Ursinnig svärta

2011-02-25 | Cecilia Köljing padlock

KULTUR

Cecilia Köljing imponeras av Linda Spåmans utrycksfulla bildspråk i Misslyckat självmord i Mölndals bro, men önskar sig färre eländesskildringar och fler utopier.

FAKTA:

Titel: Misslyckat självmord i Mölndals bro

Författare: Linda Spåman

Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2010

Linda Spåmans nya seriealbum känns som om det är målat av ett ursinnigt barn. Och det är någonting väldigt positivt. Formatet påminner om målarböcker från barndomen och den rosa bokryggen förmedlar en naivitet som bryter av med det smärtsamma innehållet.

Inledningen är en nästan 30 sidor lång, till stor del stum, självmordsskildring. Men precis som titeln antyder så misslyckas huvudpersonen Linda och vaknar upp på sjukhus – än mer nerbruten med ytterligare ett misslyckande bakom sig.

Hennes enda tanke är att få återvända hem för att slutföra det hon påbörjat. Istället hamnar hon på en psykiatrisk vårdavdelning där livet kretsar kring att äta lunch, knapra piller och glo på Glamour.

Albumet innehåller mörka, spretiga och ofta ordlösa teckningar. Starkast av allt är skildringen av ångest som kommer fram genom krypande insekter, flaxande svarta korpar och mardrömmar om vanställda foster.

Linda Spåman använder sig av estetiskt oreda för att skildra inre kaos, till exempel sätter hon ibland pennkladd där det ska vara ett huvud för att visa på tankarnas virrvarr. Med ytterst små medel lyckas hon förmedla mer än vad jag trodde var möjligt. De till synes hafsigt tecknade sidorna får mig flera gånger att titta bort i obehag.

Misslyckat självmord i Mölndals bro kan ses som ett vittnesmål om den psykofarmakaälskande och lite avtrubbade psykvården. Hummande ställer läkarna sina standardfrågor och kryssar för rutor i sina formulär medan en helt annan verklighet pågår i patienternas inre.

Ett flertal sådana berättelser har kommit de senaste åren och kanske tillför inte Spåmans inlägg rent tematiskt någonting nytt. Styrkan ligger snarare i känslan av att detta är självupplevt, de privata och nästan självutlämnande dragen gör det till en unik och medryckande skildring.

Dessutom dras jag till Spåmans stil. Berättelsen rasar liksom fram på sidorna och känns stundtals som ritad i affekt och den känslan smittar av sig på läsaren.

Spåman själv beskriver sitt album som en mörk komedi. Och visst innehåller albumet humor, om än bara i detaljerna som till exempel rumskompisens aparta T-shirtar och underliga affischer på väggen i terapirummet. Men för mig är detta ingen komedi. Och även om det absolut inte finns någonting fel i det så lämnar det mig lite missnöjd.

Serietecknaren Liv Strömquist sa i en intervju att hon började göra humorserier eftersom hon saknade en inställning som var lite mer ”fuck you”. Hon vill peppa genom sina serier, inte säga ”fan va ni har behandlat mig illa, nu mår jag jättedåligt” utan mer ”dra åt helvete”.

Och när jag satt upp Spåmans album i bokhyllan känner jag att det jag längtar efter mest just nu är fler utopier, inte fler skildringar där tjejer förgås.