Kämpande litteratur i Berlusconiland

2011-03-18 | Katarina Andersson padlock

KULTUR

I dagarna fyller Italien 150 år som nation. Katarina Andersson tog tillfället i akt att titta närmare på kvinnorna i litteraturen i Berlusconis machokultur.

Italienska kvinnliga författare på svenska (ett urval):

Natalia Ginzburg 1916-1991

Politiskt aktiv, utforskade ”familjerelationer, politik och filosofi” i sina böcker. I Kvällen röster från 1965 skildras livet i en liten by med ett sparsmakat och humoristiskt språk. Övriga titlar översatta till svenska:

Alla våra gårdagar 1956

Kära Michele 1974

Familjen 1981

Elsa Morante 1925-1985

Framför allt känd för romanen La Storia som kom 1974, Historien på svenska. Ingår i den realistiska traditionen.

Dacia Maraini f. 1936

Grundade 1973 Teatro della Maddalena som drivs av enbart kvinnor. Erhöll det prestigefyllda Stregapriset 1999.

Titlar på svenska:

Olustens år 1963

Den stumma hertiginnan 1994 Colomba 2009

Lidia Ravera f. 1951

Även journalist och manusförfattare för film, teater och tv.

Slå ihjäl tiden 1978

Mitt eget barn 1979

Simona Vinci f. 1970

Tillhörde 90-talets unga författargeneration som bröt med litteraturhistorien och lät sig influeras av populärkultur. Deras verk präglas ofta av brutala och absurda inslag.

Om barnen vet man ingenting 1997

Moderns svek 2003

Silvia Avallone f. 1984

Det senaste stjärnskottet som gjort succé med romanen Acciaio (Stål) som kommer på svenska i vår. Boken gör upp med det så kallade klasslösa samhället och kretsar kring två unga tjejers uppväxt i en dyster miljö.

I novellsamlingen En förebådande dröm (Bokförlaget Tranan) samsas olika bilder av Italien. Bidrag från flera generationer, både män och kvinnor, med en viss övervikt av 60- och 70-talister.

Källor: Wikipedia, Dixikon.se

Igår, den 17 mars, firade Italien 150 år som nation. Landet må sedan 1861 vara enat, men knappast enigt. Regionala motsättningar och politisk turbulens tycks vara eviga sanningar på den Apenninska halvön. Liksom ett kontrastrikt kulturliv, vilket även gäller litteraturen.

Vid sidan av Dante, och kanske Umberto Eco, är det få italienska författare som svenskar kan nämna ytterligare, än mindre någon kvinnlig sådan. Nystartade förlaget Astor inriktar sig på att översätta ny italiensk och spansk litteratur och kan kanske råda bot på vår torftiga kännedom om det skrivande Italien. För några veckor sedan kom förlagets första bok, Väntrum, av Valeria Parrella, född 1974.

– Det stod tidigt klart att det skulle bli en kvinnlig författare. Förlaget vill förbättra villkoren för den översatta litteraturen men också bidra till att förbättra det litterära klimatet för kvinnliga författare. Parrella skildrar en typisk kvinnlig erfarenhet och lyckas nå ut över sociala gränser tack vare sitt lakoniska tilltal. Hon får läsaren att se saker på ett mer strukturellt sätt; hon skildrar symptom på strukturerna i samhället..

Sanna Dager arbetar med förlagets italienska del och hon kan berätta om en undersökning om kvinnors och mäns läsande och skrivande som Italiens statistiska institut lät göra 2007.

– Kvinnor var i majoritet i båda, så på det sättet är den litterära sfären kvinnodominerad. Men sen är frågan vilken typ av kvinna som kommer till uttryck i Italien och där ser det ganska svart ut. De rör sig inom en machotradition i litteraturen, och bilden av kvinnan har inte förändrats, och även de kvinnliga författarna påverkas av detta. Manssamhällets stereotyper återkommer även om det är kvinnan som skriver och läser. Det finns en genre som kallas romanzi rosa, de rosa romanerna, de liknar Harlequinböckerna på 50-talet.

Denna typ av böcker utgör en tredjedel av skönlitteraturen på bokmarknaden, och Sanna Dager menar att det är en trend inte bara i Italien, även om det är som mest extremt där

– Italien påverkas, precis som andra länder, mycket av marknadssituationen. Det bidrar till en viss likriktning men det skrivs också mycket kvalitetslitteratur, det har det alltid gjorts, oavsett omständigheterna, under fascismens censur till exempel. Problemet nu är att många intellektuella går i exil.

Den realistiska traditionen är stark i italiensk litteratur. Under 40-talet drogs den till sin spets när neorealismen tog sig uttryck i ett slags vittneslitteratur, med kriget som det underliggande traumat. På 70-talet återkom liknande tendenser, fiktionen fick en undanskymd plats, medan 80-talet såg det klassiska berättandets återinträde.

– Den realistiska skolan har lite återuppstått under 2000-talets första decennium, säger Sanna Dager. Och det gäller också de kvinnliga författarna, Valeria Parrella är en väldigt bra representant. Sen finns även Simona Vinci och kända manliga är till exempel Niccolò Ammaniti och Roberto Saviano.

Vinci och Ammaniti debuterade på 90-talet och fick då tillsammans med några andra unga författare etiketten Gioventù Cannibale, De unga kannibalerna. De skildrade samhället på ett för många alltför osmickrande sätt, men idag är det dessa författare som utgör etablissemanget. Valeria Parrellas Väntrum (Lo Spazio Bianco) gavs ut 2008. I boken får vi följa läraren Maria vars barn föds för tidigt; hon sitter vid kuvösen på dagarna och undervisar vuxenstudenter i italienska på kvällarna.

När Parrella var i Stockholm för ett par veckor sedan diskuterade hon romanen på Italienska Kulturinstitutet med journalisten Annina Rabe. Just sjukvård och utbildning beskriver hon som bränslet för bokens tillblivelse, genom dessa kan man se hur välfärdssamhället fungerar i västvärlden. Men språket är lika viktigt som engagemanget, med Väntrum förklarar hon det som att hon ”kylt ner” språket för att undvika det sentimentala.

– Parrella går verkligen i bräschen, menar Sanna Dager. Det som är speciellt med flera kvinnliga kvalitetsförfattare är att de ger den europeiska mytologin en feministisk renässans, de brottas med mytologiska grepp. Väntrum är ett bra exempel på det, men det förekommer i all Parrellas litteratur.

Italien brottas med många problem, Berlusconi är inte nödvändigtvis värre än någon av alla de andra ledande politiker som under ett och ett halvt sekel försökt – eller inte försökt – få någon ordning på den bångstyriga nationen. Att beskriva sin egen samtid blir ändock en utmaning för dagens italienska författare – låt oss till att börja med hoppas att några lyckas uppbåda en fosterlandskänsla och stannar kvar i landet.