring som de började reflektera över vad de varit med om. En sergeant som tjänstgjorde vid Mevo Dolan berättar att hon kom på sig själv vid en minneshögtid för Förintelsen med att tänka ”hallå, dessa saker gjordes mot oss”.

Jämfört med dödandet framstod det vardagliga våldet som oviktigt, men lämnade ändå en känsla av obehag. En sergeant som tjänstgjorde vid gränskontrollen vid Erez Crossing i Gaza berättar om soldater som tog påsar med falafel från palestiniernas packning: ”det är både trakasseri och förödmjukelse. Om han tog med sig en falafel klockan fem på morgonen vad det därför att han ville äta den klockan tio, inte sant?”

Hon berättade också om gränspatrullmän som satte det i system att förstöra plastpåsarna i vilka palestinierna packade sina saker så att de inte kunde använda dem igen: ”Det kanske inte låter som ett stort övergrepp, men jag vet inte, jag tycker det är hemskt och det tyckte jag då också”.

Många vittnen noterar att just gränspatrullmännen var speciellt grymma i sin behandling av palestinierna. En sergeant som tjänstgjorde i Hebron berättar ”de kom hit för att visa vem som bestämmer: först av allt gå ner på knä när du talar till mig. Kanske inte alla, men ja, det var så det var (…) för dem var det fråga om att tämja, utbilda, jag vet inte, vad du vill kalla det."

Detta grundläggande våld som är ockupationens förutsättning är ständigt närvarande och kan när som helst bryta ut och få unga människor att handla på ett sätt som de inte känner igen hos sig själva. En löjtnant från Hebron berättar:

En dag går du över gränsen i Jerusalem, du osäkrar ditt vapen och det är allt, det är över. Och ingen vill höra om det, ingen frågar dig ens. Det är ok. Det är Territorierna. Alla vet att någonting händer i Territorierna, men det är Territorierna. Så du låter det vara och säger till dig själv, ok, det var i Territorierna. En annan värld, andra regler, andra sätt.

Breaking the Silence är en av flera israeliska organisationer som arbetar mot ockupationens våld och dess destruktiva effekter för palestinier och för det israeliska samhället. Organisationer som är kontroversiella i Israel och som skulle drabbas av förslaget – som just passerat första instansen i Knesset – på att göra verksamhet som anses vara till skada för Israel olaglig för israeler.

Bland det israeliska ockupationsmotståndet finns det flera framträdande kvinnoorganisationer. MachsomWatch organiserar israeliska kvinnliga fredsaktivister som är emot ”israelisk ockupation av territorierna och det systematiska förtrycket av den palestinska nationen”.

De arbetar för att palestinier ska kunna röra sig fritt inom sitt eget territorium och för att ockupationen, som de menar förstör det palestinska samhället och allvarligt skadar det israeliska, skall upphöra. De använder närvaro vid check points och domstolsförhandlingar som metod och uppmuntrar också till vapenvägran.

Bat Shalom är en organisation som har sitt ursprung i ett möte 1989 i Bryssel mellan israeliska och palestinska fredsaktivister. Den är den israeliska organisationen av ”The Jerusalem Link” där Jerusalem Center for Women organiserar de palestinska kvinnorna. Dessa organisationer delar vissa principer för samexistens av israeler och palestinier. Målet är en rättvis fred.

Women in Black utför tysta demonstrationer under en timma varje fredag i tre olika städer i Israel: Jerusalem, Tel Aviv och Haifa. Kvinnorna bär svarta kläder som ett tecken på sorg över offren på båda sidor, palestinier och israeler.

Organisationen startade i Jerusalem 1988 i samband med den första palestinska intifadan. Rörelsen spred sig över hela Israel och det anordnades på över 40 platser när det var som störst. På demonstationerna bar kvinnorna banderoller som kallade på ett slut på ockupationen och skedde på samma plats och samma tid vecka efter vecka.

De hade som policy att inte skrika emot motdemonstranter. Snart fanns det Women in Black grupper i andra länder som Kanada, USA, Australien och ett flertal europeiska länder till stöd för grupperna i Israel. I Berkeley har gruppen haft en stark närvaro sedan 1988. Gulfkriget 1991 innebar ett bakslag för Women in Black på grund av konflikter i fråga om kriget.

Endast på fyra platser fortsatte demonstrationerna. Nya Women in Black grupper uppstod i samband med kriget i Jugoslavien 1991som formulerade kvinnligt motstånd mot nationalistiskt våld. En grupp startade i Indien 1992 i samband med förstörelsen av Babri Masjid moskén av hindunationalister.

Under Kvinnokonferensen i Beijing 1995 organiserade den indiska gruppen en demonstration som samlade cirka tretusen kvinnor. Women in Black grupper i USA organiserade motstånd mot militärt svar på attackerna 11 september 2001.