Nyväckt hopp på Irans gator.

Hoppet ger makt

2011-02-19 | Parvin Ardalan padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Internetuppkopplingen i Iran är långsam kvällen efter demonstrationerna den 14 februari. Skype funkar inte, det hörs inte riktigt bra. Ingen vågar använda telefonen för att prata. Men Parvin Ardalan hör ändå, tydligt, att glädje och hopp återvänt.

Internetuppkopplingen i Iran är långsam kvällen efter demonstrationerna den 14 februari. Skype funkar inte, det hörs inte riktigt bra. Ingen vågar använda telefonen för att prata. Men jag hör ändå, tydligt. Glädjens röst hörs klar genom chat-meddelanden och i e-postbrev. Jag hör och avläser lyckan i de ord jag läser ifrån vänner i Iran, även om de samtidigt är oroliga för kommande repressalier och hämnd.

Det som hände i Tunisien och Egypten skakade inte bara makthavarna i Nordafrika och Mellanöstern. Dessa händelser har skakat fram den ”nya världsordningen”, mobiliserat människorna i dessa områden och lyft solidariteten mellan världens folk. Folkets seger i dessa länder har satt igång folkrörelser och väckt hopp i mänsklighetens hjärta. Det som händer nu i dessa länder kommer att sprida sig och omvandla 2011 till de sociala revolutionernas år. Året för ungdomars maktövertagande och kvinnors avgörande sociala närvaro.

Iraniernas närvaro på gator den 14 februari 2011 i solidaritet med egyptier och tunisiers revolt, var en nystart för ett folk som inte längre känner sig ensamt. Efter månader av sorg och besvikelse, kunde jag åter höra skratten genom de skrivna orden i e-postkommunikationerna. Mastaneh är en ung kvinna känd i vår krets för sina sarkastiska skämt. Hon som alltid var full av liv verkade den senaste tiden deprimerad och tyst. Hon skrev till mig att även ungdomars fester liknar sorgfulla minnesstunder. Men nu var hon plötsligt glad på kvällen den 14 februari.

Hon skrev: “Vad jag vill prata och berätta, men uppkopplingen är dålig, min Google Talk funkar inte heller. Mitt internet liknar nu en oljelampa i vinden, den går till gränsen, slocknar och kommer sedan tillbaka. Jag ska bara säga till dig att idag var bäst! Fast de var så många och hindrade oss från att samlas på samma ställe, var vi bäst! Eftersom vi är vana vid gatudemonstrationer nu är vi proffs! Vi vet att vi inte ska frukta dem! Det skrämmer dem. I dag var hela Teheran ”Tahrir”. Synd att Al Jazeera inte var här, annars skulle jag vinka åt dig! Fy, vad många de var, poliser, Basij, civilklädda och de slog oss ordentligt. Men vi skötte oss perfekt! Vi höll huvudet högt och stod på oss i dag, sade många på gatorna. Fattar du?!”

Människor hör varandra. De tror på varandra. Iranska folket ropar nu samma slagord mot diktatorn som folket i Tunisien, Egypten och många andra länder i regionen. Tunisiens och Egyptens folk lärde oss att vi måste lära av varandra. Varför ska diktatorerna solidarisera sig med varandra och stödja varandra men inte vi?

“Hoppet ger makt.” Detta har alla vi som upplevt förluster lärt oss upprepa, trösta varandra med. Som Nawal El Saadawi, egyptiska feministen och författaren sade, är hoppet det lilla ljuset i tunneln. Det lilla ljus som bortom förväntning skänker styrka och mod, även om det sällan får möjligheten och kraften som krävs för att helt besegra mörkret.

Med en klump av sorg och vrede i halsen över alla avrättningar och fängelsestraff har vi under de senaste månaderna fortsatt tro på hoppets seger i Iran. Nu våras det för vårt frö av hopp och glädje. Och det blomstrar i tunisiska kvinnors sång, i Jasminrevolutionen, på egyptiers Tahrir-torg, i egyptiska kvinnors segerdans för att de tog tillbaka sina gator, under Che-bilden i de fattigas händer i Yemen, i de förbundna händerna mellan muslimska och kristna ungdomar. Hoppets rop klingar och smeker våra öron från Jordanien och Algeriet till Irans gator. Jasmin dansar i alla folkens hjärta.

Folket i vår region har sagt sitt. I stället för att falla för etniska och religiösa krig har de valt att kämpa för sina gemensamma krav för frihet. De har vunnit över rädslan. De har avvisat tvånget att välja mellan dålig och sämre, ett val som skapas utifrån rädslan för västmakterna eller de islamiska fundamentalisterna. Män och kvinnor i vår region har nu valt den tredje vägen. De valde självorganiseringen och de sociala rörelsernas väg.

Kvinnoorganisationerna har en svårare uppgift i denna kamp. Det räcker inte att vaka över kvinnors rättigheter och sträva efter förbättringar. Kvinnor måste även arbeta mot våld och krig i dessa länder med långa traditioner av diktatorer.

I Iran har de sociala rörelserna våldsamt slagits ned av regimen, ändå har de överlevt och omorganiserar sig. Detta är i sig tecken på ett kollektivt självförtroende och en ökad medvetenhet. Det visar att människor tror på självorganiseringens kraft för att kunna höja rösten och kräva sina rättigheter. Att människor trots alla hinder försöker organisera sig i olika nätverk och sociala rörelser i länder som Iran, visar en social och politisk utveckling, liksom mobiliseringsviljan för förändring.

Varken förutsättningar eller villkor är identiska i Tunisien, Egypten och Iran. Vi kanske inte upprepar varandras revolter exakt i samma form. Men vi har gemensamma krav. Vi vet vad vi inte vill ha och vad vi vill ha. Våra gemensamma röster och solidariteten oss emellan kommer att ge oss den styrka vi behöver för att segra och förverkliga våra krav.

Den 14 februari gick män och kvinnor ut för att marschera mot Azadi torget, Frihetens Torg i Teheran, för att kräva frihet. En ung man klättrade upp i en kran för att vifta högt med sin flagga. En ung kvinna ledde en grupp demonstranter. Kvinnor rapporterade direkt från gatorna till omvärlden. Kvinnorna marscherade för att de kräver jämställdhet och motsätter sig en regim som legaliserar kvinnoförtryck. Männen och kvinnornas gemensamma rop var ett nej till diktatorn, ett ja till frihet och jämställdhet.

De som gick ut på gatorna efter förra valet med slagordet “var är min röst”, ropade nu “ned med diktatorn”. Trots att de inte hade något skydd mot polisstyrkor, trots att det inte fanns några utländska medier på plats för att bevaka brotten mot deras mänskliga rättigheter. Men målmedvetna som de var, fulla av hopp och utan några som helst illusioner om regimens enorma militära-ekonomiska makt och överlägsenhet, fruktade de inte längre regimen.

Denna vintermånad, Bahman enligt iransk kalender, är en nystart i den långa vägen genom historiens vinter. Vändpunkten i den långa marschen av solidaritet mellan män och kvinnor mot regimens “stabilitet”. Priset är högt. Två unga män har redan mist livet. Anhöriga till dagens cirka 1 500 gripna demonstranter får stryk för att de protesterar utanför Evin-fängelset.

Den 14 februari visade också vikten av internationell solidaritet. Miljoner människor från Nordafrika och långt borta i Asien till Europa, följde iraniernas tapperhet i sin kamp mot lögnen och manipulationens styre i Iran. Denna dag fann tunisier och egyptier sina sanna allierade i regionen. Vi står vid varandra, vi folket.

Under helgen går iranier ut på gatorna igen.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: