FN:s ansvar att skydda prövas

2011-03-25 | Jenny Rönngren padlock

UTRIKES

I moderna konflikter är civilbefolkningen ofta både militära och politiska måltavlor. Insikten om det har skapat den FN-mekanism som öppnat för att gå in militärt i Libyen – Responsibility to Protect. Samtidigt väcker läget många berättigade frågor, konstaterar Lena Ag, generalsekreterare för Kvinna till Kvinna.

Det finns till exempel anledning att fundera på varför man går in just i Libyens fall medan civilbefolkningar attackeras även i Bahrain, Jemen och Burma.

– Hur ska man tolka att det är just i Libyen man går in i, undrar Lena Ag.

Kvinna till Kvinna började samarbeta med kvinnorättsaktivister när de värsta övergreppen pågick på Balkan i början av 1990-talet. Det var då säkerhetspolitik började betraktas ur ett vidare perspektiv. Lena Ag erinrar om hur bilden av vad krigföring är har förändrats sedan Berlinmurens fall. Krig förs inte längre främst mellan stater.

– Vi ser ett helt annat mönster när det gäller konflikter och civilbefolkningar, som hamnat i konflikters centrum på ett nytt sätt. Vi såg det med den etniska rensningen på Balkan, på hur de stridande i Kongo siktar in sig på civilbefolkningen, som blivit måltavlor i sig. Man använder civilbefolkningen för att uppnå militära och politiska mål, säger hon.

– Det är ingen slump att det var UNDP, FN:s byrå för mänsklig utveckling som vidgade säkerhetsbegreppet med insikt om att det finns massor av hot mot människors säkerhet, inte bara militära.

Kvinna till Kvinnas långvariga erfarenhet av samarbete med kvinnorättsaktivister i konfliktzoner är att kvinnors utsatthet ökar på många sätt i militariserade samhällen. Dels prioriteras resurser om från utbildning och hälsa till militär upprustning.

– Ju mer vapen som finns i omlopp i samhället desto större är utsattheten för kvinnor. Tillgången till lätta vapen är ett stort problem. Det är därför kvinnor är så aktiva i demobiliseringsprogram och visar FN vägen till vapengömmor, för de vet att vapnen kommer till användning i situationer av familjevåld och leder till att mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter kränks.

En rad resolutioner för att säkerställa kvinnors medverkan i fredsprocesser, att våldtäkter betraktas som krigsbrott och förhindra att de sker och flera resolutioner som ska skydda civilbefolkning på olika sätt har kommit till de senaste åren som en följd av verkligheten på marken.

Så vems är ansvaret i detta nu att Libyens kvinnor finns med i konfliktlösningsprocessen?

– Det är en bra fråga. Ur vårt perspektiv vill vi att Sverige och EU hela tiden ska uppmärksamma det här i konfliktkontexter. Det är flera som har det ansvaret, också oppositionen vilka det nu är har ett ansvar. Det är uppenbart att kvinnor i Libyen inte har en väldigt framträdande roll, men det finns utbildade libyska kvinnor på forskningsinstitut och i administrativa befattningar.

Principen om Responsibility to protect, ansvar att skydda, tillämpas nu för första gången i Libyen. Vad det internationella samfundets agerande får för konsekvenser är det för tidigt att säga något om. Verkligheten på marken måste bestämma utvecklingen och många frågor ställas – om vad Sverige ska ha för roll, om det finns en exitstrategi, hur effektiva olika typer av ingripanden är. Och Lena Ag ser positivt på att frågorna faktiskt ställs, både från regeringens och från militärt håll.

– Det finns en tendens att överskatta effektiviteten av militärt våld och underskatta de faktiska kostnaderna.