Smakstart i Skid-VM med norsk näsknäpp - ni får vila sen!

2011-02-25 | Märit Rönnols padlock

KRÖNIKA/SPORT

”Det är något som förenar den svenska skideliten - envisheten och förmågan till att plåga sig själva till det yttersta. Denna envishet kombineras gärna med lite galenskap. Då kan man nå guld.”

Märit Rönnols tror inte att torsdagens medaljer i Skid-VM blir de enda - det är bara att lyda Gunde Svans råd.

FAKTA SKID-VM:

Skid-VM i Norge pågår i Holmenkollen utanför Oslo från den 23 februari till den 6 mars. SVT och Eurosport sänder tävlingarna.

Utöver längdåkning tävlas det i backhoppning och nordisk kombination (backhoppning och längdåkning). I backhoppning är det numer tillåtet för damer att tävla, men i nordisk kombination utestängs damer fortfarande.

Se Gunde Svan heja på Torgny Mogren 1988:

Skid-VM i Holmenkollen, Oslo. Tusentals vrålande norrmän som skulle heja fram landets första medaljer. Men en svensk lade sordin på glädjen i herrarnas sprint; Marcus Hellner inledde nämligen med att knäppa spurtspecialisten Petter Northug på näsan.

Uppsnacket inför VM har mest handlat om exakt hur utklassade svenskarna skulle bli av hemmanationens åkare. Men det började istället med en svensk smakstart på herrsidan.

I torsdagens sprinttävling blev det två medaljer för Sverige; Hellners guld med flera meter till godo på Northug på silverplats, och Emil Jönsson som äntligen fick sin mästerskapsmedalj i sprint. För honom kändes det som ett guld sade han i intervjuer efteråt, och tårarna kom.

Någon som var mindre nöjd var så klart Northug. Silver duger inte för den mest överlägsne norske herråkaren sedan Dähli; vi kan bara hoppas att resterande VM fortsätter på temat “Besviken Northug”.

Ett hemmahopp som levererade var däremot Marit Björgen. Denna gigant vann alla sina delfinaler, och ledde finalen från start till mål. Detta i den gren som utpekats som hennes svagaste.

Svenskorna överraskade, från Ida Ingmarsdotter till Hannorna Falk och Brodin, gjorde de alla fina kval och deltävlingar. Ingen av dem nådde längre än semi, men att formen finns där är inget att tveka på. Och ännu har Anna Haag inte startat.

För Charlotte Kalla såg det också bra ut. Hon åkte snabbt och snyggt i kval och delfinaler, till dess att hon blev instängd i semifinalen och slutade fyra. Mörkret i de ögonen gick inte att ta miste på: planerna på revansch gror redan inom henne.

Bilden av den ständigt glada och leende Kalla måste nyanseras med dessa mörka ögon; lika lycklig som hon är över att åka, lika förbannad blir hon när det inte går som hon vill. Minns till exempel Tour de Ski 2008 då hon vrålar “Faaan” över nejden efter att ha ramlat i en kurva. Låt er inte luras, hon må vinka innan start, men envisare skidåkare får man leta efter. Den touren vann hon efter det bragdartade rycket uppför en slalombacke, ett övermänskligt ryck som för de flesta skulle ses som ett galet tilltag. Men inte för Kalla.

Det är något som förenar den svenska skideliten - envisheten och förmågan till att plåga sig själva till det yttersta. Denna envishet kombineras gärna med lite galenskap. Då kan man nå guld.

Men ännu har ingen kunnat knäcka den galenskap som Gunde Svan uppbådade under sin storhetstid.

OS i Calgary, 1988. Sveriges herrlag leder stafetten och Torgny Mogren har åkt ut på sista sträckan. Plötsligt dyker Gunde Svan upp i rutan. Iförd träningsoverall har han, efter att ha åkt färdigt sin egen sträcka, gett sig ut efter Torgny Mogren. Han har span bakåt på förföljaren och hejar på Mogren med de klassiska orden “Du får vila sen!”.

Så kom igen nu, Sverige, och knäpp Norge på näsan. Ni får vila sen!