Regissören Lo Kauppi i den sista föreställningen av Bergsprängardöttrar.

Het debatt om kriminalvården avslutade projektet Bergsprängardöttrar

2011-03-25 | Ida Ali padlock

INRIKES

I samband med att Lo Kauppis uppmärksammade föreställning Bergsprängardöttrar gavs för sista gången avslutades kvällen med en efterföljande debatt om kriminalvården. Ämnet väckte heta känslor med starka och provocerande åsikter.

Medverkande i samtalet:

Moderator Elisabeth Åsbrink

Caroline Szyber, representant från justitieutskottet

Magnus Grann, utvecklingschef från Kriminalvårdens ledning

Michael Cliffer, FRIO Fångarnas riksintresseorganisation

Magnus Hörnqvist, Kriminologiska Institutionen

Ylva Ginsberg, psykiatriker, ADHD bland intagna i kriminalvården

Lo Kauppi, regissör, Riksteatern

Niina Koivumaa, Organisationssekreterare i Riksbryggan

Per Colliander, tidigare kriminalvårdsdirektörklingschef från kriminalvårdens ledning: Magnus Grann

Bergsprängardöttrar lockade full lokal hos Dieselverkstaden i Nacka och applåderna tycktes aldrig avta efter att skådespelarna tackade publiken. Full lokal blev det också när det var dags för debatt. Moderator Elistabeth Åsbrink startade debatten med en ja och nej fråga: Blir man en bättre människa av att gå igenom kriminalvården?

Samtliga i panelen hade svårigheter med att hålla sig till detta korta svar. Regissören Lo Kauppi svarade ”nej, bara om man har tur”. Justitieutskottet Caroline Szyber svar löd ”ja, om det finns ett bra innehåll”. En av dem som riktade mest kritik gentemot frågeställningen var kriminologen Magnus Hörnqvist:

- Det finns inget som helst samband mellan brottsligheten å ena sidan och andra sidan antalet människor i fängelse. Vi kan stoppa in hur många människor som helst i fängelse, det kommer inte att påverka brottsligheten ett dugg. Vi kan bygga hur många fängelser som helst eller ta bort hur många fängelser som helst. Inget av dessa åtgärder kommer att påverka brottsligheten. De verktyg som politikerna och vi andra människor har gentemot brottsligheten, heter skola, utbildning, arbete, hälsovård och narkomanvård.

Under debattens gång blev bristerna inom den svenska kriminalvården tydliga. Enligt normaliseringsprincipen skall kriminalvårdens klienter ha samma rättigheter och möjligheter till bland annat arbete, sjukvård och bostad som befolkningen i allmänhet. Men i verkligheten ser det annorlunda ut. I stället berättade Michael Cliffer, (FRIO) och internerna att fångarna inte får rätt till den vård utlovas.

- Jag är den enda på Hinseberg som fått en ADHD-utredning och jag har stångat mig blodig för att få den. Jag tänker på alla dem som inte orkar kämpa, säger en av de kvinnliga internerna i publiken som hade fått permission för att få delta under denna kväll.

– Många av de intagna på våra anstalter mår dåligt på grund av frihetsberövandet och en stor andel bär dessutom med sig traumatiska upplevelser, både från barndomen och från livet i kriminalitet. På Hinseberg existerar endast en psykiatriker på hundra kvinnliga interner. I samband med detta ställs det alldeles för höga krav på dagens kriminalvårdare, menade Lo Kauppi som under debatten betonade komplikationen som uppstår när samme person både ska låsa in och samtidigt vårda den intagne.

- Det ställs orimliga krav på vakterna som för övrigt saknar den utbildning som krävs för att bedriva psykoterapi och vård. Efter dagens slut ska samma person låsa in fångarna i sina celler. Detta verkar för mig oerhört svårarbetat.

En annan viktig fråga under debatten gällde problemet om begreppen tvång och vård kan samexistera?

- Det går inte att bedriva tvång och vård samtidigt och tro att det fungerar, säger en annan av internerna och fortsätter.

- Varför inte i stället vara ärliga och säga till oss fångar ”det här är ett straff, du är dum i huvudet och jag är plit.” Sedan efter strafftiden, då kan vi sätta oss ner och lyssna och respektera varandra. Det är där det faller, man får inte ens respekt efter tio år på kåken.

Den tidigare kriminalvårdsinspektören Per Colliander, som under debattens inledande fråga var ensam om att svara ”nej, det finns inget som kan vara mer skadligt för en människa än att bli satt i fängelse”, betonar betydelsen av vård och ställer sig frågan ”varför inte fylla tiden i fängelse på absolut bästa sätt, genom vettiga samtal vård och en bra plan för ett liv utanför murarna?”. Han avslutar med att säga att som det ser ut idag tar vi in människor och släpper ut dem mer hatfyllda och bittra på samhället än innan fängelsevistelsen.

Lo Kauppi berättar att 1975 resulterade 70 procent av alla morddomar i rättspsykiatrisk vård och 30 år efter var siffran nere på 20.

- Rent krasst sitter det massvis med människor som är psykiskt sjuka på våra anstalter samtidigt som det inte finns tillräckligt med legitimerade psykologer.

Efter cirka en halv timme in i debatten får psykiatriker Ylva Ginsberg ordet. Hon berättar om sin studie på Norrtälje anstalten där hon har utrett och behandlat män som har diagnosen ADHD.

- Min studie visar på att så många som 40% av de långtidsdömda männen som sitter på Norrtäljeanstalten fick diagnosen ADHD.

Därefter följde en lång diskussion om komplikationerna gällande ADHD utredningar på anstalterna och nästan samtliga i panelen var rörande överens om att det måste till förändringar så interner får rättmätig vård. Magnus Hörnqvist anser inte att det ska sättas diagnoser på människor inne på våra anstalter.

- Nu måste jag protestera igen. Jag kan ingenting om ADHD, men jag vänder mig mot den här bilden av att 40 procent av de som sitter inne är sjuka i huvudet.

Detta uttalande utlöste ilska av publiken och framför allt från internerna. Någon ansåg att han skulle ”hålla käften”, någon annan skrek, ”menar du att alla som har ADHD är sjuka i huvudet?”.

Moderator Elisabeth Åsbrink hade fullt sjå med att lugna ner den hetsiga stämningen och Magnus Hörnqvist fick chansen att slutföra sitt resonemang.

- Vi tänker oss alltså att de som sitter i fängelse är annorlunda än vi andra, att de är mer sjuka än oss. Jag vägrar köpa det. Vi kan inte vårda bort fattigdom och arbetslöshet. På 50 och 60 talet försökte man just vårda bort kriminalitet och det ledde till att många friska människor blev satta på institutioner och blev söndermedicinerade.

Resten av tiden gick åt till att prata om barnens behov. Barnen måste få ringa och besöka den förälder som sitter i fängelse. Idag förlorar många barn och föräldrar kontakten med varandra på grund av platsbrist för besök och kriminalvårdens snäva regelsystem.

Avslutningsvis presenterar Lo Kauppi BBB:s (Berings Bergsprängardöttrars Barnboende) – en ritning på besökslägenheter som är utarbetad efter barns behov. Sedan var det en del frågor från publiken som faktiskt krävde av justitieutskottets Caroline Szyber att överlämna ritningen på nya besökslägenheter till justitieminister Beatrice Ask. Detta har hon i skrivandets stund genomfört och Caroline Szyber passade även på att ge Beatrice Ask en bok med texter från barn som tagits fram av Bryggan.