Aktivistbloggaren ibn Kafka skriver främst på franska men finns också översatt till engelska.

Ibn Kafka om sociala medier och revolutioner

2011-03-25 | Roya Hakimnia padlock

INRIKES

− Man vinner varken val eller revolutioner på Twitter eller Facebook. Jag menar, det är ingen som kallar iranska revolutionen 1979 för ”kassettbandsrevolutionen” bara för att Ayatolla Khomeini använde kassettband för att sprida sitt budskap. Det säger bloggaren och aktivisten Ibn Kafka som var på besök i Göteborg för en tid sedan. Roya Hakimnia mötte henne i ett samtal om sociala medier utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika.

Jag möter aktivistbloggaren Ibn Kafka i Göteborg, dit vi båda är inbjudna av Världskulturmuséet för ett samtal om sociala medier och revolution. Några dagar innan har titeln på vårt samtal ändrats till Facebookrevolutionen för att locka dit mer folk. En titel som Ibn Kafka motsätter sig:

− Att bilda opinion, via sociala medier, är viktigt men traditionella metoder är alltid viktigare, som demonstrationer, kollektiv samverkan och påverkan. Man ska akta sig för den individualism och ”nombrilisme” (franskt ord som kan översättas med egocentrism) som frodas på nätet, säger bloggaren själv, med självdistans.

Sedan 2005 har Ibn Kafka, som skriver under pseudonym av rädsla för repressalier, använt sociala medier som bloggar och Twitter. Ibn Kafka bloggar främst på franska men ibland på engelska, om situationen i Mellanöstern och Nordafrika. Under de senaste månadernas uppror och revolutioner i området har hen varit en av de viktigaste källorna för information i cybervärlden. Tillsammans med andra aktivister har hen också startat den kollektiva protestsajten mamfakinch.com som mobiliserar marockaner kring krav på främst grundlagsreformer.

− Protesterna i arabländerna och länderna i Mellanöstern har olika utgångspunkter och bör inte klumpas ihop. I Marocko till exempel, som är en monarki, har kungen stor symboliskt värde och jag känner få republikaner. Protesterna där handlar framförallt om att införa konstitutionell monarki, som i Sverige, där kungen saknar politisk makt.

Vi jämför erfarenheter från Tunisien och den kompakta tystnaden vi möttes av på våra respektive besök i landet och hur svårt det var att få till politiska diskussioner. Att revolutionerna började i Tunisien just, ser han som av stor betydelse för händelseutvecklingen därefter.

- I Egypten till exempel var det under Mubaraks tid lätt att prata politik med okända, det tog bara några minuter innan taxi-chauffören till exempel började prata om hur mycket han hatade Mubarak. Men i Tunisien var det omöjligt med sådana samtal under Ben Ali. Tunisien var arabvärldens Nordkorea, möjligen kan Saudiarabien och Syrien mäta sig med det politiska förtrycket som rådde där. Jag tror man måste ha varit där för att förstå hur stort det är att folket störtade Ben Ali. Och folket i övriga länder i området kunde tänka att: kunde de i Tunisien så kan vi.

En åhörare i publiken vars namn jag tyvärr inte hann uppfatta, påpekar att den gemene svensken faktiskt haft en total motsatt bild av Tunisien, att man sett det som ” ett land dit man kan åka och bada toppless och dricka alkohol”. Det är en del av den orientalistiska bilden av araben, att Väst bedömer ett lands frihet genom att titta på ”klädseln, slöjan och alkoholen” som den anonyma åhöraren så snyggt formulerade det.

Men denna bild av araben har ändrats, eller är på väg att ändras. De senaste tidens revolutioner och uppror har gjort det svårare att sätta likhetstecken mellan arab=muslim=terrorist, menar Ibn Kafka.

Inte minst håller bilden av den arabiska kvinnan och hennes faktiska ställning på att ändras. I Egypten och Tunisien, där kvinnor varit minst lika pådrivande som män i revolutionen, har flera kvinnor vittnat om att de kunde demonstrerar tillsammans och till och med sova ute sida vid sida med männen utan att vara rädda, för första gången.

− Men på en 8 mars demonstration i Kairo där några 100 demonstrerade blev kvinnor sexuellt trakasserade. Vissa menade att trakasserierna var utförda av säkerhetspolisen inhyrda ligister, men jag tror helt enkelt att det var ”vanliga män”. Det finns mycket kvar att göra och kvinnornas revolution kommer att få pågå ett långt tag till. På samma sätt som arbetarnas frihet kommer att ta tid.

Den stora frågan för kvinnorörelsen i Egypten är framförallt att ändra artikel 2 i grundlagen som innebär en anpassning av just familjelagstiftningen till sharialagar, menar Ibn Kafka. Kvinnors rättigheter i Tunisien under Ben Ali, däremot användes som ett slagträ i debatten om demokrati, Ben Ali visade alltid upp den relativt radikala familjelagstiftningen från 50-talet som bland annat förbjöd polygami och legaliserade abort (före flera europeiska länder), som en demokratisk fasad utåt. Bakom den doldes det politiska förtrycket som inte minst drabbade just kvinnorna.

Tillbaka till frågan om sociala medier. Egentligen borde vi tala om Al Jazeera, menar Ibn Kafka, den arabiska tevekanalen sänds dygnet runt i arabvärlden och det är främst därifrån folket får information. Kanalen har haft större betydelse än sociala medier, i alla fall i Egypten, menar Ibn Kafka. Och hen påminner om att de stora demonstrationerna i Egypten ägde rum trots att internet begränsades och flera gånger stängdes ned helt av regimen och mobilnätet likaså. Då återgick demonstranterna till gamla kommunikationstekniker som är mer svårkontrollerbara för regimen, som att använda fasta telefoner och ”mun-mot-mun”-metoden.

Jag undrar om fokuset på teknologin har att göra med att Väst vill vara med på ett hörn, och kunna säga, som Carl Bildt, att det är ”den fria världens teknologi”, som möjliggjort revolutionerna.

− Ja, det spelar säkert roll, i arabvärlden är man inte lika upptagna med att diskutera sociala mediers roll, som man är i Väst, menar Ibn Kafka. Men i Marocko, skulle jag säga att Youtube faktiskt har haft stor betydelse. Till exempel lyckades en person 2007 i staden Targuist i Rif bergen filma hur polisen tog emot mutor från varenda bil som körde förbi polisspärren, filmen som döptes till ”Targuist sniper” spreds och fick stor betydelse för proteströrelsen, det alla visste fanns nu på film.

Men folket i Västsahara, eller Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken som de föredrar själva, verkar även i framtiden få kämpa på egen hand mot Marockos ockupation som hållit på sedan 1976.

− Nej protesterna i Marocko har inte lett till ökade krav vad gäller Västsaharas befrielse svarar Ibn Kafka, de flesta marockaner, inklusive mig måste jag säga, tycker inte det är en viktig fråga, att landet är ockuperat. Protesterna har inte handlat om detta menar Ibn Kafka som dock får mothugg av en åhörare i publiken som menar att fler och fler marockaner börjat bli medvetna om situationen i Västsahara.

Slutligen vill Ibn Kafka också betona hur viktiga demonstrationerna i Iran 2009 var för protestvågen i arabvärlden.Folket inspirerades av dem och en viktig roll som sociala medier har är detta, att människor kan se och förstå att de inte är ensamma i sina politiska åsikter: det finns fler som tycker som jag, och då blir man modigare.