Bild: Folkets bio

Med Dolly som ledstjärna

2011-03-18 | Maria Kanflo Teglund padlock

KULTUR

Dolly Parton inspirerar. Både de fem sångerskor som porträtteras i dokumentärfilmen Jag är min egen Dolly Parton och FemPers recensent som skrattar, gråter och stärks av stjärnans och hennes efterföjares mod att gå sin egen väg.

FAKTA:

Jag är min egen Dolly Parton

Regi/foto: Jessica Nettelbladt

Klipp: Åsa Mossberg/Sofia Lindgren

Musik: Dolly Parton, Nina Persson, Cecilia Nordlund, Helena Josefsson, Lotta Wenglén

Distribution: Folkets bio

När eftertexterna rullar vill jag applådera. Jag har skrattat och gråtit och skrattat igen, känt igen mig i alla de fem personern vars liv ”Jag är min egen Dolly Parton” skildrar. Ingen annan applåderar så jag låter bli. Men jag lämnar salongen och känner mig peppad att våga sånt jag inte vågar, stärkt av vetskapen om att Nina Persson är en människa, och inte bara den svala, koola, genomstarka popstjärnan jag hade fått för mig att hon var. Alla är vi människor med ett förflutet och ett nu, med rädslor för framtiden. I Will Always Love You, sjunger Dollykollot. Till Dolly, tänker jag.

Gudrun Hauksdottir, musikproducent, förälskade sig i Dolly Partons musik och arrangerade sommaren 2005 en hyllningskonsert till henne med de fyra skånebaserade sångerskorna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Helena Josefsson, och Lotta Wenglén. Projektet växte och blev många konserter, bland annat på Pride i Stockholm samma sommar.

Filmen tar avstamp i den första hyllningskonserten på KB i Malmö och i Dolly Parton-kärleken som de fem delar, men den handlar mer om föräldraskap och familjeband. I vidare och vidare cirklar från medelpunkten Dolly Parton landar vi till slut i var och en av sångerskornas vardags- och känsloliv. Där finns frånvarande föräldrar, alkoholism, rädsla för att inte duga som mamma, viljan att bli förlåten, att få en andra chans av sin vuxna dotter. Och inte minst: längtan efter barn.

Jessica Nettelbladt får de fem att berätta om sig själva, avskalat och intimt, öppenhjärtigt och känslofyllt. Helena Josefsson beskriver sig som en primadonna med fjäderboa inuti, och visar med händerna som ett skal framför sig, hur hon gömmer sin inre primadonna i vardagen. Istället går hon undan, förminskar sig själv och ger upp sin plats för vem som än gör anspråk på den. När hon står på scen i illröd långkläninning och med luften fylld av såpbubblor är det primadonnan vi ser. Och likaså i inspelningstudion – trots att hon måste släcka ner för att inte bli för blyg för sig själv när hon sjunger.

Cecilia Nordlund läser en dagbokssnutt för oss, från tiden strax efter det att hon lämnat The Souls. Det är en text full av självförakt och det är plågsamt att se Cecilia minnas. Samtidigt förstår vi att hon nu har slutit fred med sig själv. I nya skivan har hon med sig hela sitt jag, säger hon. Och när hon i en fantastiskt vacker, jättelik drakkostym framför ”I'm a dragon” med sitt band Cilihili, ser vi att det är sant som hon säger till sina föräldrar: ”Jag är ingen kanin längre, nu är jag en drake.”

Nettelbladt följer Lotta Wenglén till fertilitetskliniken och låter oss träffa hennes flickvän, vi får följa med på ultraljud när hon blivit gravid, och vi får höra hennes smärtsamma komma-ut-berättelse. "Du kunde lika gärna tatt en hund i parken", sa mamman. Och skrattet blir till gråt.

En av de starkaste scenerna i filmen är när Gudrun Hauksdottir försöker få bekräftelse på sitt föräldraskap. Hon och dottern sitter i soffan hos Gudrun och hon pratar om hur hon var som mamma. "Jag är mig väldigt lik, sådan jag är som mormor var jag också som mamma", säger Gudrun och dottern sätter nästan pizzan i halsen: NEJ det var du inte. När Gudrun sedan för första gången på 30 år besöker sin egen mor på Island, och hon pratar om respekten hon visar genom att inte prata om vissa saker (eller om något verkligt alls, skulle jag vilja säga) förstår vi ännu mer vad Gudrun hade velat ha där i soffan. Förlåtelse, en ny chans som mamma. Att dottern kröp ihop hos henne som när hon var barn.

”Jag är min egen Dolly Parton” handlar om fem starka personer som går sin egen väg, privat och i musiken, vilket är precis vad de fem är överens om att de älskar hos Dolly. När jag lämnat salongen och har kvar Lotta Wengléns röst med ”Here You Come Again” i huvudet, är det just stark jag känner mig, och glad. Genom att så generöst ha fått ta del av Dollykollomedlemmarnas drömmar och rädslor vågar också jag börja tänka på mina. Jessica Nettelbladt binder ihop de fem väldigt olika personernas liv via musiken och deras kärlek till Dolly på ett sätt som gör att även jag känner mig sammanknuten med dem. Och med Dolly.