"Det är vi som är bandet"

2011-02-25 | Frida Bogren padlock

KULTUR

Those Dancing Days första EP gavs ut 2007. Då var de 17 år gamla och gick fortfarande på gymnasiet. Idag släpper bandet sitt andra album Daydreams & Nightmares och ger sig ut på turné.

FAKTA:

Those Dancing Days är ett fem personer starkt band från Nacka

De debuterade 2007 med den självbetitlade EP:n Those Dancing Days

Idag 25/2 släpper de Daydreams & Nightmares som är uppföljaren till debutalbumet In our space hero suits som kom 2008

– Det känns jättekul, vi känner oss redo. Vi har repat tills det har blivit hemskt att repa och man inte vill repa mer. Nu ska det bli så himla kul att leverera, säger Rebecka Rolfart, gitarrist i Those Dancing Days.

Det är en vykortsvacker vinterdag när Feministiskt Perspektiv träffar Lisa Pyk Wirström och Rebecka Rolfart i en hotellobby på Söder i Stockholm. Resten av bandet är på annat håll. För några veckor sedan spelade Those Dancing Days på P3 Guld-galan och i veckan medverkade de i Nyhetsmorgon. Det rullar på för popbandet från Nacka.

– I början, när vi blev signade, gick det väldigt fort. Vi hade ingen livevana och visste inte riktigt hur vi skulle göra. Sedan dess har vi verkligen utvecklats. Vi har turnerat, repat och vuxit in i rollen, säger Lisa Pyk Wirström, keyboardist i bandet.

– Jag tror att jag var en klassisk ursäktare fram till för några månader sen, säger Rebecka Rolfart. Jag har ursäktat mig och inte vågat säga att jag är musiker. Det har alltid varit lite såhär att ”Jo jag jobbar på kafé och så har jag ett band som jag spelar med”, fastän det är det som är mitt jobb. Men nu är vi verkligen redo för det här.

Those Dancing Days beskrivs ofta som ett tjejband och har ibland fått frågor om de skriver sin musik själva. Och om det blir mycket intriger på turnéerna eftersom det inte finns några killar med i bandet.

– Det ställs så mycket konstiga frågor, men det har alltid varit en trigger. Som när man är på ett ställe och ljudteknikerna vill hjälpa till hela tiden. Fast jag tycker att vi har vänt det till något bra och liksom - nu ska vi fan visa dem. Vi är inte några groupies som hänger backstage - det är vi som är bandet, säger Rebecka Rolfart.

– När vi började så var det väldigt mycket fokus på att vi var så små och gulliga och spelade solskenspop i converseskor och bubbelgum... Det kändes konstigt att vi beskrevs så mycket utifrån hur vi såg ut och inte hur vi låter, säger Lisa Pyk Wirström.

Har det ändrats?

– Ja, det känns som det är mer fokus på musiken nu. Vi har blivit grymmare och bättre också. Det låter annorlunda för att vi verkligen har jobbat med de här låtarna. Förr var det mer att vi skrev en låt och ”Gud vad bra det blev!” och så spelade vi in den. Det var gladare låtar också, vi var ju bara 17 år och då är man ju glad. Nu har vi hunnit få 20-årskrisen, säger Rebecka Rolfart och skrattar.

På nya skivan Daydreams & Nightmares har Those Dancing Days samarbetat med producenten Patrik Berger som varit med och skrivit Robyns megahit Dancing on my own. Det har förändrat deras syn på musik och hur de arbetar när de skriver låtar.

– Förr brukade vi börja med texten, nu har vi gjort tvärtom. Men det tycker jag också är roligt med oss. Att vi är självlärda i allt. Jag satt och tänkte på det igår när jag och Rebecka och Cissi repade. Undrar egentligen hur syntvård är – hur ska man ta hand om sin synt? Är det meningen att jag ska putsa på den? Om jag hade gått i musikskola hade jag kanske lärt mig hur man tar hand om en synt, säger Lisa Pyk Wirström.

Avslutningsvis - Hur ska ni fira internationella kvinnodagen?

– Då spelar vi i Frankrike tror jag. Eller nej, vi är Zürich då. Men ja, det lär vi ju säga någonting om. Vi kanske kan skåla?, föreslår Rebecka Rolfart.

Schweiz var ju ett av de sista länderna i Europa som fick kvinnlig rösträtt - så sent som 1971.

– Det är ju helt sjukt! Jag menar 70-talet det är ju inte alls längesen, det är verkligen stört. Men vi kommer kanske inte säga att det är sjukt, säger Lisa Pyk Wirström och skrattar.

– Fast skåla kan man ju göra, säger Rebecka Rolfart. Och visa världen att här står ju vi - och inte våra pojkvänner.